Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 27 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
132
Roseberry, Alexander Haldane — samt tvänne da-
mer, lady Aberdeen och mrs Maitland.
Haldanes tal var magnifikt, man nästan skäm-
des öfver att vara annat än Gladstonian, men så
kommo damerna, ocb de voro dräpande i sin satir
ocb rörande i sin sympati med systerlandet Irland.
Mrs Maitland slutade med de orden: »Jag grämer
mig öfver att vara engelska samt sörjer öfver att
ej vara född irländska — och vet ni hvarför? Jo, jag
ville långt hellre varda räknad bland de förtryck-
tas än förtryckarnes skara.» Det trodde jag aldrig,
att jag skulle få höra från engelska läppar.
Olyckligtvis kom jag sedan till en toryfamilj,
och min nyvunna, glada öfvertygelse om Glad-
stones vishet och rättvisa försvann vid ett af deras
möten som snö i solen. Här uppträdde endast
allvarliga män, och man kunde nästan ej återhålla
tårarne, då dessa skildrade följderna för Irland
och England af Home Rule Billens antagande, ty
hela nord-östra Irland, där protestanterna hafva
sina starkaste intressen, ropar högt ve öfver Whigs.
Det blef så ängsligt, denna kamp i ens inre, att
jag afsade mig alla politiska möten; samtalen i
hemmen voro nog för mig.
Ehuru starka åsikterna kunna vara och huru
skarpt de än uppträda mot hvarandra offentligt, är
det blott rättvist erkänna, att man ej i familje-
och umgängeslifvet märker någon fiendtlighet mel-
lan olika politiskt tänkande.
Ett undantag gjorde jag likväl, då vi blefvo in-
bjudna till a garden party hos en framstående
målare, hvars villa i Hampstead, med dess stora
atelier och förtjusande park, är något i sitt slag
allenastående.
Massor af människor strömmade ut och in,
namnet upprepades vid dörren, man såg knappt
värd och värdinna, man är så ogenerad vid dessa
informella trädgårdsbjudningar, går ensam eller
i sällskap, tittar på allt och alla, utan att anses
indiskret — och nog har man att se på. Sådana
skönheter och i sådan mängd får man ej se i
något annat land — men ej heller sådana toalet-
ter. Att många äro särdeles »chic», andra enkla
men smakfulla, det bestrides ej —men skulle jag
beskrifva hvad jag såg i sammansättningen af
färger och snitt, skulle ingen tro mig — och så
tycker jag för mycket om engelskorna, känner dem
för väl som ädla och utmärkta människor, att vilja
framlocka läsarens löje — men så voro vi ock
bland artister och Women’s franchise Bills an-
hängare.
Tror någon man slapp politiken? Nej, efter för-
friskningarna och musiken anmäldes »The Earl
and Comtess of Aberdeen». Nu blef det rörelse i
lägret, och det tillkännagafs att »Her Ladyship»
skulle tala. — Från dörren i den ståtliga salongen,
så att hon kunde höras såväl på yttre verandan
som i trädgården och de inre rummen, öppnade
hon sitt tal med några enkla ord. —.Aldrig hade
jag tilltrott en engelska sådan sprittande liflighet,
sådan blixtrande kvickhet. Jag är viss om, att
hvilken herre som uppträdt efter henne hade
dragit det kortaste strået i bevisningen af billig-
heten att låta kvinnan i allt få samma politiska
och sociala rättigheter som mannen.
Många af högaristokratien börja nu uppträda
som talarinnor och taga en framstående plats inom
samhällslifvet genom sina talanger och reforma-
toriska sträfvanden — men jag tror, att lady Aber-
deen är den mest kända och uppskattade. Hon
äger äfven den stora förmånen af en makes stöd
och hjälp, ty lord Aberdeen stod som den upp-
märksammaste af hennes åhörare, nästan orolig
att förlora ett ord af hennes tal, vid hvars slut
han hade lofvat att äfven uppträda. Han steg
också fram och sade: »Mina damer och få herrar!
Efter det tal som här blifvit hållet tror jag I ären
ense med mig om, att den fråga som ligger oss
alla om hjärtat aldrig kunnat bättre tydliggöras,
och jag finner allt ordande af mig öfverflödigt,
hvarför jag ber att få instämma i allt hvad lady
Aberdeen har sagt.»
Kan man vara artigare som politicus och man?
E. E—y.
IVSgir’
Glömmen ej Iduns
skollofskoloni!
De minsta bidrag mottagas tacksamt. Vid
försändelsen bör tydligt angifvas, att densamma
är afsedd för »Iduns skollofskoloni». Alla in-
flytande medel redovisas i Idun.
IDUN
Viviers & C:o.
För Idun af Ina Stockenstrand.
a
on är förtjusande, lilla fru Viviers, där
hon trippar fram på rue de Rivolis as-
falt, klädd i blå, blommig klädning och
jaquette i samma mönster som dem Watteaus
vackra damer bära; det är en smakfull dräkt,
som ej kostat många francs. Hatten är en
liten näpen löjlighet, bestående af en hands-
bredd broderad tyll, några bandöglor och en
nickande kolibri af guldpärlor. Håret är upp-
struket à la Pompadour med en liten friserad
lock vid hvardera tinningen. I handen bär
hon en korg af flätad halm i form af en ar-
betsväska, ett blekgult sidenband tjänstgör som
grepe. Den ser elegant ut, och ingen anar
hvartill den användes. Vid en af de stora ju-
velerarebutikerna stannar lilla frun och betrak-
tar de vackra smyckena, som äro utställda i
fönstret. Ett par örhängen med rosafärgade
granater — sådana där stora, underbara ste-
nar, som påträffas i grufvorna på Ceylon, och
se ut som förstenade rosenknoppar — beha-
gar henne isynnerhet. Det var så länge sedan
hon ägde några dyrbara smycken att pryda sig
med ; hon bar numera ständigt samma stenkolsör-
hängen och samma enkla gagatbrosch. Men
om George fick sälja patentet på sin nya ma-
skin, då skulle hon be honom köpa de där
örhängena — han skulle få lära känna, hvil-
ken liten fåfäng hustru han fått. Hon ka-
stade ännu en beundrande blick på de förste-
nad rosenknopparne, och så gick hon vidare.
I Duvals butik, där stora världen köper
sina eleganta papeterier och beställer sina va-
pen- och monogramprydda brefpapper, inträdde
hon och lämnade ett paket med brefpapper ocb
kuverter, alla försedda med handmålade mono-
gram.
»Vi ha en större beställning från prinses-
san af Sagan,» sade monsieur Duval, »hennes
vapen och liljorna kring monogrammet som
vanligt. Och så är det två dussin korrespon-
denskort för en amerikansk petrolenmfröken.
Hon vill ha amerikanska örnen och stjärnba-
neret ofvanför sitt monogram, men olika teck-
ning på hvarje kort. Kan fru Viviers åta sig
det ? »
Det kunde hon visst det. Så roligt att
slippa rita samma mönster om och om igen.
En örn och ett baner — — det skulle nog
kunna göras någonting utaf.
Med glädjestrålande ögon emottog hon be-
talningen för det lämnade arbetet. Hon kände
sig så stolt och lycklig, då hon tryckte dessa
pengar i sin hand, pengar som hon själf för-
tjänat — hennes bidrag till hushållskassan,
eller som hennes man sade: bolagskapitalets
förökande. Hon var hans kompanjon så väl
som hans hustru. Han lät henne blicka in i
sina affärer, och han rådgjorde med »yngste bo-
lagsmannen» om allting. Det gjorde, att hon
kunde deltaga uti hans bekymmer, och att hon
förstod honom bättre, än om han endast reson-
nerat med henne om hemmet, deras vänner,
nöjen och andra angenäma ting.
På hemvägen köpte hon en hvit och läc-
ker kyckling, ett saladshufvud och några soc-
kerrötter. Allt detta gömdes i den lilla ar-
betskorgen, tillika med en strut dadlar. Dad-
lar voro Georges förtjusning och den billiga-
ste efterrätt hon kunde bestå honom.
Hemkommen, började lilla fru Jeanne laga
middagen i ett kök, stort som ett dockskåp
och lörsedt med den minsta spis i världen.
Dess öfriga ståt bestod af en hylla med köks-
kärl, ett miniaturbord och en pall; for öfrigt
pryddes det af ett fönster, hvars form var en
geometrisk gåta. Utanför detta sneda fön-
ster stod en hylla med blommande reseda,
myrten och fuchsior; omkriog fönsterkarmen
klängde en vinranka, hakande sig fast här och
där med sina klängen. Denna friska blomster-
grupp gaf färg och skönhet åt det lilla köket.
Någonting verkligt fult förekommer aldrig i ett
parisiskt hem. Kan man icke skaffa bort det
som stöter ögat, så döljer man det med en
tafia, en bit tapisseri, några blommor eller en
knippa torkadt grä3.
Jeanne var aldrig så lycklig, som då hon
sysslade i sitt kök. Hon sjöng och trallade
för sig själf, uttänkte nya anrättningar och
gjorde de djärfvaste försök att omskapa går-
dagens kvarlefvor till en ny och epokgörande
rätt, hvars ursprungliga natur ingen George i
världen skulle kunna igenkänna. Då hon slu-
tat anordningarna för middagen, gick hon in i
salongen för att vänta på mannen. De hade
verkligen en salong, herrskapet Viviers, hvil-
ken tillika med sängkammaren utgjorde hela
deras våning. Det hade kostat dem många
ansträngningar och umbäranden för att kunna
bestå sig lyxen af en salong, men utan den
skulle de som äkta parisare ej ansett sig äga
ett hem. Denna salong användes till allt möj-
ligt utom att emottaga gäster uti. Ingeniören
använde den till skrifrum, frun till atelier,
och dessemellan förvandlades den till matsal.
Den var nätt och hemtreflig med låga stolar
framför eldstaden och små förtjusande rococo-
skåp i hörnen. Bland prydnaderna fanns en
antik spegel med ett glas som en grumlig
källa, ett par små solvarma landskapsbitar,
några underbara tapisserier och så les bibelots,
dessa små tjusande lapprisaker, som ge en
sådan konstnärlig prägel åt äfven den enkla-
ste parisersalong. Hvarje sak i detta rum
hade sitt särskilda namn, sin historia och sina
minnen — skåpet som stod mellan fönstren,
och som Jeanne använde till linneskänk, kalla-
des la Valliere, emedan denna skönhets por-
trätt var måladt på framsidan, den spruckna
vasen, som stod därofvanpå med ett par sy-
renkvistar uti, kallades grand-père, emedan den
tillhört Jeannes farfar, och ett litet gulnadt
elfenbensskrin, i hvilket George före sitt gif-
termål brukade gömma Jeannes små bref, hade
fått namnet »kärlekens herbarium».
Då Jeanne dukat till middagen, slog hon
sig ned vid sitt arbetsbord och började rita.
Hon fick lof att ta’ vara på hvarje minut, ty
hushållet tog mycken tid och George var så
noga med sina kläder — — och så ville hon
själf vara nätt och fin. Men hon älskade ar-
betet. Det var hennes beredvillighet att dra
strå till stacken, som gjort det möjligt för henne
och George att gifta sig. Hon var dotter till
en pensionerad officer, änkling och klubbha-
bitué. Då hon lärde känna ingeriör Viviers,
var hon en ung, bortskämd flicka, utan tanke
på lifvets allvar. Men så snart hon började
att hålla utaf George, blefvo hans åsikter äf-
ven hennes. Hennes förra sysslolösa lif fö-
reföll henne innehållslöst och sällskapslifvets
eviga enahanda tråkigt. Hennes far och alla
hennes vänner sade henne, att om hon gifte
sig med ingeniör Viviers, skulle hon få gä
klädd i fula klädningar hela sitt lif igenom,
få laga sin mat själf och aldrig gä på bal.
Men det afskräckte henne icke, hon visste,
att om man har en smula smak, behöfver man
aldrig begagna fula klädningar, och att laga
mat hade hon ingenting emot, eftersom Geor-
ge skulle äta den.
Innan Jeanne hunnit öfvertala sin far till
att ge sitt samtycke till hennes giftermål, dog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
