Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 4 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 I DU N 1894
skaffenheten. Såsom exempel på en be-
kväm och vacker dräkt vill jag nämna
Dräktreformföreningens modell till skoldräkt
för flickor, hvilken jag tycker skulle godt
kunna användas, fastän man ej är i skolål-
dern. Men långt ifrån att mer allmänt bruka
denna förståndiga kostym för det uppväxande
kvinnosläktet, börjar man att redan som liten
tränera en del flickor till bärerskor af den
börda, som modet pålägger; se till exempel
den lilla tre- à fyra-åringen i Humlegården,
iklädd en vid, obekväm, men modern kappa
och, om det vill sig riktigt bra, ett bälte som
klämmer till och hindrar henne att röra benen ;
därpå ett slags tjock, stoppad hufva, så att
när hon sedan om ett år eller par vill, lika-
som de större flickorna, bruka hatt, är hon
så ömtålig, att första vindfläkt skaffar henne
snufva och örsprång; dessutom är hon så fin
och elegant, att hon ej vågar deltaga i lekar,
där hennes kläder kunna komma i fara att
smutsas.
Det var en rätt ynklig syn, jag såg här-
omdagen: en liten sådan där fint och vac-
kert klädd prinsessa, promenerande med sin
sköterska ; så fick hon syn på en sandhög,
där några vanliga barn lekte och hade roligt;
med ett skutt var hon där och ämnade sig
just ner i sanden, då hennes sköterska fick
tag i henne och ropade i sin förskräckelse:
»barn lilla, du får ej leka i sand, har mamma
sagt, ty då förstör du dina kläder.» Miss-
nöjd följde nu den lilla flickan sin vaktarinna,
och så småningom blir denna drifhusplanta
van vid att ej alls röra sig barnsligt och
fritt; när hon kommer i skolan, törs hon ej
deltaga med kamraterna i de friska lekarne,
ja, hon har förlorat lusten för all ungdomlig
rörlighet och trånar fram den bästa delen af
sitt lif, en martyr för sin mors begär att
hålla henne fin. Och hvad blir det se’n för
slags människa af denna lilla fina dam ?
Jo, när hon kommer ut i världen, är hon så
tränerad i onatur, att hon knappast vet hvad
natur är.
Det finns någonting hos vår kropp, som
kallas naturens läkekraft, det vill säga be-
nägenheten att, om något kommit i olag, re-
parera skadan; men om denna kraft skall
kuDna verka i sin fulla utsträckning, måste
den understödjas af vår tro eller åtminstone
ej motarbetas af vår brist på tro på densamma:
om vi genom hindrande kläder tillbakahålla
vår kropps funktioner, så är det ej möjligt
annat än att känslan däraf omedvetet skall
minska vår tillit till naturens läkekraft; jag
menar, att en person, som genom sin kläde-
dräkts obekvämlighet hindrar kroppens utveck-
ling och verksamhet, har svårare att bli frisk
från en sjukdom än den, som aldrig klämt in
sig i trånga kläder.
Och så komma vi in på det sorgliga ka-
pitlet om våra nervsjuka unga flickor, hvilka
i regel aldrig med någon framgång kunna
ägna sig åt själfständig verksamhet. Bli de
gifta, så göra de sista villan värre än den
första, ty de bli dåliga mödrar till både kropp
och själ samt taga ansvaret på sig att hafva
degenererat släktet.
Såsom sammanfattning af det sagda vill
jag uttala några fromma önskningar: l:o att
begagnande af snörlif i ett civiliseradt sam-
hälle blefve lika omöjligt som till exempel
att använda tumskrufvar eller andra tortyr-
redskap, 2:o och 3:o att man aldrig mer finge
se vare sig dolmakappor eller långa, släpande
kjolar, 4:o att urringade klädningar blott funnes
på Nordiska museet, såsom kulturbild från
barbariets tid, 5:o att alla damskräddare åla-
des att, likasom herrakräddarne, ej lämna från
sig en klädning, om ej i densamma funnes 2
fickor på kjolen samt på lifvet minst 1, af-
sedd för klockan. Till sist önskar jag, 6:o
att vi alla fruntimmer af en förståndig fé
blefve berörda med ett trollspö, ur hvilket
utginge en kraft, den där gåfve styrka att
trotsa modets tyranni!
Ledsamt nog äro vi ännu sådana hjälplösa
stackare; största delen finner det så ljuft att
vara just så där bunden till händer och fot-
ter i en dolmakappa och en lång kjol — de
behaga på så sätt bäst en stor mängd män ; an-
dra äro sä likgiltiga, att de ej ens tänka på
någon förändring; en tredje sort äro rädda:
de våga ej för far, bror, fästman eller man
röra vid den ömtåliga strängen. Därför kom-
mer nog ock kvinnovärlden att ännu i lång-
liga tider vara likadan som den nu är och
flertalet kvinnor finna sig i att vara antmgen
till viss grad nedtrampade bihang eller ock
för själfständighet kämpande, mer eller mindre
förlöjligade varelser.
Det är en mängd små, i och för sig, såsom
det tyckes, obetydliga omständigheter, som bilda
den kedja, som håller oss fångna och som
gör, att vi i det stora hela äro betydligt
osjälfständiga. Det är för att påpeka detta
och söka väcka intresset för ett frigörnings-
arbete, som dessa ord blifvit sagda.
Ett ord i vårstöksclagarna.
^■jlå nu tiden är inne för vårrengöring och inven-
tif tering i skåp, källare och skafferi, vilja vi tala
om ett par småsaker, som kanske rätt ofta förbi-
ses, men som så mycket höja trefnad och renlig-
het, nämligen fat, spilkummar, skedar och knif-
var för skafferiet; var i detta fall ej allt för
sparsam !
Det gifves många hem, hvarest mycken och fin
mat serveras på finaste porslin, — af kokerskan
med stort besvär tillagad för de många orndisk-
ningars skuld, som just i brist på ofvannämnda
saker måste företagas. Ett besök i köket visar
en brist i allt hvad köksutensilier heter, som man
blott skulle tänka sig förekomma i förening med
verklig fattigdom. Kakor och puddingar tillblan-
das i soppskålen, salladen i mjölkfatet, och deg
ställes att jäsa i första, bästa, för tillfället le-
diga kärl. Öfverlefvorna från bordet sättas un-
dan på den fina servisen, ty inga kärl finnas,
afsedda att lägga dem uti ; bleckformarne äro ro-
stiga, hackhoarna spräckta, skärbrädena nötta och
illa åtgångna, ty allt begagnas hur som helst och
ej till sitt bestämda ändamål.
Detta är ej alltid att lägga ensamt husmodren
till last; det händer, att hon har köpt in allt be-
höfligt, men vårdslösa och oordentliga tjänare ha
sköflat och förstört samt bringat allt i oordning och
förfall. En husmor måste dagligen gå igenom
sitt kök och skafferi, annars har hon ej annat
att vänta än att, när saker slås sönder och kom-
ma bort, det ej omtalas; öfvervakar hon noga
sitt hus, sparas hon åtminstone öfverraskningar
af, detta slag.
Såsom varande de bästa och billigaste kokkärl
förordas de emaljerade ; de äro ej svåra att göra
rena, koka lätt och vid litet eld och behöfva ej
den dryga utgift för omförtenning, som koppar-
kärlen hvarje är fordra. En ångkokare för pota-
tis, två à tre såspannor och tre à fyra kastruller
af denna vara fordras. Haf en omelettpanna så
väl som en stekpanna, våffeljärn, gorånsjärn
och krustadjärn. Var framför allt ej snål på
spilkummar; en eller två riktigt stora, mellanstor-
lek tre eller fyra och af helt små ett helt dussin
om kassan tillåter; de taga litet rum och äro all-
tid nyttiga att ha till hands, ej allenast för att
blanda mindre saker, vispa upp ett ägg o. d., utan
äfven för att i dem undanställa ett par skedblad
öfverblifven sås, några köttbullar, litet soppa och
hvarjehanda rester från måltiderna. — Skaffa äf-
ven ett förråd af skedar och knifvar till olika ända-
mål, såsom kött- och brödknif och knifvar att skala
äpplen och potatis med samt en stor köttgaffel.
Skaffa ett mycket bredt skärbräde för stora ste-
kar eller kokt bringa och ett par af vanlig bredd
för smörgåsmat; ett fiskbräde och ett sillbräde;
det finnes dylika af porslin, och om kassan tillå-
ter, så köp för all del ! En liten målarepensel,
att smörja krusiga formar, sparar smör och trän-
ger in öfver allt, så man riskerar aldrig att for-
men »ej släpper»; grönsaksjärn, gurkhyfvel, citron-
klämmare, fiskfjällare och isklyfvare äro ej
dyrbara att anskaffa, men spara in mycken tid
och arbeta väl.
Det finnes äfven många andra nyttiga husgeråd,
men denna uppsats är ej afsedd att uppställa en
lista på köks- och skafferiutensilier, utan mera en
uppmaning till husmodren att anskaffa de saker,
som underlätta arbetet, och att ha en jämn till-
syn öfver att de ej förfaras. Det finnes en be-
stämd gräns emellan hvad som är behöfligt och
hvad som är öfverflöd, naturligtvis olika efter fa-
miljens inkomster; den unga husmodren med små
inkomster bör ej tänka på sina grannar och för-
söka likna dem och vilja inrätta sig som de —
om deras tillgångar äro dubbla mot hennes, men
hon bör beflita sig om, att i hennes hem hvarje
sak har sin plats och är på sin plats och be-
gagnas för det ändamål, hvartill den är afsedd.
Skånska i Småland.
Flyktighet.
Aiplan var ung och glad; berättigade för-
hoppningar målade ljusa framtidsbilder
för yngliogens klara öga. Arbetet syntes lätt,
nästan som en lek gick det för honom, och
han ville ej heller veta af några hinder, utan
aflägsnade dem, där de reste sig, med otröttadt
mod och energi. Denna ständiga verksamhet
afhöll från alla utsväfningar af köttslig art...
när skulle han hafva tid för sådana?
Tidigare än män i allmänhet gjorde han sitt
val och gifte sig. Partiet var icke förnämt,
icke rikt, men en viss harmoni hade närmat
dem till hvarandra — glädjen, lifslusten, frisk-
heten, se där hemgifter å båda sidor, sällsynta
att finna i vår blaserade, nervösa tid och nå-
got att bygga på, bättre än guld. »Hvad de
se lyckliga ut!» sade man.
Några år gingo under framgångsrika förhål-
landen. Små kärleksplantor titta med oskulds-
fulla, undrande ögon upp ur hvita, broderade
bäddar, sträcka knubbiga armar med Amoriners
leenden: de tycktes famna lyckan för att hålla
don fast.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
