Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 11 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 I D U N 1894
blifvit förd bakom ljuset, sä framlägg allt sådant,
öppet, okoDstladt, fullständigt! Sätt icke för myc-
ken lit till, bygg icke något på hvad obekanta lof-
va dig!
3. Att föresätta sig en sak, utan att fullgöra den,
slappar karaktären: »vägen till helvetet är stenlagd
med goda föresatser.»
4. En förståndig indelning af tiden medför obe-
räknelig nytta, och det är förvånansvärdt, hvad den
människa kan uträtta, som vant sig vid ett ordnadt
tidens bruk. Chesterfield säger: »Man har under
dagens lopp tid till allt, om man icke gör mer än
ett i sender; vill man alltid göra två saker på en
gång, hinner icke hela året till.»
5. En allt för öppenhjärtig människa kan liknas
vid ett öppet skåp, där hvar och en kan taga för
sig efter behag.
6. Inblanda ej i ditt tal snusförnuftiga, kvasi-
filosofiska satser; sådana äro alltid ledsamma, oftast
osanna, mestadels dumma,
7. Tycker du dig ej kunna nå andras sedliga
eller intellektuela höjd, så erinra dig, att äfven du
har en och annan sida, hvarmed du öfverträffar den,
som eljes står högre än du! Och skulle detta ock-
så ej vara fallet — behöfs det att vi alla skola vara
utmärkta för att känna oss lyckliga? Låt blott al-
drig sträfvandet att förbättra dig och fullkomna dig
i de saker, du gjort till dina, någonsin kväfvas!
Den fasta viljan att arbeta sig upp till den höjd,
där du ser andra aktade och afhållna, skall föra dig
framåt och gäller redan i och för sig mycket i alla
förståndigas ögon, på hvilkas omdöme vi ju böra
sätta mesta värdet. Du hinner till denna höjd, om
du genom renhet, godhet och karaktärsstyrka vun-
nit en på samma gång lefvande och likväl anspråks-
lös känsla af ditt eget värde och genom sorgfällig
odling af din själ öppnat för dig en outöslig källa
till sann njutning.
8. Tro icke den, som tänker lågt eller talar för-
aktligt om kvinnor; icke heller den, som icke tål
barn, och som barn icke tåla.
9. En kristen tillhör det att utan människofruktan
bekänna sin tro, när han i minsta mån därtill upp-
fordras.
10. Bifall aldrig med min, med ord eller blick till
andras elipprigheter. Af engelsmännen har vårt folk
i detta fall mycket att lära. Grofva ord, som i
vårt land tyvärr ej kunna undvikas i.karlsällskap, väc-
ka i ett sällskap af engelska gentlemen en ogillande,
tyst förvåning.
11. Har du sagt en rolighet, så glöm den sedan
själf!
12. Blotta ej onödigtvis dina svaga sidor!
12. Man bör akta sig att låta ordningssinnet ur-
arta till pedanteri, denna löjliga punktlighet, som
vill göra allting på samma vis i dag, som det gjor-
des i går, som utmäter hvarje arbetets och väder-
kvickelsens stund och kommer den åt denna öfver-
drifna punktlighet hemfallne att vid första, bästa
tillfälle blifva som en maskin, som råkat i olag.
14. »Lef oskyldigt: Gud är närvarande!» Handla
sedligt och rätt, mindre för att behaga andra än för
att tillfredsställa dig själf!
Ellen Bergström.
Glömmen ej Iduns
skollofskoloni!
De minsta bidrag mottagas tacksamt. Vid
försändelsen bör tydligt angifvas, att densamma
är afsedd för »Iduns skollofskoloni». Alla in-
flytande medel redovisas i Idun.
Dei\ vackraste.
Skiss af Mathilda Langtet.
(Efter en främmande idé.)
f
on var rika föräldrars enda barn, deras
ögonsten, och de gjorde allt för att
hon skulle finna glädja i lifvet. De
voro ej blott rika, de voro också för-
ståndiga, rättänkande människor, och de upp-
fostrade sin dotter till en god och älskvärd
kvinna. Och denna dotter var begäfvad. Icke
blott hade hon lätthet att lära och inhämtade
kunskaper pä otroligt kort tid, men ett godt
minne och ett klart förstånd gjorde, att hon
behöll hvad hon lärt och förstod att använda
det. Ett gladt och vänligt lynne, innehåll
och djup i personligheten och ett godt och varmt
hjärta — allt detta ägde hon. Naturen hade
i sanning slösat alla gåfvor på henne.
Alla, utom en.
Skönhet hade icke fallit på hennes lott,
Föräldrarne fiskade henne, kände henne,
förstodo det stora, varma hjärtat, de ädla
tankarna, den behärskade kraften — för dem
var hon alltid vacker. Det föll dem aldrig
in, att hon kunde vara ful, hon, deras hjärte-
barn, deras högsta skatt.
Själf tänkte hon icke heller därpå. Ingen
hade sagt henne det. Hvem skulle också
säga något sådant till den rika flickan, till
den vänliga, godhjärtade flickan, med den
öppna handen, som alltid var redo att hjälpa
sina mindre bemedlade väninnor i hvarje bry-
deri, som alltid delade med sig af sitt öfver-
flöd. Hade hon varit vacker, skulle hon
väckt mycken afund; nu förlät man henne
alla öfriga fördelar, ty hon saknade ju den,
som af kortsynta människor — och kortsynta
äro de flesta — skattas högst, nämligen den
yttre skönheten.
I staden, där hon var född och uppfödd,
var man dessutom så van att se henne, att
ingen tänkte på eller talade om hennes ut-
seende. Kom en ny jungfru i huset, medan
hon var barn, kunde det väl hända, att denna
nere i köket eller jungfrui ammaren råkade
utbrista: »Hvar i all världen har herrskapet,
som bägge ä’ så vackra, fått den där svarta
fula flickungen ifrån?» Men det dröjde icke
många dagar, förrän den »svarta, fula flick-
ungen» genom sitt vänliga väsende fullkom-
ligt eröfrat den nya jungfrun, i den grad att
den senare skulle räknat för en oförlåtlig
synd att finna »den lilla söta, rara fröken»
ful.
Hon växte upp och kom ut i sällskaps-
världen. Men de hon mötte hade antingen
sett henne växa upp eller växt upp jämte
henne — ingen af dem tänkte på hennes ut-
seende. Förbisedd kunde hon aldrig blifva,
omtyckt var hon af de flesta, någon särskild
hyllning fordrade hon ej, koketteri och eröf-
ringar kom aldrig i hennes tankar. Glad och
naturlig, med friskt och öppet sinne, gick hon
sin väg framåt, obekymrad och fri, tills hon
mötte honom.
Han var främling i den krets, där hvar
och en var henne så välbekant, och dock var
det från första stunden, som om hon mött en
barndomsvän. Och han blef genast intagen
af detta unga, friska modiga själslif, som
talade ur hela hennes väsen. Han älskade
henne, utan att veta det, vid första ord de
växlade; han älskade henne och jublade, när
han visste det. Och hon vaknade upp ur
sin ljufliga barndomsdröm till en ännu härli-
gare verklighet.
Bröllopet firades med stor ståt. Till den
rikt prydda kyrkan strömmade folk från alla
kanter för att beskåda härligheten. Och då,
just då, när hon i sin snöhvita dräkt af silke
och spetsar — en dräkt, som icke förhöjde
den starkt brunetta hyn — när hon vid
makens sida gick genom folksamlingen ut till
sin väntande vagn, då träffades hennes öra af
de halfhögt uttalade orden:
»Så’n rysligt vacker brudgum och så’n
vådligt ful brud!»
Hon ryckte till. Det hade hon aldrig förut
tänkt på. Han var vacker, ja skön, det
hade hon alltid vetat, men att hon var ful
och vid hans sida skulle synas ännu fulare,
det hade aldrig kommit i hennes tankar. Hon
blef förstämd och tyst, men ingen undrade
på, att hon var litet upprörd — det var ju
så naturligt.
Slutligen märkte brudgummen det också
och frågade bekymrad, hvad som felades henne.
Hon grep sig an och försökte vara sig lik,
men det lyckades ej lätt, och de ord hon
hade hört blefvo henne ett stygn i hjärtat.
Så fort hon kunde komma undan, gick hon
in i sitt rum och beskådade sig noga i spe-
geln. Jo, det var sant, hon var ful, myc-
ket ful, det såg hon nu. Men kunde han
inte älsk;: henne ändå? Det visste hon, att
om han också vore enögd, halt eller lytt
skulle han dock äga hennes hjärta, skulle
hon dock älska honom lika varmt, lika out-
sägligt —
Något tröstad vände hon tillbaka till gästa-
budet, och när då hennes brudgum kom emot
henne, orolig och öm, och hon såg in i hans
ärliga, trofasta ögon, då vek ångesten ur hen-
nes sinne, ett ljufligt lugn spridde sig i hen-
nes själ, och hon var sig åter lik, var glad
och lycklig och naturlig som förr.
I det egna hemmet rådde trefnad och stilla
lycka. I de unga makarnas umgängeskrets
möttes nästan endast gamla vänner, och de få
nya voro alla intagna af den unga fruns älsk-
värdhet. Så kom det en tid, då hon började
tänka på sitt barn, på hvem det skulle likna
och sådant mer, som unga mödrar tänka på.
»Ack, måtte det likna dig,» sade hon en
dag till mannen.
»Nej, dig skall det likna, ty det är godt,
när en gosse liknar sin moder — och en
gosse blir det, skall du se — en modig,
hjärtevarm och präktig gosse, alldeles som sin
mamma,» sade han.
Och det blef en gosse, men han blef lik
sin far, i alla fall till det yttre; han hade
den öppna, hvita pannan, de vackra, strålande
blå ögonen, det lockiga håret, den rosiga
munnen. Glad var han, leende och vänlig,
och han fäste sig snart med passionerad öm-
het vid modern. Ingen kunde hitta på så
muntra lekar och berätta så roliga sagor,
ingen förstod honom så väl, kunde så syssel-
sätta det lifliga barnet. Och modern älskade
honom ömt — han var så lik sin far.
Så förgingo några år i ostörd lycka, och
endast sällan kommo i hennes tankar de ord
hon hört på sin bröllopsdag. Men det skulle
blifva annorlunda.
Hennes make var ämbetsman, men ännu
hade han blott en ringa lön, och då han för-
flyttades till hufvudstaden, var det med långa
utsikter till större inkomster och högre be-
fordran. Men detta betydde föga: hon var
ju rik, de kunde gärna vänta.
(Slut i nästa n:r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
