- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1894 /
134

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 27 april 1894 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

! DU N 1894
134
det. Det ursprungliga skrymteriet, som- lig-
ger till grund för en dylik uppskrufning af
känslor, urartar med vederbörlig näring af
pjunkigt deltagande snart till verklig ömtålig-
het. »Lipsillen» kommer att taga förskräck-
ligt illa vid sig, när den första tanden skall
utdragas, och ännu värre blir det vid den
första verkliga pröfningen i lifvet, då han
sannolikt ej längre får dela sitt bekymmer
med mamma, moster och mormor.
Erny.
Från Iduns läsekrets.
En promenad och dess följder.
Ett »gif akt» till föräldrar.
Ja, där låg han, den tvåårige mannen i sin lilla
vagn, feberhet och med stirrande ögon, utan att
kunna andas eller svälja.
»Difteri? Ja, fröken förstår nog det, jag vet inte.
Om jag bara kunde begripa hvar han fått’et ifrån,»
säger den bleka modern.
Jag visste det, men skall inte säga henne det,
ännu åtminstone.
Det bodde i samma egendom somjag en arbetskarl
inne på gården, och jag undrade på, att han fick bo
kvar, ty nog sågo både jag och andra, att utskänk-
ningsställena fått sin dryga del af veckopenningen.
Thilda, kokerskan hos grosshandlarens i andra
våningen, såg det också, men ändå gifte hon sig
med honom för tre år sedan.
Janson bief nu en ordentlig människa, som ingen
behöfde frukta för, men hur detta gick till visste
bara Thilda och — jag.
Ensam som jag blifvit, hände det sig så lätt,
att jag kom att se in till dem, då jag ännu höll
skymning, men de tändt lampan.
Thilda hade genast maten på bordet, när Jan-
son steg in, trött och hungrig. Brännvinsflaskan
saknades aldrig, men grep Janson efter den, innan
han förtärt första portionen, så sade Thilda nej och
log därvid, så hennes friska tänder lyste och
Janson lät sig nöja. I rättan tid en sup — och
sedan flaskan in i skåpet.
Hon bad honom aldrig stanna hemma, när han
om aftnarne ämnade gå ut, men innan ban gick,
var det alltid något han måste hjälpa henne med:
att lägga in litet i spiseln, hon ville värma sig
med litet kaffe, och så skulle det gepast vara
färdigt, så han kunde få en tår, innan han gick.
Så blef det för sent för den gången, tyckte han.
Eller han skulle vara snäll och hämta det sista
numret af det illustrerade veckobladet, så att hon
hade något att roa sig med i ensamheten. Det
var en rysligt vacker tafla, ville han inte se på
den? Och verser sedan! Det var synd, han inte
hade tid atf läsa dem för henne, han gjorde det
så bra. Ja, det kunde han nog hinna, och så var
det annat mera som var roligt, tyckte han, och så
var ju klockan nio, och regnade gjorde det, så
nog kunde han skjuta upp sitt ärende tills i
morgon.
Och så gick det nästan alltid, ty i allra värsta
fall bad Thilda honom titta in i nr 10 samma
gata och fråga, om inte hennes bror snickaren
ville komma in en stund, så skulle hon sätta på
toddyvattnet, tills de voro åter, som måste ske
genast, för hon hade att tala med brodern om
något som behöfde limmas.
Sedan kom den nuvarande patienten, lille Olle,
och han blef den farhgaste konkurrenten för krogen,
Hur skulle det nu gå?
Hade de talt vid läkare? Nej de voro rädda,
att då skulle Olle bli flyttad till epidemisjukhuset,
och de skulle inte ens få se honom dö.
Detta var nu högst betänkligt att bli inblandad
uti, ingen visste bättre än jag, hur nödvändig Olle
var i hemmet, men att låta mannen gå ut ibland
arbetare, medförande smittan från det trånga
hemmet, vore ju rent af orättrådigt. Förutom att
man stod i ansvar för hvad som kunde hända
närmast boende.
Jag var en ensam människa, hade egen upp-
gång till min lilla lägenhet, kunde undvika berö-
ring med alla, om jag fann för godt, och Olle
flyttade till mig sent om kvällen, när det kunde
ske obemärkt. Föräldrarne kunde komma och se
om honom, när de ville, ty nu var jag läkare och
sjuksköterska, och ingen hvila kunde komma ifråga,
förrän krisen inträffat.
Thilda fick icke vara från hemmet, förrän hon
sett Janson till godo och visste, att han var i ro ;
sedan skulle hon komma upp. Men nu först
fläderblommor, svafvelblomma och halspensel från
apoteket.
Jag satte en panna vatten på primusköket, och
om fem minuter lågo ångande varma fläderblommor
omkring Olles hals och så nära som möjligt under
näsan och omkring öronen. Halspenseln, doppad
först i vatten och sedan i svafvelblomma, använ-
des nu för näsan först och sedan, när det blef
möjligt, i munnen och halsen.
Redan efter en timme syntes någon lindring,
och efter fortsatt behandling hela natten med
dessa enkla medel somnade Olle och kom i svett-
ning.
Olle kommer, som jag nästan vågar hoppas, att
stanna hos sina föräldrar, och jag vill använda
tiden, då han sofver, till att nedskrifva »hvar han
fåtfet ifrån», i händelse det skulle kunna lända
andra föräldrar till ett gif akt.
Det var nu i söndags, således ganska tidigt på
våren, då marken ännu är fuktig och kall, äfven
om solen skiner aldrig så varm och kanske mest
då, när den inre kylan skall frigöras.
Olle skulle visas på styfva linan: han kunde gå
och han hade fått så rara nätta kläder.
Äfven de — kläderna — hade sin lilla historia.
Pappa tyckte, att de kunde nog köpa trikåkläder,
som sågo så fina ut och inte kostade så mycket
åt en sådan liten en. Men mamma, som visste,
hur ofta extrautgifter voro nödvändiga, och hur
hvart öre borde tummas, hon sade: »nu då jag
inte kan gå bort och förljäna, är det nog billigare
om jag syr själf.» Och välsignad vare hon för
den tanken.
Hon köpte nu för några öre en aflagd kostym,
som såg förfärlig ut — men som var af godt tyg.
Den tvättade hon, jag tror en hel dag, i. kvilaja-
bark, pressade, klippte och sydde kläder så fina,
att det var en lust att se dem. Och en liten rund
mössa af samma tyg räckte det äfven till, hvar-
efter allt befanns kosta — 1,25.
I dessa sina nya kläder fick nu Olle gå en liten
promenad med far och mor, som ledde honom
mellan sig.
Olle var en duktig liten pojke, och pappa och
mamma yfdes med skäl öfver honom. Mycket
långsamt gingo de förstås, men ökade, sig ovetande,
så småningom stegen. Olles små fotter gingo som
trumpinnar, han kvittrade ut sin vårfröjd och fick
i utbyte in den råa luften från gatan, med alla
sina af vårsyran upplösta blandningar, hvilkas
tillträde till svalget de uppsträckta armarne ännu
mera underlättade —- och på tisdagen började
han blifva kinkig, hvarefter sjukdomen så smånin-
gom blef lifsfarlig.
Blir han nu frisk, det Gud gifve, så skall jag
säga Thilda, att hon skall försöka vänja gossen
vid att alltid andas genom näsan och med sluten
mun, då det just är näsans uppgift att vara kon-
trollapparat för hvad som släppes ner i lungor
och luftrör, samt att tills han blir fyra år bör
pappa lyfta gossen på starka armar högt öfver all
gatans orenlighet eller låta honom forslas i sin
vagn, då vi veta, att de lägsta luftlagren äro de
dåligaste.
A. M.
Ur notisboken.
Dräktreformföreningen, som nu i omkring
åtta år utöfvat sin gagnande verksamhet till åstad-
kommande af en sundare kvmnlig beklädnad, ha-
de förliden fredags afton i Fredrika Bremer-för
bundets lokal härstädes anordnat en utställning af
sina modeller. Denna omfattade hufvudsakligen
de redan tidigare utarbetade modeller, af hvilka
Idun en gång lämnat så väl fullständig beskrifning
som afbildningar (se årg. 1891 !): underkläder, skol-
dräkt, barnkläder och en dräkt att bäras under
graviditetsperioden — framför allt varmt att an-
befalla! Den egentliga nyheten för året utgjordes
af en vacker och synnerligen praktisk turistdräkt.
I fröken Josephina Ohlssons modeaffär, Blasie-
holmstorg 14, Stockholm, säljas à 30 öre styc-
ket mönster till Dräktreformföreningens alla mo-
deller.
I sammanhang med utställningen höll fru Ma-
ria Bolin, född Åkerblom, ett med stort bifall
mottaget föredrag, hvilket vi på annat ställe i da-
gens n:r äro i tillfälle delgifva våra läsarinnor.

*


Öfveransträngningen i skolorna. På in-
bjudan af Pedagogiska sällskapet hölls i måndass
afton å hôtel Continental i Stockholm allmänt mö-
te för att diskutera frågan om öfveransträngnin-
gen i skolorna. Salen var till trängsel fylld af
föräldrar, lärare, läkare och andra intresserade, då
ordföranden i sällskapet, rektor S. Almquist, strax
efter kl. half 7 öppnade mötet, hälsande de närva-
rande välkomna och uttryckande sin glädje öfver
den stora lillslutningen. Bland den mängd af
talare, som därefter uppträdde och ur olika syn-
punkter skärskådade den föreliggande frågan, ta-
lade fröken Anna Sandström (det kända pedago-
giska författarmärket »Uffe>) särskildt om flick-
skolorna.
Hon ansåg icke, att det var för mycket arbete
i flickskolorna, men det var en svag generation,
som för närvarande växte upp i våra flickskolor.
Lexorna voro icke för stora, men arbetskraften
var så oerhördt liten. Det fanns ingen förmåga
att skilja hufvudsak från bisak, att göra en rask
och hurtig ansträngning. Detta brast hos flic-
korna; de flesta, som haft med dem att göra,
måste erkänna det.
Flickorna voro i en sämre ställning än gos-
sarne. De ledo mera än dessa af det ofta ener-
verande sällskapslifvet, de kunde mindre vara ute,
de hade färre lekar till sitt förfogande, och så
hade de den ansträngande spelningen, som kräfde
så mycken tid. Slutligen hade flickorna mindre
motståndskraft än gossarne.
Valfriheten i flickskolorna borde tillämpas i
större utsträckning än hvad som sker. Om ej en
svensk flicka behöfde kunna så många språk, så
kunde skolan nedlägga mera kraft på utbildnin-
gen af den själfständiga arbetsförmågan, som var
så viktig. Det borde mera läggas an på att stärka
viljan genom att ge eleverna själfständiga upp-
gifter och ej blott låta dem svara på frågor. Det
var den riktiga vägen. Nu måste man med be-
kymmer se på det uppväxande släktet.
En minnestafla öfver Jenny Lind af-
täcktes häromdagen i Westminster Äbbey i Lon-
don af prinsessan Christian af Schleswig-Holstein,
en dotter till drottning Victoria. Högtidligheten
bevistades af flere framstående personer, bland
kvilka märktes svensk-norska sändebudet i Lon-
don, kompositören sir Arthur Sullivan äfvensom
den aflidna sångerskans make och barn.
I kriget mot bakterierna — och all slags
annan ohyra ur den lägre djurvärlden — ett krig
som icke minst om våren af alla ordentliga hus-
mödrar måste upptagas på det skarpaste allvar,
kunna de nu påräkna ett värdefullt bistånd af en
institution i hufvudstaden, som tagit till sitt fält-
rop des^a -människofienders död. Aktiebolaget
Parasiticida fyller på ett utmärkt sätt sin i en
storstad som Stockholm sä viktiga uppgift, och
vi hänvisa därför alla våra hufvudstadsläsarinnor
till ett noggrant studium af det cirkulär, som bo-
laget tillsänder dem med detta nummer af Idun.
En beaktansvärd nyhet för våra hus-
mödrar har Julius Slöörs järnaffär härstädes ut-
sändt i marknaden. Det är ingeniör Carl D. Mobergs
patent, s. k. »snabbkokare», tillverkad af Aktiebola-
get mekaniska verkstaden Vulcan, Norrköping. 1
en vanlig järnspisel kan, som bekant, kokning icke
åstadkommas utan ganska betydlig vedåtgång och
man har därför, för besparings skull, sökt att i
mindre hushåll och vid lättare matlagning, und-
vika uppeldning af järnspiseln genom användande
af gasolje- eller fotogén-kök o. d. Dessa hafva
emellertid sina olägenheter, då de lätt osa, gifva
dålig smak åt maten o s. v. och hvad särskildt
gasspislarne angår, kunna dessa användas endast
på de få orter i vårt land, där tillgång å kokgas
finnes. Den här omnämnda »snabbkokaren» har
därför fyllt en viktig uppgift, då den med minsta
möjliga bränsleåtgång åstadkommer en hastig kok-
ning, utan att lida af de antydda bristerna. Vi
hänvisa för öfrigt alla intresserade husmödrar till
den utförliga annonsen i dagens nummer, där fa-
brikatets fördelar närmare framhållas.
Teater och musik.
Filharmoniska sällskapet
gafi tisdags sin andra abonnementskonsert för innev.
säsong. Denna konsert kan betecknas som ett événe-
ment inom hufvudstadens musiklif, alldenstund å
densamma ett af alla tiders mest betydande tonverk
i sitt slag, Beethovens stora d-dur-messa, för för-
sta gången kom till utförande i Sverige. Den för-
underligt härliga och upplyftande kompositionen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free