Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 4 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
I DU N 143
Kärleksbacillen.
En kvasi-vetenskaplig föreläsning
för Idun af
Jonas Dug-ge.
ir.
Kureringen mot kärleksbaeillerna.
f
fta få de stackars sjuka ett grufligt be-
svär, innan botemedlet mot kärleksbacil-
len finnes, särskildt om blott endera par-
ten till en början smittats af infusorien. Här-
vid utvecklas då en kraft och energi, en list
och uppfinningsförmåga, som äro högeligen be-
aktansvärda. »Alla vägar bära till Rom», he-
ter det, och hvarje medel, som härvid försö-
kes, åsyftar att nå — äktenskapshamnen. Man
följer den utvalda på teatrar, konserter och
baler. I dansens hvirflar hoppas man genom
den intima beröringen kunna på föremålet öf-
verföra några millioner af sina egna öfverflö-
diga kärleksbaeiller, ehuru verkningarna af denna
metod i längden visa sig mindre solida. Och
så blir den förälskade token alltid poet. Han
sätter sin tillbedda skyhögt — hon är icke
längre en människa, utan en ängel — och de
kostligaste rim, ofta utan all reson, hopsmidas
på »bjärta», »smärta», »tärna», stjärna» o. s.
v. Om männen vore blott tusendedelen så
ardga efter som före äktenskapet, huru lyck-
lig skulle icke kvinnan då känna sigl
Desslikes skrifver man långa epistlar till
föremålet med uttryck och ordvändningar, som
ingen dödlig kan härma utom den, som själf
är kär. Interjektionerna »ack» och »o» samt
utrops- och frågetecken förekomma åtminstone
i hvarannan mening. Därvid sparar man ieke
på smicker, utan breder på liberalt, ju tjoc-
kare, desto bättre. Man säger den unga flic-
kan, att en blick ur hennes stjärnklara ögon
är dyrbarare än de skönaste turkoser, att de
ädlaste pärlor ej gå upp i värde mot hennes
hvita tänder, att purpurn på hennes kinder
vida öfverträffar aftonrodnadens glans, att hen-
nes gyllene lockar ha större värde än Austra-
liens och Kaliforniens alla guldgrufvor o. s. v.
Sådant »går i» en hel del flickor, fastän nå-
gra undantagsvis icke ha sinne för slik poesi.
Pratar med den tillbedda gör man däremot
icke så synnerligen mycket, åtminstone ej i
början af sjukdomen, ty munnen har en märkvär-
dig benägenhet att gå i baklås hos förälskade,
så att till och med den eljes talföre känner
orden knyta sig i halsen. Men ögon och åt-
börder göra i stället till fylles — så länge.
Kärleksbacillen skapar ett eget uttryckssätt,
det s. k. ögonspråket, som alla älskande af
naturen, utan särskild undervisning, uppfatta
och förstå. I allmänhet traskar den förälska-
de omkriDg sin sköna som katten kring het
gröt: han vill så oändligt gärna smaka på an-
rättningen, men törs tills vidare icke af fruk-
tan att endast bränna sig.
Har sjukdomen avancerat så långt, nalkas
ovillkorligen en afgörande katastrof. För sin
utvalda, hos hvilken mannen söker bot mot
kärlekssjukan, tiger han icke länge. Låt vara
att bekännelsen synes en smula kritisk, men
fram måste den i alla fall. Ett dylikt ögon-
blick har i språkbruket fått det egendomliga
namnet frieri, måhända därför att friheten då
oftast tar slut. Vetenskapligt taladt — det
är uteslutande från den sidan, jag tager af-
handlingen — är frieriet en höflig förfrågan,
om ens egna kärleksbaeiller få ingå ständig
förening med föremålets. Detta i sak, men
framställningssättet är mycket olika.
Den oerfarne läser öfver en hel vecka där
hemma, alldeles som till en profpredikan, och
tänker måhända säga: »Ack, att jag kunde
taga den längsta fura i skogen, doppa henne
i Vesuvii krater och med eldbokstäfver rista
på himlen: jag älskar dig!» Det där blefve
ju i bokstaflig mening en glödande kärleksför-
klaring och borde »ta skruf» — om icke den
stygga praktiken komme emellan och ändrade
hela den ståtliga harangen till: »Hm . . . .
hm .... Anna lilla, vill du ... . hm .... bli
min .... änka?»
Förr skulle man ock slita upp byxknäna ge-
nom att vid en dylik situation tangera dem
mot golfvet. Men slik ödmjukhet är i våra
dagar lyckligtvis omodern, utom möjligen på
teatern. Nu sliter man upp byxknäna för
kvinnan först efter frieriet, i fall detta får så
lyckligt resultat, att hon i egen hög person
behagar sätta sig på dem, och då är man icke
ohågad att genom liflig förbrukning gynna den
inhemska klädesiudustrien.
Vid ett frieii visar sig emellertid, hvilket
inflytande kärleksbacillen utöfvar på själfva språ-
ket, och hvilken betydelse inlägger han icke i
det lakoniska svaret ja eller nej!
Har kärlekssjukan utvecklats därhän, att äfven
motparten blifvit på rätta sättet smittad af bacil-
lerna, är det s. k. frieriet lätt nog undanstökadt,
äfven om den stackars mannen — ty det
är vanligen han, som t. o. m. på skottår måste
fria — under några sekunder för att nå pa-
radiset måste känna en försmak af skärseldens
kval. »Det går med förtroliga bekännelser af
tvänne älskande som med spökhistorier: har
man bara talat om en, komma de öfriga af sig
själfva,» säger en erfaren man, skalden J. W.
v. Goethe.
Under förlofningstiden, som därefter inträf-
far, märkes en egendomlig vändning af kärleks-
sjukdomen. Dittills ha bacillerna vanligen till-
fogat patienterna endast plågor, men nu verka
samma infusorier högeligen välgörande på hela
organismen. En oförlofvad är ofta pessimist
och ser allting i svart; men den, som härvid
fått sitt öde lyckligt på det klara, blir opti-
mist och finner allt, äfven det triviala, solljust
och gladt. Man tror sig kunna bo ensamma
på en aflägsen ö och bli fet af bara kärlek.
En koja och ett hjärta äro naturligtvis allt, som
behöfs för bosättningen. Den nyförlofvade har
en fasthet i uppträdandet och en triumf i
blicken, som om han besegrat en värld. »På
hundra stegs afstånd,» säger C. Hauer, »kan
man igenkänna den man, som åtnjutit kvinno-
gunst; till och med den obetydligaste vinner
därvid en säkerhet, som gör, att andra blott
synas som vänsterhändta stackare bredvid ho-
nom. » Man är ock mycket angelägen att tör
alla visa trolofningsringen, evighetens symbol.
Så kommer botemedlet mot kärleksbacillen3
härjningar, när friaren fått ja. Då inträffar
ett slags vaccinering eller inympning af mot-
satta slagets baciller, liksom vid elektricitetens
neutralisering. Gossen hänger sig, som Rune-
berg säger, »vid det olycksträdet — kvinno-
halsen», hjärta tryckes mot hjärta, och bägge
patienternas läppar komma i mycket intim be-
röring med hvarandra. Skalder och öfriga,
som praktiserat metoden, säga, att känslan där-
vid slår en brygga mellan själarna, så att dessa
på kyssens Jakobsstege nå himlen och under
»salig rysning» förenas till en. Det där skall
vara försmaken af ett paradisiskt manna, som
eljes aldrig bjudes i denna förgängelsens värld.
Någon annan vaccinering eller försäkring
mot kärleksbacillens verkningar gifves däremot
icke. Ingen Koch har ännu uppfunnit pas-
sande lymfa mot densamma. Ej heller häfves
sjukdomen genom tangering af läppar mellan
personer af samma köo. Två flickor kunna
t. ex. aldrig på detta sätt söka bot hos hvar-,
andra, huru flitigt de än praktisera metoden.
Har friaren däremot fått nej eller, som det
egendomligt nog kallas, en »korg» (icke kan
den stackaren bära bort sina öfverflödiga kär-
leksbaciller i något som liknar ett såll; då
tappar han dem ju på vägen och kan föror-
saka oberäknelig skada för andra, som möjli-
gen råka ut för infusorierna), så måste bote-
medlet sökas på andra vägar och på annat
sätt. (Egentligen borde jag icke tala om
något så ledsamt; men vetenskapen bör ju
alltid se saken allsidigt). I slik kasus äro
två vägar tänkbara: antingen att börja på nytt
och efter någon tid göra om försöket, tills det
möjligen lyckas, eller ock ta reson i hågen och
ge alltsammans på båten. Är mannen riktigt
angripen af bacillerna och något så när ener-
gisk af sig, väljer han vanligen det första al-
ternativet och har — trösten er därmed, mina
herrar ! — oftast utsikt att lyckas, om han
icke bär sig allt för illa åt eller fru Fortuna
är honom mer än vanligt ogunstig. Själf vå-
gar jag icke afgöra, om ett dylikt sätt alltid
är i praktiken utförbart ; men jag vädjar i stäl-
let till skalden J. L. Runeberg, som åtmin-
stone i ett fall icke torde ha saknat erfaren-
het. Han berättar:
»Vid en flickas fönster stod en gosse
trenne långa kvällar på hvarandra,
klappade och bad att dock bli insläppt.
Första kvällen fick han hot och bannor,
andra kvällen fick han ord och böner,
tredje kvällen fick han — fönstret öppnadl.»
Önskar man emellertid välja ny kurs på
kärlekens bana, så är säkrast att lägga sig till
med blå lorgnett eller se pä den sköna genom
sotadt glas, liksom när man betraktar solskif-
van, för att icke bli ohjälpligt bländad, d. v.
s. få ögonen förstörda genom en ny invandring
af kärleksbaeiller. Och så bör man icke läsa
idealistiska romaner eller Stagnelii poesi, utan
modern literatur samt några »ledare» i t. ex.
norska frågan, så kryar man snart till sig, utan
att behöfva anlita den Lenngrenska utvägen
att »flitigt sköta kannan».
Men dä kau stundom en annan, oberäknelig
utgång inträffa. Skalden F. A. Dahlgren sjun-
ger härom:
»Det är naturens gång,
att ingens vilja vinnes genom tvång.
Hvad som förföljs, det flyr. Man stanna bara,
så stannar det. Och låter ni det fara
och går er väg, så går det efter er,
först långsamt, sedan fort allt mer och mer.
Blott det som retar, trotsar — därtill trår man;
en blyg och stilla kärlek — den försmår man.»
Det skadar sålunda icke att härvid vara en
smula diplomat. Men, flickor små, för stort
motstånd frän er sida kan i längden blifva
riskabelt nog.
Om det gäller att söka bot mot kärleksba-
cillen, äro ock ens grannar och vänner, sär-
skildt om de ha någon speciel uträkning där-
med, ytterst tjänstaktiga. Man kan näppeligen
under andra förhållanden uppleta maken till
människokärlek och välvilja. Må man blott
med båda öronen lyssna till, hvad ryktet har
att säga om den, som folk tror, att man fram-
för andra hållsr af, samt med uppmärksamhet
betrakta hans eller hennes fel genom det för-
storingsglas, som välvilligt hålles för ens ögon
— blir man icke botad genom en dylik häst-
kur, så är man sannerligen ohjälplig.
Efter förlofningstiden är det sista botemed-
let mot kärleksbacillens verkningar äktenskapet.
Liksom alla, både män och kvinnor, äro mot-
CM a
CM •2
o„
C
CÖ
cö
■H
cd E
os :cö
C/) v>
05 SL2
C
s- 03
o
05
05
«03
05
DC
(O
oj
:o
i—
O
h
(8
M
3
■O
*Ö
a
(8
»
Û
O
B)
>»
5
3
Q
C
u
$ a
C -fl
Si
d I
CM V)
CM i—
CL.
Ö) CÖ
"O
«/> E
05 :cd
C
Zmm
o
03
05 CÖ
05
az
O)
•CÖ
—1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
