Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 27 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189J
DUN 135
full af djup tankevisdom och glödande trosallvar,
är ett af des$a verk, som borde hafva hemstad i
hvarje kulturlands musiklif. Och så länge detta
ej är förhållandet, återstår alltid en viktig lucka
att fylla. Att denna hittillsvarande lucka i vårt
musiklif nu ändtligen blifvit fylld, det länder och
skall alltid lända FUharmoniska sällskapet och
dess nitiske ledare, hr Andréas Hallén, till oför-
vansklig heder. Då messan därjämte torde höra
till de allra svåraste kompositioner, i det hon stäl-
ler de största fordringar på såväl solister som kör
och orkester, blir hedern för sällskapet så mycket
större, då utförandet nu blef så godt som det blef.
Att ingå på någon utförligare redogörelse för det
storslagna verket hindrar oss utrymmet. Vi vilja
endast framhålla, hurusom — och det helt natur-
ligt — den fjärde satsen, »Sanctus», med det un-
dersköna »Benedietus», beledsagadt af konsertmä-
staren Zetterqeists förträffligt utförda violinsolo,
samt femte och sista satsen »Agnus», särskildt
tycktes slå an. Synnerligen anslående var också
inledningssatsen »Kyrie» ; men äfven de båda an-
dra afdelningarna »Gloria» och »Credo» hade att
uppvisa många ställen af oförliknelig skönhet.
De utomordentligt svåra och ansträngande kö-
rerna gingo som sagdt på det hela taget förträff-
ligt, likaså orkesterackompanjemanget. Och att
solokvartetten ingalunda skulle skämma bort sin
sak, kunde man ju vänta, då den bestod af så-
dana förmågor som grefvinnan Taube (med hvil-
ken fru Brag i ett par satser alternerade) och fru
Edling samt hrr Strandberg och Smith. Denne
senare hade särskildt tillfälle att i »Agnus» bril-
jera med sin härliga röst och sitt utmärkta före-
drag, som här blef af synnerligt gripande verkan
genom den mörka klangfärg, han förlänade sin
stämma, och som så väl passade till satsens ka
raktär och innehåll.
Musikaliska akademiens stora sal var öfverfylld
af en publik, som synbarligen var alltför djupt
gripen af verkets skönheter för att rätt komma
sig för med några stormande applåder. Det lifliga
intresse, som publiken visat för denna konsert,
bestämde sällskapetj att utföra »Missa solemnis»
äfven på torsdagen, denna gång i Östermalms kyr-
ka. Och det är i en kyrka, som detta verk bör
utföras.
Kungl. operan återupptog i förra veckan Adams
komiska opera »Postiljonen från Lonjumeau» med
den danske tenorsångaren hr Nordal Brun som
gäst i titelrollen. Vi voro ledsamt nog förhin-
drade bevista denna föreställning, och då uppfö-
randet af samma opera i måndags till följd af
hr Bruns opasslighet måste inställas, kunna vi
alltså ej meddela något närmare om densamma.
Hr Bruns såväl sång som spel lär, efter hvad vi
inhämtat, hafva varit af god verkan. Största bi-
fallet väckte han med sina piskkupletter. Äfven
fru Sterky fick sin rikliga anpart af applåderna.
Under inöfning att inom kort gifvas är operan
»Phryne» med fru Anna Petterson-Norrie i titel-
rollen.
Richard Wagners *Niebelungen-Ring> samt
»Tristan och Isolde» komma som bekant att un-
der instundande juni månad uppföras å k. operan
härstädes af ett uteslutande tyskt operasällskap
under ledning af direktören d:r Löwe i Breslau.
Bland solisterna märkas så framstående namn
som fruarna Moran Olden från München och Stau-
digl från Berlin samt hr Elmblad, hvilken tillika
tjänstgör som förste regissör.
Abonnementslistor äro utlagda i hrr Looströms
& Comp:s bokhandel å Norrbro.
K. Dramatiska teatern. Ett synnerligen intressant
program har det Almlöfska gästspelet tillfört oss
i och med Ibsens lustspel »De ungas förbund»,
som i tisdags afton efter en tioårig hvila upp-
togs på denna scen. En i de minsta detaljer
så skarpt utmejslad karaktärsfigur som Knut Ahn-
löfs Daniel Hejre skulle vara en stolt prydnad för
hvilken världsscen som helst. Någon afmattning
i den utmärkta prestationen kunde på ingen punkt
förmärkas, och det högljudda bifall, som hälsade
hvarje den minsta af de satirmättade replikerna,
utgjorde en förtjänt hyllning åt ett konstnärsskap,
som bibehållit all sin glans och smidighet in i en
ålder, där de flesta sedan länge skulle ha trub-
bats af årens tyngd. En värdig medbroder från
den gamla stam-rollbesättningen ägde han i hr
Thegerström, hvilkens Aslaksen äfvenledes visade
sig förunderligt ha motstått tidens tand.
Hr Fredrikson gjorde kammarherren med en
nobless och värme, som verkade äkta och ryckte
med till fullkomlig sympati. Hr Personnes Stens-
gård gaf ulan tvifvel en väl studerad och genom-
förd bild — men oss tycktes, att något mer af
den försonande naiviteten i hans själfgodhet kunde
ha betonats; så som lycksökaren och folkledaren
nu tecknades, blef han e’noöfver höfvan motbju-
dande karaktär. Fröken Ahlander som madam
Rundholmen var förträffligt på sin plats, och fru
Seelig-Lundberg som Selma, grosshandlar Bratts-
bergs unga hustru, gjorde af sin stora, passione-
rade scen i tredje akten en af styckets glans-
punkter. Med erkännande förtjänar ock nämnas
hr Skånbergs bruksläkare. Däremot verkade både
hr Hamrin som possessionaten Månsen och i all
synnerhet hr Örlengren som Erik Brattsberg täm-
ligen främmande för sina uppgifter.
I ett som allt fick emellertid det intressanta
skådespelet ett värdigt och på många händer ut-
märkt utförande, och det andlösa intresset i sa-
longen, liksom de talrika inropningarna och de —
dess sämre, tyckes det, i vårt kära Stockholm
oundvikliga — applåderna för öppen ridå vittnade,
att denna repris var mer än vanligt välkommen.
— Fru Ellen Hartmann är nu för nästa spelår
engagerad vid Dramatiska teatern.
Vasateatern har under den gångna veckan gifvit
den kända komedioperetten »Niniche» med liflig
framgång.
Hr Holmquist har därvid utfört sin gamla glans-
roll, grefve Gorniski, på ett rent af mästerligt
sätt. Titelrollen utfördes för första gången af fru
Castegren, mycket behagfullt och graciöst och med
god färgläggning. I Anatoles roll var hr Caste-
gren kanske en smula tung. Grégoire spelades
af hr Klinger, den förkylde sekreteraren af hr
Kellberg och enkan Sillery med komisk styrka af
fru Lindström.
I onsdags gafs för första gången vårrevyn »En
séance vid Saltsjöbaden», tillfällighetsskämt med
sång i 1 akt; som förpjäs »Herre, tag bort er dot-
ter!» lustspel i 2 akter, fri bearbetning från fran-
skan af Frans Hedberg. Till detta program få vi
återkomma i nästa n:r.
Aulinska kvartettens femte och sista kammarmusik-
soaré gifves om måndag i Vetenskapsakademiens
hörsal.
w
En moders bevisföring.
Dialog af Eugenio Sellés.
Öfversättning från spanskan af C—n.
(Rum och tid för handlingen: ett läger undet det
krig, som germanerna under Arminius’ eller
Hermanns ledning förde mot romerska
väldet.)
2.
»Med den makt, som stammens öfverhuf-
vud äger, och med öfversteprästens auktoritet
komma vi till dig, kvinna, för att bland dina
barn utse det som måste offras.»
»Här äro de alla fem; väljen, stammens
mödrar, såsom om I haden att välja bland
edra egna.»
»Vi skulle välja, om det gällde att utse
mannen till en dotter, men ingalunda då det
gäller döden. Vi skulle vara den valdes
mörderskor, ty den som utväljer en, då hon
kan välja en annan, hon mördar denne. Må
vi alltså öfverlämna det åt ödet; det må
mörda, ty det har inga ögon för människornas
olyckor eller öron för deras jämmer.»
»Det bittra ödet skall gå direkt till den
mest olycklige. Och hvarför måste denne
dö? Är väl olyckan ett brott som förtjänar
döden ? »
»Du talar väl. Må den dö, som hittills
varit lyckligast. Någon olycka bör hända
honom. Det är väl den förstfödde. Han
har mycket längre än de öfriga njutit af lif-
vets glans, sin faders godhet och sin moders
smekningar. »
»Just därför nekar jag er honom. Jag är
så van att se honom, att om I tagen hans
lif, skolen I äfven taga större delen af mitt.
Gudarne begära, att man skall offra ett barn,
men icke dess moder.»
»Må det då bli den yngste, eftersom du
mäter kärleken efter antalet år och nätter,
liksom om den snarare vore en vana, som
man förvärfvar sig, än en frivillig känsla,
som gifver sig tillkänna.
Dessutom vinner han kanske på att dö,
då hans förstånd ännu icke kan skilja på
godt och ondt och innan eftertanken upplyser
honom om hans släkts vanära. Du förlorar
också mindre, då du förlorar honom, ty du
bespar dig den vård, som hans minderårighet
kräfver. I hvad afseende är han väl nu ditt
hus eller sin stam till nytta? Hans små
händer måste taga från dig mycket, innan
de kunna handtera de åkerbruksredskap, hvar-
med han ur jorden skall hämta sitt eget up-
pehälle. Hans späda lemmar måste uthärda
många slag och mycken smärta, innan de
förmå uppbära tyngden af skölden och kast-
spjutet för att försvara vår nation.»
»Men hör han väl till slafvarnas ras, hvil-
ka värderas efter den nytta de göra, såsom
oxen och hästen? Har jag väl födt honom
till arbetsredskap? Han är ett barn och späd!
Än sen, I söndertrampen icke som onyttig den
späda plantan, ty hon skall bli en väldig träd-
stam. Om edra mödrar och edra makars
mödrar skulle tänkt som I, hvar skulle
väl edra bröder och män nu vara, hvilka
äro edra ögons ära, edra hems stöd och vårt
folks försvar? Ack, då skulle cæsarernas le-
gioner icke påträffat stora städer eller talrika
släkter i Germaniens skogar.
Han kan icke jaga vilddjur; men medan
andra jaga dem, kan han vakta boskaps-
hjordar. Ty om han ock saknar kraft att
försvara dem mot vargarna, har han dock
förstånd att rädda dem från bråddjupen.
Och till allt detta kommer, att han är den
mest oskyldige till faderns skulder. Hvad
vet han väl om förräderi och mened? Hvad
skulle hans offrande betyda inför gudarne,
om hans tunga, som ännu icke lärt sig att
tala rent, ej ens kan säga dem anledningen
till hans död? Huru skulle han kunna försona
dem med faderns brott, då han är så liten,
att han kanske vanhelgar ceremonien genom
att inför själfva altaret högt ropa sin faders
namn, för att han måtte skydda honom mot
prästerna?»
»Må det då bli den äldsta af dina döttrar.»
»Ack! Min Turismunda är alltför skön, för
att man skulle åt knifven öfverlämna denna
hvita, runda hals, afundad af våra ungmör
och en lystnad för våra ynglingar. Frågen
först edra söner och hören, om de önska
gifva gudarne, hvad de vilja behålla för sitt
hjärta.
Skulle hon evigt sofva bland maskarna i
jorden, hon, som våra yppersta med förtjus-
ning önska till sin äkta hälft? Viljen I med
offerknifven förstöra denna kraftiga, förhopp-
ningsfulla kvinnokropp, som af ödet måhända
är bestämd att föda en ätt af hjältar, hvilka
skola göra heder åt Germanien? Hon, så
mild i freden, så behjärtad i kriget! Hon,
som ensam vunnit flere strider än alla våra-
anförare, emedan, då hon åtföljer vår krigs-
här, de fege blifva tappre, för att icke er-
hålla en föraktfull blick från henne, och de
tappre blifva hjältar, för att sedan se sig
belönade med den lager af helgadt eklöf,
som hon virar kring deras hufvud!»
»Offra din andra dotter. Hon är hvit och
röd, men har icke den förstas skönhet eller
mod. Rädd som rådjuret, hvilket darrar vid
huudarnes skall, skapar hon inga hjältar i
striden. »
»Men, arbetsam som en myra, är hon hem-
mets kornbod. Utan hennes omsorger, hvad
skulle det bli af oss den dag, då åldern för-
försvagar mina händer? Under hennes händer
cm
cm
«3
CD
CO
03
03
O)
O
cc
E
:cc
«
cr
•to
u
<u t:
CO s
Et
es
a
3
>0
TJ
a
es a
Et
«
>»
•it
M
3
Q
a
a
Et
0
£ -a
» o
Et o
ses
CM
CM
03
V)
03
03
03
03
CC
ca
-a
E
:ca
<D
-n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
