Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 18 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 157
I DU N
er följeslagare eller följeslagerska genom lifvet.
Om ni behöfver pengar, så skrif till oss, huru myc-
ket och hvilken förmögenhet ni väntar af er man
eller hustru. Förmånerna, som vi bevilja er, äro
följande: 1) Ni är berättigad till en 3 gånger fritt
införd annons. 2) Vi sätta er i förbindelse med
alla klasser af människor. 3) Vi delgifva ert namn
och stånd etc. (med er tillåtelse) åt dem, som vi
tro kunna tillfredsställa er, och vederbörande per-
soner kunna genom oss skrifva till er. 4) Om
ni träffat ert val, så erbjuda vi oss att anställa
kostnadsfria efterforskningar, huruvida de lämnade
uppgifterna äro sanningsenliga.
Vi vilja ej lura någon. Om ni vill gifta er, så
skrif till oss, men vänta icke, att vi skola kunna
gifta bort er på några dagar, vi skola dock göra
det så fort som möjligt. Vänta icke hvarje må-
nad en packe bref från oss, eller täuk inte att vi
förgäfves befordra edra bref till personer, med
hvilka ni önskar korrespondera.
Ni är blott medlem af vår giftermålsbyrå, om
ni vill läsa vår tidning, och sålunda bör ni abon-
nera på densamma.
Då ni träffat ert val, så meddela oss det, så att
vi ej vidare behöfva sända er lefnadsbeskrifning
etc. till flere personer. Om ni vill sända oss er
fotografi, så gör det; skicka den vanliga stor-
leken. „
Diskretion är för oss en hederssak. Vi fordra
inga vidare afgifter än de här nämnda för herrar
dollars 5, för damer dollars 2:50; vilkor: kontant
i förskott; på löften inlåta vi oss ej.
Den materialistiska riktning, som ger sig
tillkänna i dessa sista rader, bekräftas af
mänga andra notiser i »Amor». Herr redak-
tören är beredd att dela sin framskjutna ställ-
ning med andra, så vida de äro i stånd att
betala. I breflådan tillkännager han, »att tid-
ningen icke utgifves af en enskild person, utan
af ett bolag, i hvilket hvem som helst kan
ingå. Andelen kostar 100 dollars. Aflägg
besök hos oss.» Och strax under står en
tydlig vink för dem, som lyckligt inlupit i
äktenskapshamnen. Till Milwaukee skrifver
Chicagomannen: »Det gläder oss ofantligt, att
ni gjort ett så godt parti; vi hoppas, att ni
äfven kommer inbjuda redaktören.» Att se
en representant för Amor-bolaget vid bröllops-
gästabudet skulle allt vara ett nöje af tvif-
velaktig art.
Bläddrar man genom »Amors» nummer, skall
man finna, att anbuden ej äro så särdeles ly-
sande. Goda borgerliga existenser söka hvar-
andra — det är ingen synnerlig lockelse för
hemgiftsjägaren eller den adelshungriga flickan.
Därför förekommer alltid i »Amor» dessutom
den notisen, att härnäst »några annonser från
utländska furstar och grefvar» skola inflyta.
Om nu inte dessa herrar endast bodde i må-
nen, oåtkomliga för Chicago-Amors pilar. Egen-
domligt beröras vi européer vidare af den
amerikanska metoden att i annonserna äfven
uppge »värdet». Till och med damerna för-
små ej att utsätta, hur mycket de »väga»,
särskildt ofta sker detta i de på engelska
skrifna annonserna och bredvid »blue» eller
•»dark eyes» och »fair complexion» figurera
som lockbete för giftaslystna siffrorna hun-
dratjugufemtusen eller hundrafemtitusen dol-
lars etc.
»Amor» utgår i omkring 35,000 exemplar,
en siffra, som talar för att det äfven på andra
sidan Atlanten finnas många enfaldiga män-
niskor. Den, som prompt vill bli af med
sina pengar, kan nog ganska förtroendefullt
vända sig till »Amor» !
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
Der\ vackraste.
Skiss af Mathilda Lang/et.
(Efter en främmande idé )
(Slut fr. föreg. n:r.)
I den nya omgifningen var man ej så skon-
sam eller så grannlaga. Hviskningar nådde
henne, dunkla antydningar, beställsamraa ryk-
ten. »Hur kunde en så vacker karl välja en
så ful hustru? Åh, hon var ju rik. Nå, det
förklarar saken! Stackars karl! Han, så vac-
ker och så angenäm, kunde väl fått en flicka,
som varit både rik och vacker. » . Ingen sade
henne det rent ut, men dock fick hon ganska
snart klart för sig, att just hans skönhet
gjorde hennes fulhet ännu mera märkbar, och
denna yttre skönhet, som alla så mycket fäste
sig vid, blef henne nästan förhatlig. Hon
märkte, huru sa mången, som ej förr sett dem
tillsammans, kastade jämförande, undrande
blickar på honom och henne, och hon knöt
händerna i vanmäktig vrede. Hon förstod
så väl, hvad dessa ögonkast betydde, hon, som
aldrig förr gifvit akt på något sådant.
Det fanns också goda själar, som visade
henne vänlighet, men denna smakade för
mycket af medömkan, eller tycktes henne göra
det, och pinade henne nästan ändå mera.
Somliga vänliga och rättänkande människor
sade till hvarandra: »Kanske är hon spiri-
tuell oeh älskvärd — man glömmer då, att
hon är ful — låtom oss se.» Men hon var
hvarken det ena eller andra. Hon hade blif-
vit misstänksam, ordkarg, vresig — det glada,
okonstlade, lifliga försvann — älskvärdheten
var borta. Hon märkte det själf och försökte
vara annorlunda, försökte att bredvid den
sköne, angenäme mannen också göra sig be-
märkt, och hon blef öfverspändt glad, hög-
ljudd, bråkig, så att mannen förundrad och
ogillande betraktade henne.
Det blef värre och värre. Gossen, hvars
skönhet förr så hjärtligt gladde henne, blef
henne nu nästan motbjudande. Hon måste
göra våld på sig för att inte stöta bort ho-
nom, och en gång, när han kom för att smeka
henne, vände hon sig ifrån honom, liksom
tillfälligt. Gossen såg förundrad på fadern.
Denne tog hans hand och sade: »Mamma är
sjuk; vi skola låta henne vara i fred.» Han
sade ingenting mera, men hans min var hård
och mörk, när han gick bort med barnets
hand i sin.
Hon satte sig och tänkte. Hur hade det
blifvit så? Var det hennes fel, att hon blif-
vit så ful? Var det hennes fel, att han valt
henne och lockat henne med kärleksfulla ord?
Hon var icke någon stilla’ och blid natur;
hennes hjärta klappade våldsamt; hennes käns-
lor läto ej stänga sig af skrankor. Ingen
hade förr talat om, att hon var så afskräc-
kande ful — ingen hade tänkt därpå, förrän
han kom, han, den bildsköne mannen. Icke
förrän bredvid hans skönhet hade hennes ful-
het blifvit så märkbar, så i ögonen fallande.
Någonting liknande hat mot denne man vak-
nade i hennes själ, stannade och växte, växte.
Det blef förfärligt. Voro de allena, tänkte
hon, att han jämförde henne med sin ängla-
sköna gosse ; ibland främmande trodde hon,
att han jämförde henne med hvarje annan
kvinna. Voro de i sällskap med vackra
kvinnor, studerade hon med pinsam noggrann-
het hvarje drag, hvarje i lin i hans och deras
ansikte och led obeskrifliga kval.
Mannens lynne fördystrades. Förgäfves
sökte han vinna hennes förtroende. Hon
blygdes att bekänna sin svaghet och dolde
sin smärta under likgiltighetens mask. Sårad
drog han sig tillbaka. Hon ville vara ensam
— hon fick vara det.
Icke så barnet. Han kunde ej glömma,
huru modern varit allt för honom, han förstod
ej hennes likgiltighet. Han trodde, att hon
var sjuk eller »ledsen», och han var out-
tröttlig i sina bemödanden att återvinna den
kärlek han dunkelt anade nära att för-
loras.
Våren kom, dagarna blefvo ljusare, men i
hennes själ ljusnade det icke. Narcisser och
syrener blommade omkring villan, där hon
bodde — hon märkte det knappt. Ensam
vankade hon omkring i den vackra trädgår-
den, ensam med sitt plågade hjärta och sina
dystra tankar.
Så kom hon en dag till häcken, bakom
hvilken hennes gosse lekte i sandhögen med
en jämnårig kamrat. Hon tvärstannade vid
de ord hon hörde de små växla.
»Ja, din pappa är vacker,» sade den främ-
mande gossen, »men din mamma är våd-
ligt ful.»
Hon stod som slagen af åskan. Till och
med barnen .. .
Men då hände något, som hon aldrig väntat.
Hennes gosse rusade upp, grep den andre
och började efter bästa förmåga bearbeta
honom med knytnäfvarna.
»År min mamma ful?» skrek han. »Skäms
du inte. Min mamma är vacker, den allra
vackraste. Det säger pappa också. Mamma
är den vackraste, för hon är den snällaste,
säger han. Min — mamma — är — den
vackraste — hör du?»
Och han ordentligt bultade in de sista orden
i kamratens hufvud.
»Säg på stund, att min mamma är den
vackraste. »
Och så hamrade de små knytnäfv.arne åter
på oflfret.
»Aj! Aj! Lufva mig inte,» skrek den au-
dre! »Ja, din mamma är den vackraste. Aj.
Släpp mig nu!»
Modren stod där, upprörd, skakad i hjär-
tats innersta gömmer. Det var som en up-
penbarelse, detta.
O, huru dåraktig hon varit! Af fåfänga,
af usel afundsjuka öfver andras beundrade
fördelar hade hon nära nog offrat sina kära-
stes hjärtan. Och dessa — huru trofasta
hade de ej varit. De hade bevarat sin kär-
lek till henne, trots hennes ovänlighet, hennes
köld och bitterhet — och hon . . . Hon hade
vändt sitt hjärta ifrån dem, fastän de så ömt
älskat henne. Hvilka rika skatter hade hon
ej skjutit ifrån sig. Men gudskelof, ännu
var det ej för sent att återvinna dem.
Blixtsnabbt jagade dessa tankar och känslor
genom hennes hufvud, genom hela hennes
varelse. Och så störtade hon fram till sin
gosse, kastade sig ned bredvid honom, drog
honom till sig, omfamnade och kysste honom
i stormande fröjd, och så började hon gråta,
som om hjärtat ville brista.
Gossen såg på henne, först glad, sedan yt-
terligt förundrad. Men så gick det upp ett
ljus för honom.
»Var inte ledsen, mamma,» sade han, »jag
gaf honom duktigt med stryk för det.»
Och med ännu tårade ögon, med hjärtat
bäfvande af glädje, gick hon därifrån med
sin hand i barnets, denna lilla hand, som nu,
det hade hon fast beslutat, skulle leda henne
tillbaka till lycka och lugn, till hennes makes
varma och trogna hjärta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
