Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 18 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 159
ßju^husmteriörer.
Skisserade af Wilma Lindhè.
(Forts.)
Jungfru Berner —• sömmerskan som tagit
fosfor! Skulle de inte känna henne, om hvil-
ken det tisslats och tasslats i alla vråar!
»Där! Där!» upplyste mer än en, medan
alla undrade öfver, att en så fin fru kunde
besöka »en töcken».
»Hur mår Sophie nu?»
Den sjuka låg med slutna ögon och sam-
manbitna tänder, utan att svara.
Den unga frun satte sig bredvid henne och
smekte hennes afmagrade händer utan tanke
på, att hon var föremål för allmän undran och
uppmärksamhet.
Tår efter tår droppade från den olyckligas
ögon. »Hvarför lät man mig inte dö?» snyf-
tade hon krampaktigt — »är man då tvungen
att lefva, när man inte vill.»
»Ja — Gud, som ger lifvet, har ensam rätt
att taga det.»
»Men det är hårdt! O, om jag fått dö!
Och nu bättras jag! Göra om det kan jag
inte — och sedan?»
»Tänk inte på det nu. Min man ooh jag
ha talats vid ooh tänkt ut det så bra. Blif
nu bara snart frisk och håll modet uppe.»
Den unga fruns blickar föllo i detsamma
på bädden bredvid, hvarifrån tvänne mörka,
feberaktigt glänsande ögon blickade henne till
mötes.
Dessa ögon hade hon sett förut — men
hvar? Hon kunde ej erinra sig det, och det
såg ut, som om den sjuka äfven letat i sitt
minne.
Det stod blommor på bordet — en liten
bukett från blomstermissionen — och därbred-
vid några böcker. Den spetskantade nattröjan
med sin nervikta krage, de hvita, barnlikt små
händerna, det glänsande slätkammade håret och
den finlemmade gestalten, allt talade om att
hennes smak, vanor och fordringar på lifvet
betydligt skilde sig från hennes olyckskam-
raters.
Hvad som äfven syntes vid första ögonka-
stet var att hon var en af dem, som ej kunna
slå sig fram i världen.
»Ligger fröken här?»
Nu mindes den unga frun fullkomligt, att
hon sett den sjuka för ett par år sedan vid
en liten badort, där hon läst med två minder-
åriga barn i en familj, som bodde på platsen
året om.
»Är det inte fru Holt?»
»Jo visst! Och nu minns jag fröken myc-
ket väl, fröken var klen redan då!»
»Ja — och klenare blef jag därute. Skär-
gården är nog härlig om sommaren, men jag
trodde aldrig vintern skulle få ett slut! Jag
bara frös och frös, och de andra som voro
starka, friska och vana vid luften, gjorde narr
af’ mig. Det var en svår tid — men som-
maren!»
Det drog ett skimmer af lycka öfver det
tärda ansiktet, med dess rörande uttryck af
godhet och hjälplöshet.
Det var som hade en tafla rullats upp, me-
dan fru Holt erinrade sig dag för dag afdenna
sommar, då hon firat sin smekmånad ute vid
hafsbrynet.
Den unga flickan hade alltid gått ensam,
aldrig med den andra ungdomen, som fann
henne för gammal — hon var nämligen öfver
tjugu år.
För ömtålig och allvarlig var hon väl också
för deras lekar, men säkerligen hade det gjort
henne ondt mer än en gång att se sig så all-
deles förbisedd och utesluten.
Fru Holt mindes, hur glad och tacksam hon
förefallit, då någon tilltalat henne, och före-
brådde sig att ej ha gjort det oftare. »Hvar-
för ger man ej all den vänlighet man kan?
Hvarför gör man alltid för litet här i världen?»
frågade hon sig ångerfullt.
Under sommarens lopp hade det kommit en
ung studerande ut till badorten — blek, klen
och öfveransträngd efter sin examen.
Till den gröna ungdomen kunde han ej sluta
sig, och någon världsman och sällskapsbroder
syntes väl af det tafatta sättet att han ej var.
Fattig var han däremot och gick som en en-
störing bland klipporna, låg timtals i en båt,
som han lät drifva efter behag, eller satt nere
vid hafsstranden.
Hur det var möttes han och fröken Dahl
på sina ensliga vandringar, och snart såg man
dem tillsammans, oftast med hela fång af
blommor i händerna, om hvilkas art och
namn han gaf henne besked.
Alltid talade de lifligt och intresseradt, eller
läste han högt för henne nere vid strandbräd-
den.
Litet hvar började göra sig lustig öfver denne
malätne Don Quijote som funnit en Dulcinea,
hos hvilken ingen annan såg något tilldragande.
Fru Holt rodnade vid minnet af, huru äf-
ven hon deltagit i gycklet.
Hur väl förstod hon ej nu det lyckliga le-
endet vid minnet af denna tid. Hur väl fat-
tade hon ej, hvad dessa båda ensamma haft
att säga bvarandra om lifvets bitterhet, om
försakelser, framtidshopp och om möjligheter,
som aldrig kunde realiseras.
»Sitt ned lite!» bad den sjuka.
Ännu aldrig hade någon gjort henne ett be-
sök, och det hade känts både smärtsamt och
förödmjukande. Nu var det liksom en upp-
rättelse inför de andra patienterna att en så
fin dam satt vid hennes säDg. Hennes ögon
hängde fast, ej allenast vid den unga kvinnans
älskliga ansikte, utan ännu mer vid hennes ele-
ganta vårdräkt, ty hon tyckte om det, som var
vackert, och hade lidit så bittert af att be-
höfva vara torftigt och illa klädd.
»Och fröken stannade inte kvar därute
längre än till hösten?» frågade fru Holt, som
ej rätt visste hvad hon skulle säga.
»Jag kunde inte ! Jag kände, att de inte
tyckte om mig, och det är pinsamt. De ville
ha mig bort, det förstod jag, och så sade jag
själf upp — det ser ju bättre ut.»
Fru Holt tordes ej fråga, hur hon sedan haft
det, ty hon gissade att det varit svårt nog.
»Jag blef erbjuden en plats,» fortsatte den
sjuka, »och alla sade jag borde ta den — att
jag inte hade rättighet att neka. Det var på
en fyrklippa ! Många barn, små rum, osund
luft, fattigdom — och så den förfärliga en-
samheten. Det är kanske därför Gud straf-
fat mig — men jag kunde inte.»
»Hur länge har ni legat här?»
»Tre månader, men nu kommer jag upp
snart, värken i sidan är mindre. Jag längtar
att få ligga ofvanpå och komma fram till fön-
stren. Bara jag sluppe den där förfärliga dräk-
ten!»
Hon pekade på konvalescenterna, som voro
iförda den vanliga munderingen. Grof, mörk-
blå bomullsklädning; som nästan aldrig passade
till figuren, utan var antingen för lång, för
kort eller för vid, och oftast sammanhållen om
lifvet med en gammal näsduk eller schalett.
»Det påminner om fångdräkter, tycker jag.»
»Ni kommer nog att se söt ut äfven iden.»
Ett leende gled öfver de tärda dragen.
»Ni är så god! Nu minns jag er så väl! Ni
mötte alltid er man nere vid ångbåten, och
sedan sågo ni båda endast hvarandra.»
»Det var en lycklig sommar,» svarade fru
Holt drömmande.
»Ja,» kom det sakta borta från sängen,
»den lyckligaste i mitt lif — men nu hade
jag nästan glömt det. Det är så länge sedan,
och det har händt så mycket sedan dess.»
Fru Holts ögon gledo bort till en säng,
framför hvilken en nyss utskrifven kvinna stod,
medan fyra barn trängdes omkring henne och
mannen med ett lyckligt leende på läpparue
samlade ihop hennes tillhörigheter.
»Så gå vi då, Josephina — i Herrans namn.»
Hon nickade, medan tårarna stodo henne i
ögonen.
»Du har väl tackat riktigt?» frågade han.
»Så godt jag kunnat! Ja, Johan lille,» fort-
satte hon och böjde sig ner öfver yngsta gos-
sen, »nu kommer mamma hem igen.»
»Och aldrig hit mera?»
»Det vill jag hoppas!»
»Jag har droska nedanför, Josephina du,»
sade mannen med en viss stolthet.
»Och det skulle du göra för min skull. Nog
kunde jag orkat den lilla biten.»
»Nej, ha vi aldrig varit herrskap förr, så
nog ska’ vi vara det i dag,» svarade han trc-
hjärtadt.
Så gingo de! Han före med hennes pack-
ning, barnen efter med hvarsin småsak i han-
den och hon sist, hälsande till höger och vän-
ster, medan glädjetårar hängde i hennes ögon-
fransar.
»Det måtte vara härligt att komma härifrån
och till de sina igen,» sade fru Holt, vänd
till fröken Dahl.
Denna låg med slutna ögon och svarade ej.
»Jag tröttar er kanske!»
»Ack nej ! Jag är bara elak. Det gör mig
alltid ondt att ’ se lyckliga människor. Jag
menar sådana, som äro afhällna eller ha de
sina kvar i lifvet. För dem är det naturligt-
vis en lycka att komma härifrån — men för
den som ingen har? Se på gumman där, hon
är inte för glad. »
Ofversköterskan, en blek kvinna med fina,
intelligenta drag, kom in i salen, iklädd en ljus
bomullsklädning, skyddad af ett snöhvitt för-
kläde. På det mörka håret låg en enkel hvit
mössa och broschen, hvarmed halskragen var
hopfästad, bar röda korsets märke.
Fru Holt reste sig ovillkorligt, så vördnads-
värd syntes henne denna kvinna, som offrade
sitt lif, sina tankar, sin hela kraft för lidande
likar.
»Jag skulle be de besökande aflägsna sig,»
sade hon mildt. »Här kommer en ny pa-
tient.».
Karin såg på sin tomma bädd. Hon visste
allt för väl, att det var hennes efterträderska
som väntades.
Strax därpå var salen fri från besökande ;
men Karin stannade i korridoren för att säga
ännu ett sista farväl åt några af barnen, för
hvilka hon brukat berätta sagor, och hvilkas
särskilda favorit hon var.
Där fanns nu endast lilla Hulda, som hade
ägghvita, hvilket hon med stolthet berättade
för hvar och en, som ville höra på, samt den
ännu yngre Selma, som led af höftsjuka och
med barnslig glädje visade sina kryckor, på
hvika hon för första gången praktiserat sig ut
ur sjukrummet.
Att skiljas från dessa små var det svåraste
af allt; men afskedet blef Karin lättare än hon
CM
CM
C
cd
■4-«
cd
03
cn
03
O)
03
<D
0c
E
:cs
«
ca
•co
C-I U £
T“! « %
CT5 bo o
X/l «Ö fao
■ " c
tT
CO
»
3
"d
«
a
CO
»
û
0
0)
>»
o
U •§
® a
£
, o
U o
3
Q
CM ÎO
CM tm
o_
03
CÖ
T3
C/3 E
03 :cs
C
S_
01
o
SÙ
CJ3 CÖ
Cl
az
•cc
—1
fcuO
«
■ -p—m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
