Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 27 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
133
! D U N
den gamle af ett slaganfall. Han hade icke
sörjt för någon hemgift åt sin dotter, och det
visade sig nu, att de lefvat betydligt ötver si-
na tillgångar. Fordringsägare döko upp frän
när och fjerran. Jeanne ägde ingenting annat
än ett elegant bo och så några dyrbara smyc-
ken efter sin mor, allt detta såldes nu i stör-
sta hast och skulderna betalades.
Då allt var undanstökadt, sade hon till Ge-
orge: »Nu måste jag börja arbeta.» Hon
hvarken grät eller beklagade s:g, hon endast
undrade hvad en sådan liten onyttig varelse
som hon kunde duga till.
George tog hennes hand i sin och frågade,
om hon på fullt allvar var villig att lefva indra-
get, arbeta och försaka — om hon blef hans
hustru, måste hon finna sig i allt detta. Han
ville icke öfvertala henne, hon måste själf af
fri vilja välja — — — men betänk, endast
två, små rum.
»Låt mig få de två, små rummen,» sade
Jeanne rodnande och lycklig.
Jeannes vänner förutspådde henne alla upp-
tänkliga olyckor med anledning af hennes obe-
tänksamma giftermål, gåfvo henne råd, omöj-
liga att följa, och vände henne sedan ryggen,
för hvilket sistnämnda hon var dem upprik-
tigt tacksam.
Ensam med sin George, började Jeanne att
ordna deras lilla bo. Från sitt forna hem
förde hon med sig några småsaker — kära
minnen, som hon af pietet ej velat sälja, och
ett och annat som varit för mycket defekt för
att finna köpare. Allt kom till nytta. George
snickrade, polerade och lagade, och Jeanne
sydde, draperade och ordnade. Hennes vack-
raste balklädningar förvandlades till gardiner,
en persisk nattrock användes till att klä öfver
en puff, som gjorde effekt i salongen, och några
trasiga vapen ur hennes fars vapensamling la-
gades och hängdes upp ötver cheminén.
Då allt var färdigt, blefvo de helt förtjusta
öfver sitt verk. Och så stiftades Viviers &
C:o. M. Viviers själf förtjänade ej mer än
omkring tretusen francs om året, så att kom-
panjonen fick lof att bidraga på något sätt.
Slutligen lyckades hon att få monogramritning
för Duvals butik.
Och medan hon sammantvinnade de anglo-
saxiska bokstäfverna i virrvarr af streck, snirk-
lar och rankor, tänkte hon på, hur det skulle
bli, då bébé kom. Bébé skulle få ett litet
hörn af salongen till sin lekplats, och mama
skulle arbeta så flitigt, att det räckte till åt
små jackor, koltar och skor ät bébé.
Middagen stod varm och doftande på bor-
det, då ingeniören inträdde. Efter att ha gett
Jeanne en kyss på kinden slog han sig ned
och lyfte på locket till en af karotterna.
»Kyckling, jo jag tackar,» utropade haD.
»Bolaget har festmiddag för samtlige dele-
garne, med anledning af att inkomsterna ökats
med tjugu francs,» tillkännagaf Jeanne hög-
tidligt.
»Tjugu francs ! Jo, du kommer nog att
täfla med Eothschildarne i rappet, du. Kan-
ske jag, utan att bli anklagad för att slösa
med bolagets medel, vågar visa hvad jag har
i fickan,» och George tog fram två läckra,
guldgula apelsiner.
Jeanne gaf till ett litet rop af förtjusning.
»Och jag som så ståndaktigt vände père An-
dré ryggen, då han ville fresta mig att köpa
apelsiner i stället för dadlar!»
»Dygden blir alltid belönad, som du ser,»
sade George och smekte hustruns hand, då
hon räckte honom saladskålen.
»Låt bli George, vi äro inte i Arkadien
nu !»
»Arkadien» var en fönstersmyg i salongen,
hvarifrån man såg, förutom ett obegränsadt an-
tal skorstenar, rökhattar och vindflöjlar efter
både antika och moderna mönster, en fläck af
Paris’ blåa, härliga himmel.
Medan Jeanne dukade af, berättade George,
att en engelsk fabriksidkare yttrat sig mycket
fördelaktigt om den nya maskin, som George
höll på att konstruera. »Jag tror nästan han
kommer att köpa patentet, Jeanne. Då skal!
vi hyra oss en våning i Monceautrakten––––
tre, fyra rum, du. Och så skall vi ha en
tjänstflicka, och du skall få nya, vackra kläd-
ningar — — —»
»Och ett par små örhängen med röda ste-
nar!»
»De vackraste stenar i världen, älsklingen
min ! »
Jeanne tänkte på bébé, och med hufvudet
mot Georges axel hviskade hon: »Jag tror
inte jag bryr mig om örhängena — — —
bara jag får en tjänstflicka, en stor, stark nor-
mandiska, som rår med att bära bébé ute i
park Monceau. »
De voro djupt inne i »Arkadien» nu. Det
började skymma på, och tryckta tätt intill
hvarandra sågo de, hur stjärnorna trädde fram
ur dunklet, en efter annan. Bullret från den
stora staden där nere steg svagt och dämpadt,
liksom bruset af en aflägsen fors, upp till dem.
Som ett par fåglar tittade de ut från kanten
af sitt undangömda rede, drogo sig tillbaka,
kvittrade ett god natt och somnade.
Handarbetets Vänners vårutställning
har under denna vecka pågått i föreningens kända
lokal vid Brunkebergs torg och varit ett nytt lysande
bevis på hennes outtröttliga och framgångsrika sträf-
vanden till vår textila slöjds höjande och förädling.
Det är ej längre sedan än i början af detta år, för-
eningen senast hade anordnat en utställning: det var
af kronprinsessans dyrbara samling af österländska
väfnader. Vi framhöllo då, hur dessa rika orienta-
liska motivskatter borde kunna ge vackra uppslag
för vår inhemska slöjd. På den nu pågående ut-
ställningen föreligga också Here stilfulla väfnader
och broderier, utarbetade på motiv från kronprinses-
sans samling. En bättre illustration till den vaken-
het, med hvilken Handarbetets Vänner arbeta, kan
man ej gärna begära.
En dominerande uppmärksamhet ådraga sig de
praktfulla, här hemma icke förr utställda stolar, som
beställts för Chicagont,ställningen, och hvilkas arki-
tektur hämtats från de s. k. Mellåkersstolarne på
Drottningholm. De äro klädda med gobelinväfna-
der af Karna Nilsson, hvilken allt fortfarande häf-
dar sin plats som Handarbetets Vänners skickligaste
och fantasirikaste väfverska. De äro ock så glän-
sande, men på samma gång harmoniskt behärskade
i färg- och mönsterbehandling, att de fullt upp tåla
en jämförelse med de yppersta franska väfnader af
samma slag.
Bland de många charmanta gobelinerna märkes
vidare en bänkagångsväfnad, beställd af kronprinses-
san Victoria och afsedd för en vestibul i föräldra-
hemmet i Karlsruhe.
Jf de talrika, smakfulla nyheterna från broderiets
område fäste vi oss särskildt vid några dynor och
dukar, för hvilkas mönster upptagits svenska natur-
motiv; en liten kudde med stiliserade mistelgrenar
och en annan större med aklejor t. ex. voro högst
tilltalande, ej minst såsom framgångsrika försök att
skapa en modern nationel stil.
Af fröknarna Widebäck och Wästberg har kompo-
nerats en praktfull altarklädnad till Östermalms
kyrka. Denna är en s. k. sorgklädnad, afsedd att
användas på långfredagen och vid begrafningar, och
dessa ha alltid förut hållits i enbart silfverbroderi
på svart botten. Som en vacker nyhet har nu här
för första gången tillämpats att låta litet färg —
några gröna bladmotiv — ingå i siifret, och bryter
detta högst upplifvande och angenämt mot det nå-
got dystra i den vanliga stilen, utan att på något
vis neddraga dess allvar.
Ett synnerligen lifligt intresse har kommit den
ståtliga utställningen till del från vår dampubliks
sida, och konungen aflade pä måndagen ett besök,
hvarvid han uttryckte sin beundran för de vackra
resultat, som alltjämt känneteckna den Iifaktiga för-
eningens arbete.
]\Æorsgrisar,
ammas gosse» bar tidigt fått klart för
sig, att sorg, hvars vanliga yttring ju
är tårar, mest af allt stämmer till medlidan-
de och medgörlighet. Där icke »söta mamma,
får jag det eller det...» vill hjälpa, tager
han till tårarne dels som ett läskande pal-
liativ för den sårade känslan, dels och fram-
för allt som ett bepröfvadt öfvertalningsroedel.
Trött och förtretad, ger mamma till sist sin lille
skrikhals det begärda, måhända med ett ha-
stigt uttaladt: »nä ja, i Herrans namn, bara
du är tyst!» Och se! Med en från otröstlig
förtviflan till lugn belåtenhet så tvärt skedd
öfvergång, att man måste misstänka ärlighe-
ten i detta sorgeutbrott, jämnar han ut ryn-
korna i ansiktet, moltiger och mumsar i sig
den stora apelsinen, som egentligen skulle
gömts till pappa kommit hem. Då han ser,
att mammas fasthet i regel aldrig håller stånd
mot hans tårefloder, blir han inom kort en
riktig liten gråtvirtuos, som när som helst
har sitt instrument redo att spela. Han är
för sina år en liten inpiskad hycklare, som
kombinerar sin lilla talang med allehanda
själfviska beräkningar, och det händer äfven,
att han insupit första idén härtill af »ex-
emplet ofvanifrän». Se här en dialog mel-
lan tvä sjuåringar:
»Ack en så’n vacker röd klädning du har,
Mia! »
»Jaa du — hvarför har inte du en sån
också?»
»Mamma säjer alltid, att vi inte ha råd.»
»Äh, du ska’ bara gråta riktigt — det
gör alltid mamma och stora syster, när di
vill ha en ny hatt af pappa.»
Här ha vi det där angenäma species af en
bortskämd barnunge, som skriker sig till allt,
och så väl felet som botemedlet torde med
det sagda vara något så när angifvet.
»Lipsillarna» äro ett med den förra kate-
gorien befryndadt släkte, ehuru de rikta in
sin kraft på mera ideala syften, om nu detta
uttryck tillätes. De gråta för den minsta
rispa i fingret, för litet knip i magen eller
för att — katten ser på dem. De finna en
riktig vällust i att gråta och hvarför? Jo,
när eu sådan där liten ängel får en sticka
under nageln, skynda både mamma, moster
och troligtvis framför allt mormor till och
utbrista, jämmerligt deltagande: »stackars,
stackars lilla pyret — åh, hvad det ska’
göra ondt ■— ja, ja, lilla söta vännen, det
gjorde så ondt, så ondt...» och ungen sätter
under högtrycket af all denna lidelsefulla
medkänsla till hals, som om minst hela ar-
men amputerats. Han känner sig som mar-
tyr och formligen frässar af att genom kas-
kader af tårar styra det allmänna deltagan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
