Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 27 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I D U N 131
Den moderna kvinnodräkten
— ett hinder för själfständighet.
Föredrag hållet å Dräktreformförenin-
gens sammanträde den 20 dennes
af fru Maria Bolin.
»
et är väl icke ett misstag, när jag på-
står, att det på senare tider taiats och
skrifvits så mycket om olämpligheten af nu
brukliga kvinnodräkt, att det i vårt land
knappast finns någon bildad kvinna, som ej
känner att denna sak afhandlats; kanske är det
t. o. m. så, att här i hufvudstaden ordats så
ymnigt om reformerande af kvinnans dräkt, att
det finns folk, som ej ville höra mer därom;
men såsom medlem af Dräktreformföreningen
och under känsla af att ännu ej så mycket
sagts, att tillräcklig verkan förmärkts, vill jag
dock ej underlåta att här framställa några
exempel på och bevis för, huru vår moderna
kvinnodräkt är till hinder för vår själfstän-
dighet.
Det finns ett oskönt plagg, som låtit mycket
tala om sig, och som af kvinnor i allmänhet
brukas — nu har det hittat vägen äfven till
allmogens kvinnor, åtminstone i min hemtrakt
Dalarne, där man förr lefde i ljuf okunnighet
om att det fanns till — jag menar snörlifvet.
Dessa ohälsosamma plagg lära nu till och med
begagnas af barn från och med 2 år, märk
väl 2 ar. Att sådana lif tillverkas för små
barn äger jag här bevis för: en firma bjuder
bland annat på snörlif af grått tageltyg för
barn från 2—5 år. Man är dock så öm om
det lilla barnet att i detta snörlif ej sätta
vare sig planchett eller ben ; men uppnår
barnet en ålder af 8—14 år, då bjuds det
på att snöras in i ett lif med fiskben. Plan-
chetten har ej ännu kommit, men det avan-
cerar nog också snart dit. Kanhända är nå-
gon så oskuldsfull att invända, att den om-
talade firman ej får sälja några sådana lif
— jag tror fullt och fast, att den säljer
många, eljes hade den ej gjort sig besvär
med att i sin priskurant särskildt införa den
infernaliska rubriken »barnsnörlif». Att det
finns många barn som bruka snörlif, är full-
komligt sant; jag har det ur första hand af
en lärarinna, som omtalade bland annat, att
innevarande vårtermin en 10-åring i en af
våra flickskolor blef af skolans läkare beröf-
vad sitt snörlif — det vill säga, läkaren be-
fallde henne att för besiktningen taga af sig
snörlifvet oeh sände sedan en hälsning till
flickans mor med önskan, att hon måtte ge
sin dotter ett annat lif.
Att det är omöjligt att utvecklas till själf-
ständighet, om man har ett hårdt åtdraget lif
dagligen på sig, påstår jag bestämdt. För-
utom den slapphet som uppstår i bröstkorgens
muskler och hvarom så mycket skrifvits och
talats af läkare och andra, är det ju obestrid-
ligt att, iklädd ett sådant harnesk, man ej
kan röra sig fritt; och kan den som beröfvat
sig förmågan att röra sig fritt, tänkas vara
fullt själfständig? Nej, hon är tvärtom i hög
grad beroende. En person med snörlif kan
t. ex. ej utan svårighet bocka sig ner efter
en sak, som fallit på golfvet; hur många
gånger har jag ej hört mina snörlifsbepansrade
väninnor säga: »ack, hjälp mig — jag kan
ej taga upp det där, ty dä går min planchett
af»; eller: »snälla du, snör mitt skoband,
jag kan ej för mitt snörlif. » I en slöjdskola,
där jag varit, gick på samma timmar som
jag en flicka, hvilken var ytterst ifrig och
äfven skicklig, men det gick ej så fort för
henne som för oss andra, ty hon förmådde ej
arbeta så ogeneradt, utan bief fort trött. En
dag stod jag kvar, sedan de andra gått, och
fick då se läraren taga itu med att byfla på
hennes arbete; jag frågade, hvarför han var
så hjälpsam. »Jo,» svarade han, »den stac-
kars människan har ju snörlif på sig, så att
hon orkar ej röra på armarne så mycket och
får nog ej detta stora arbete färdigt, utan att
bli trött vid hela slöjden, såvida jag ej hjäl-
per henne.» Jag undrade just hvad hon själf
skulle ha tänkt, om hon sett och hört läraren
— jag tyckte han hade rätt, men fick en
beklämmande känsla af, att vi fruntimmer äro
allt bra ynkliga och långt ifrån själfstän-
diga.
Man skulle kunna föreställa sig, att vid
gymnastik snörlifven vore alldeles omöjliga
att bruka, då fri rörelse med sammansnörda
andningsorgan tydligtvis borde höra till det
otänkbara; jag har dock af samma lärarinna,
som förut nämndes, hört berättas om, att det
förekommer här i skolorna att flickor gym-
nasticera iklädda snörlif, emedan deras möd-
rar förbjudit att lifven tagas af.
En finska, som varit med på kvinnokon-
gressen i Chicago, blef tillfrågad om det bru-
kades mycket snörlif bland de amerikanska
damerna. Nej, svarade hon, de äro för myc-
ket intelligenta för att bruka sådana tortyr-
redskap. — De äro nog ock därtill för myc-
ket rädda om sin själfständighet, skulle jag
vilja tillägga.
Nu ber jag åhörarne följa mig till ett af
våra eleganta kappmagasin; där finnas utmärkt
vackra prof på kappsömi lerskors skicklighet
och smak, och jag är viss om, att alla dessa
moderna och smakfulla kappor skola ej litet
bidraga till att öka de behagliga stockholm-
skornas rykte om att kläda, sig väl. Men
där finns också en sorts kappa — det är
möjligt att den är vacker, fastän jag ej tyc-
ker det — den kallas »dolma», och jag ville
gärna skicka alla sådana kappor till ett ställe,
därifrån de aldrig mer kunde komma till-
baka. Om man sätter på sig en dolma, så
har man gjort sig i många fall fullkomligt
oförmögen att hjälpa sig själf: man kan ej
lyfta upp eller sträcka ut sina armar, de äro
likasom fastbundna; gå fort ellev springa kan
man ej heller, ty därtill fordras, som man
vet, att röra på armarne likaväl som på be-
nen; om hatten blåser af eller far på sidan,
får man lämna den åt sitt öde, ty så högt
som upp mot hufvudet kan man ej höja sin
arm. Händer det så illa, att man råkar vara
i vägen, då en sådan där gladlynt, landtligt
frisk kossa slipper lös på Stockholms gator,
som det ju hände för ej så längese’n vid
Södra uppfartsvägen, då blir det ingen annan
råd än att rädda sig i armarne på första
manliga individ, som finns till hands.
Så komma vi till ett tredje kvinnligt plågo-
ris, den släpande kjolen ; ingen kan väl neka,
att den är till hinders i trappor, i dörrar, att
icke tala om i dansen och på gatan. Skall
man med nu brukliga längd på kjolen upp-
för en trappa bära en sak, som man behöfver
hålla i med båda händerna, så stupar man
ovillkorligen på näsan ; skall man gå genom
en dörr, så händer det att släpet fastnar i
dörreD, och i häpenheten kan man tappa det
man har i händerna — ponera, att det är en
bricka med diverse glas och porslin —- nog
blir man då glad till mods alltid. Huru
hindersam och besvärlig den långa kjolen är
i sällskapslifvet, har nog något hvar af oss
erfarit, då vi fått den söndertrampad och känt
oss som ganska olyckliga kulturens offer. Jag
vill knappt tänka på huru vi med densamma
draga hem gatusmuts i våra rum — huru
denna, torkad, blir till dam, innehållande alla
möjliga bakterier, som vi kanske få i oss och
bli sjuka af samt då åtminstone för en tid
oförmögna till arbete.
På tal om långa kjolar yttrade en intelli-
gent amerikanska: jag skulle aldrig komma
»trough my work», om jag ej brukade så
korta kjolar, som jag gör. En vetksarn
kvinna blir förstämd och ledsen, då hon oupp-
hörligt hindras i sina göromål genom att lyfta
på och akta sin långa klädning; hon tröttnar
förr, än om detta hinder ej funnes, och hon blir
förr i behof af andras hjälp — med ettord,
hon blir i mer eller mindre grad osjälf-
ständig!
(Slut i nästa n:r.)
&
Engelskorna oeh politiken.
^Sista gången jag var i England, det vill säga i juli
1893, infördes jag i en helt annan krets än
den, där jag under föregående år vistats. De nya
vännerna valdes ej, de kommo i min väg genom
den verksamhet, som äfven utrikes sysselsätter tid
och tankar, de epileptiskas bästa.
Genom föredrag såväl i större som mindre
kretsar, till och med inför ett auditorium af flere
tusen personer i en offentlig lokal, hade mina
sträfvanden för de epileptiska i Sverige blifvit
kända, och uppmaningarna att det borde göras
något i England för dem funno anklang hos mera
än en varmhjärtad kvinna och vetenskapsman.
Ett litet hem här och ett där talades om, och en
komité hade redan för flere år sedan bildats, men
någon större handlingskraft hade den ej lagt i
dagen. Nu bjöds jag hit och dit för att i lugn
kunna samtala om den viktiga frågan och däibland
äfven till Hampstead, en af Londons största och
viktigaste förposter, en lifskraftig, rik och ange-
näm plats, ej så modern och exclusiv, som några
andra förstäder, men af mycket stor politisk vikt.
Hvarje bildad kvinna vet ju, att England delas
i tvänne stora politiska partier, Whigs och Tories.
Dessa hafva några underafdelningar, men de äro
af en underordnad betydelse mot dessa tvänne, i
hvilka alla människor äro intresserade. För oss
svenskor är det ovanligt att alla människor, höga
som låga, män och kvinnor samt halfvuxna barn
hafva en bestämd politisk tro — nästan aldrig
läsa andra än sitt partis tidningar och under vissa
tider på året tala politik, så fort de äro tillsam-
mans. På ett besök hos en framstående medlem
af öfverhuset frågade mig hofmästaren, en gammal
trotjänare: »har ni samma åsikter som min hus-
bonde?» Det politiseras icke minst vid tjänarnes
måltider, de där i stora familjer försiggå med en
hos oss okänd etikett och högtidlighet. Jag stod
mig slätt med svaret.
För det mesta var jag med Whigs, dem fann
jag mera fanatiska än Tories. De förras program
är Home rule och »Women’s franchise Bill» d. v. s.
Irlands själfstyrelse och kvinnans rösträtt. I
Hampstead är valkampen alltid skarp, ty partierna
äro något så när jämna i sina röster. Damerna
arbeta länge före valen med beundransvärd energi.
De skrifva href till alla möjliga personer, fram-
hållande kandidaternas förtjänster. Man samlas
under de flesta af dagens timmar på en lokal, hyrd
för ändamålet, och ger sig knappt tid till att äta.
Det är lugnt att vara gammal, ty man kan få
lof att se på, huru de unga kämpa hvar och en
för sina åsikter, och det är ej orätt att vara neu-
tral — efter 60 år; men nog tyckes det, som
om tjugonde seklets kvinnor skulle få bra mycket
att göra offentligen och hemmen sköta sig så godt
de kunna. Måhända blir det endast de ogifta,
hvilka åtaga sig allmänna värf — eller de ovan
ligt begåfvade; så är det åtminstone nu i Eng-
land, ty utom några framstående gifta talarinnor
äro de flesta politici bland damerna ogifta.
Jag var en afton närvarande vid ett literärt möte,
dess kandidat var ny, höll sitt »maiden speech»,
men var hvarken född vältalare eller naturligen
begåfvad med någon klar röst. Så mycket ståt-
ligare uppträdde en ung lagkarl, intim vän till lord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
