Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 1 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 I D U N 1894
**********£*1ï*’’*****&#***A*&***4t*il!$<(#£*&***£***£*******£***i***£**f-*&$*£*Z*ÏJ>£2Z*Z************
När allt vett ibland oss börjar tänka, sä skola snart alla hjärtan börja röras.
T. Thorild.
i slaget vid Marengo. Napoleons örn-
blick hade snart nog upptäckt den unge
svenskens duglighet, äfven som ingeniör-
officer, hvarför Tibell på förste konsuln
Honapartes befallning, efter fredens afslu-
tande kallades att ingå i italienska re-
publikens tjänst och för ordnandet af dess
nationalförsvar upprätta en fullständig
topografisk karta öfver republiken. På
initiativ af honom stiftades krigsveten-
skaps-akademien i Milano, bland hvars
handlingar flere af honom författade skrif-
ter förekomma. På årsdagen af slaget
vid Magenta erhöll Tibell en hedersvärja
och befordrades kort därpå till brigad-
general.
Under tiden hade ryktet om hans ut-
märkelser nått hemlandet, och då Gustaf
IY Adolf ansåg sig behöfva en så be-
pröfvad krigare i sin armé, återkallades
han till fäderneslandet, där en hel rad
af viktiga uppdrag, det ena efter det an-
dra, anförtroddes åt honom, på samma
gång han själf steg i ära och värdighet.
År 1805 adlades han med namnet af Ti-
bell. »Konungen hade aldrig,» skrifver
en minnestecknare, »kunnat finna ett vär-
digare föremål, hvad kunskaper, skicklig-
het, tjänstenit, militäriskt mod och oegen-
nytta angår.»
Efter revolutionen år 1809 var general
af Tibell en af dem, som ifrigast arbe-
tade för prinsens af Ponte Corvo tron-
följareval. Hans sympatier för Frank-
rike samt hoppet att genom Napoleons
ingripande återvinna Finland åt Sverige
voro härvid mäktiga faktorer. Tibell och
Mörner (sedermera statsråd) voro, jämte
landtmarskalken Fleming, de enda som
på riddarhuset den 21 augusti 1810 gåfvo
luft åt de känslor och tänkesätt, bvilka
genom handling uttalade sig i den en-
hälliga valakten.
Tibell syntes, såsom ju var naturligt,
stå synnerligt väl hos den nye kronprin-
sen,sedermera konung Karl XIY Johan.
Dock fick äfven han erfara lifvets väx-
lingar och den jordiska lyckans opålitlig-
het, då han, den varme fosterlandsvän-
nen, till och med anklagades för stämp-
lingar mot fäderneslandet och i följd
däraf för en kort tid förlorade sina höga
förtroendeposter. Detta var emellertid
endast ett öfvergående moln på hans lef-
nads himmel, och sedan allt åter fram-
stått i rätt dager, lyste solen lika klar
öfver denna.
Här är icke platsen för upprepande af
alla de uppdrag, som under en följd af
år lämnades åt den dugande mannen;
blott det må nämnas, att han år 1820
utnämndes till ständig ordförande i kungl.
krigshofrätten, år 1824 till generallöjt-
nant samt president i krigskollegium,
hvarjämte han år 1827 upphöjdes i fri-
herrligt stånd Han afled den 8 mars
1832, då konungen såsom ett sista veder-
mäle af sin aktning själf bekostade en
storartad begrafning.
General Tibell var tvänne gånger gift,
första gången med Carolina Mariana de
Ferrand, dotter till en öfverste i fransk
tjänst; andra gången med Sofia Albertina.
(JederUng, hvars fader var major. I detta
senare äktenskap föddes dottern Char-
lotte den 29 januari 1820. Redan tidigt
visade sig hos henne en rik begåfning,
snabb uppfattning och djup känsla. Dessa
egenskaper fingo i den välkända Wallin-
ska skolan en god utveckling, och bland
kamraterna stod hon snart såsom den,
till hvilken man villigt såg upp och det
så mycket hellre, som hon genom sitt
blida, anspråkslösa väsen icke sårade nå-
gons själfkänsla eller väckte någons af-
und. Åf naturen blyg och tillbakadra-
gen, förstod hon dock att genom en harm-
lös humor sprida munterhet och glädje
inom kamratkretsen, särskildt då hon re-
dan som helt ung började med öppen
hand strö omkring sig små humoristiska
tillfällighetsverser.
Efter slutad skolgång flyttade hon med
modern på landet, hvarest de några år
efter faderns död inackorderade sig i en
af Sörmlands vackraste trakter, där den
leende naturen gaf mäktiga impulser åt
Charlottes poetiska sinne. I ortens muntra
umgängeslif var hon ock en gerna sedd
deltagarinna, road af de nöjen och för-
ströelser som erbjödos.
Bekantskapen med den inom vida kret-
sar af vårt land kända författarinnan
Mathilda Foy synes emellertid hafva ut-
öfvat ett stort inflytande på den unga
flickan, helst sedan Mathilda Foy själf
fattats af en allvarligare lifsåskådning.
I hennes hem i hufvudstaden samman-
träffade Charlotte med män, sådana som
Teodor Hamberg, kinamissionären, Georg
Scott, predikanten i Bethlehemskyrkan,
och dennes efterträdare C. O. Rosenins;
P. Fjcillstedt, nyligen återkommen till fä-
derneslandet från sin mångåriga mis-
sionsverksamhet i Österlandet, m. fl. Um-
gänget med dessa öppnade för Charlotte
nya utsikter och väckte till lif hittills
slumrande känslor inom henne. Lifvets
allvar trädde henne alltmer under ögo-
nen och gaf åt hennes sinne en ny rikt-
ning, på samma gång det präglade hela
hennes väsen med en varm och innerlig
gudsfruktan.
I medlet af år 1850 utgaf hon från
trycket ett litet häfte af religiös poesi,
kalladt »Blommor på vägen till Sion».
De emottogos med välvilja af allmänhe-
ten och motsvarade ett då af mången
kändt behof, af andlig diktning i en po-
etisk, vacker form. Några år senare, på
1860-talet, utgaf hon andra samlingen af
dessa »Blommor vid vägen», hvilka hon
tillägnade prinsessan Eugenie med föl-
jande rader:
Hur hög din plats, furstinna, vara må,
Du at de ringas kärlek nås ändå.
När dig det gamla, trogna Sverige vördar,
EU bättre fosterland Eugenia bördar.
Se, du en frejdad hjältes ättling är,
Men störste Hjältens namn och sköld du bär.
En konungsdotter, konungssyster funnit
Ett högre barnaskap hos den, som vunnit
All världens riken, och som väldigt skall
Sitt rike styra efter världars fall.
O, furstedotter, tag med milda händer
Emot den gåfva, som mitt hjärta sänder !
Vår Gud välsigne dig! I hans förvar
Din krona strålar oförgängligt klar!
Detta häfte innehåller bland annat ett
längre poem, kalladt »Luther på Wart-
burg», i lefvande taflor framställande bil-
der ur den store reformatorns lif. Ett
annat särdeles fint stycke är »Konunga-
dotterns fosterson», skildringar ur Moses
historia, »Yallkullan», en målande teck-
ning ur svenska folklifvet, jämte en mängd
smärre stycken, utmärkta af poetisk doft
och innerlig fromhet. En af dessa små
sånger har blifvit så att säga en andlig
nationalsång, tillhörandejulfirandeti mång-
faldiga svenska hem:
»Hell dig, julafton, härliga klara,
Du tänder ljus uti hjärta och fjäll;
Glada till änglarnes lofsång vi svara
Hän genom seklerna hörd i kväll.»
Huru mången grånande man eller kvin-
na erinrar sig icke ännu den heliga fröjd,
som genombäfvade barnahjärtat, då vid
den tända julgranen den bekanta julsån-
gen uppstämdes, utgörande liksom invig-
ningen till den stora högtiden!
En särskild afdelning i denna samling
har författarinnan benämnt »Sånger om
natten». De ljuda likt rop utur djupen
af en kämpande, lidande själ, som i stor-
men och bruset dock håller sig fast vid
klippan och därigenom undgår förtvif-
lans mörka hand, som vill draga ned i
vågorna. Nästa afdelning har fått namn
af »Morgonväkter», och där klingar en
ton af frid och glädje oss till mötes, så
uppryckande, som ville den nödga hvar
och en att stämma in.
Såsom ytterligare prof på Charlotte af
Tibells diktning meddela vi här ett par
hittills otryckta stycken:
Lingonblomman.
Lilla lingonblomman stod i skogen;
Som en säterkulla, frisk och skär,
Bodde hon i granens skugga där,
Med Linnéa var hon Ömt förtrogen,
Från en läktare af blad och strå
Trastens soaré de hörde på.
t Min Linnéa, » lingonblomman sade,
t>0, hur täck du är i denna stund,
I din silfverkalk med öppen rund
Morgonrodnaden sin purpur lade ;
Du ditt namn af ’Onkel Karl’* har fått,
Ärofull och yppig är din lott.
Ack, men jag är fattig — under stammen
Af en fallen gran jag snart blir glömd,
Eller ock jag vissnar oberömd,
Trampad af de ystra, hvita lammen,
Du, Linnéa, då en ungmös hår
Eller konstnärns album, pryda får.»
Rodnande Linnéa armen slutit
Om sin vän och suckar vid sitt svar:
»Ja, min kallelse att biomma var,
Solen mig med rosenfärg begjutit,
Men när kronan bleknad fallit af,
Endast vinden minns Linnéas graf.
Väl att du, när kinden krymper samman,
Bär en frukt, en nordens festpokal,
Buren fram i skogens kämpasal,
Där du rodnar djupt som morgonflamman.
* Karl von Linné.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
