Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 1 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 173
utöfver åskådningsläran och det rent mekaniska
inlärandet af ord, med större framgång bedrif-
vas på de högre klasserna, under det de små
nog kunde finna sig tilltalade af naturlära,
geografi och dyl. i den berättande form under-
visningen i dessa ämnen nu antagit. En om-
ändring af läroplan hade således bort vara en
följd af införandet af nya undervisningsmetoder.
Att det blir en större ansträngning för bar-
net, då det skall uppfatta hvad det läser, antyder
förhållandet att arbetsklassens barn, hvilka
vanligen bättre uthärda skolgången, läsa upp
lexan med bokens ord, under det de svaga,
den bildade klassens barn, ätergifva den med
egna ord, då man med hjälpen i hemmet följt
skolans metod. —
En annan orsak till öfveransträngning, visser-
ligen väl egentligen beroende på föräldrarne,
men där skolan dock äger makt att inskrida,
är att barnen inträda i skolan i allt för unga
är. Det är visst sant, att barnen i den gamla
goda tiden började lära bokstäfver och stafva
kanske också vid yngre år än nu, men sedan
gick det i sakta mak, småskolan tog åtskilliga
år, och det var ingenting ovanligt att 20-åringen
ännu satt och tvinnade sina mustascher på skol-
bänken, under det nu adertonåringen, om inga
ovanliga motigheter inträffa, stolt svingar sin
hvita studentmössa, och dock äro kunskapsfor-
dringarna ingalunda mindre nu — tvärtom.
Detta således hvad skolan vidkommer. Men
äfven hemmen — ja, framför allt hemmen —
hafva ej så litet på sitt ansvar, då det gäller
att fostra ett starkt energiskt och arbetsdugligt
släkte. Det lönar ej mödan att tala om de
hem, hvilka lättsinnigt nöta bort barnens kraft
och ungdom i nattvak, stålliga baltillställningar
och enerverande teaterbesök eller sätta deras
hälsa på spel för nöjet att visa det de hafva
råd att traktera ungdomen med både viner och
dyrbara supéer; ty dessa föräldrar bry sig nog
ej om att följa med sådana här pedantiska,
tråkiga utlåtanden ; se deras barn klena ut, kunna
de ju godt hålla dem både med läkare och
medicin, och hafva de ej lust, så inte behöfva
de ju studera för brödföda heller. Men de,
hvilka verkligt önska uppfostra sina barn till
dugande medlemmar i samhället, skola säkert
gärna afhjälpa de missförhållanden, som oaktadt
den bästa vilja insmyga sig, påverkad som man
dock litet hvar är af den rådande tidsandan.
Och det är verkligen så, att vår tid är ganska
litet arbetsduglig ; som bevis därpå må tjäna
det ständiga behofvet af semestrar, sommar-
nöjen etc. etc. sådant som förr knappast kom
i fråga annat än inom de allra högsta kretsar.
Och som man kelar med sig själf, så kelar
man ock med barnen, till stort men för utveck-
landet af deras energi och arbetslust.
Nu måste ungdomen livila ut, företaga ferie-
vandringar, långa segelturer och dylikt, men
så hälsosamma dessa färder är kunna vara för
den fysiska utvecklingen, förstöra de dock lusten
för verkligt arbete, d. v. s. ett regelbundet
ihärdigt arbete, och hvad ungdomen under sin
glada sommarlek vunnit i kroppskrafter, slites
på hösten genast ut vid den ovana ansträng-
ningen att kunna fullgöra skolans regelbundna
fordringar.
(Slut i nästa n:r.)
»
De läsarinnor,
som ändra vistelseort för sommaren, och hvilkas
prenumeration å Idun ej utsträcker sig längre än
till den 1 juli, torde göra bäst i att före afresan
förnya prenumerationen för att vara säkra om att
få den löpande årgången fullständig.
»Spånastuga» i prostgården.
En ångermanländsk kulturbild
af Laura FUinghoff.
S
et var »spånastuga» i prostgården. Med
spinnrockarna, äfventyrligt burna på axeln
eller mera sansadt under armen, hade »spå-
nagummorna» kommit trippande hela morgonen,
en del innan ännu solen kommit upp.
1 prostgården skulle det bli som en riktig helg
hela dagen, med sång och roligt tal tillsammans
med både prostfolket, mamsellerna och unge pa-
storn. Guds gåfvor skulle nog vankas också och
kaffe sedan! Så nog hade man skäl att skynda
på, så att man hade dagen för sig.
Och »jämmerligen» hvad det var »tröjsamt»
(trefligt), när man ändtligen nådde fram och fick
komma in med rocken i den stora salen i öfre
våningen.
I den öppna polarspisen midt på väggen flam-
made en jättebrasa, och just nu — klockan var
fem på morgonen — kom solen stickande så grann
öfver fjälltopparna, och skuggorna lågo klarblå
mellan dalar och backsluttningar.
Men öfver elfven glänste det i full prakt. Två
breda, mörka skuggor invid stränderna vittnade
om, att solens arbete de föregående dagarna ej
varit fruktlöst.
Elfven var redan ofarbar. De breda skuggnin-
garna voro issörja och vatten. Vatten från fjäll-
bäckar, lösgjorda af vårsolen. Det skulle nu inte
stå länge på, förrän isen på allvar skulle bräckas
och i väldiga klyftor störta sig ned rätt utför den
från prostgården synliga forsen, som våryr och
vild lagt bort sin dofva vinterstämma och upp-
trädde med trotsigt dånande brus.
Bruset hördes så väl här inne i salen. Ännu
hade icke spinnrockarnas surr öfverröstat det.
Måns Persmor och Erik Ersmor ställde spinn-
rockarna ända invid elden. Klöffettet, hvarmed de
rikligen smort hjulen, behöfde värme för att göra
gagn och sätta rätta farten i rocken, som just ej
farit vidare väl af kylan och den bistra dimman,
som legat hvit och tät öfver tjärnarna nu på mor-
gonen.
Måns Persmor, som med hisklig fart borstade
sin lintott, undrade, om Erik Ersmor var riktigt
»slug», som kunde ge sig öfver stentjärn, hvilken
i går varit så upptinad, att gubben hennes inte
hade varit god för att få igen fiskredskapet, som
han hade ute i ruskan.
»Putta! Det ginar hela fjärdingsvägen. Jaglade
brädlappar och grankvistar framför mig. Hem får
jag nog gå genom skogen, tänk’ jag, om solen
står pa’ så här hela dagen. — Ja, men annars är
inte mamsellerna uppe redan,» afbröt hon sig med
ett strålande leende, när Ingrid och Karin, husets
döttrar, kommo inskramlande med kaffebricka och
brödkorgar.
»Uppe,» upprepade Ingrid skrattande. »Det fat-
tades bara, att vi skulle ligga, när vi ha huset
fullt af folk, o och utfruset, kaffehungrigt folk till
på köpet! Åh ja, kära Måns Persmor, gör er inte
till, det var hos er vi drucko tio koppar kaffe på
samma dag i somras, när vi gingo till fäbodarna
för hjortronplockningen.»
Måns Persmor skrattade och såg obegripligt be-
låten ut.
Sedan de alla, mer eller mindre hjärtligt och
skämtsamt, hälsat de inträdande flickorna, bjöd
höfligheten dem att se ut, som om något sådant
som en doftande kaffebricka ej funnits till.
Måns Persmor stod framför Ingrid, som höll
kaffebrickan, och protesterade ifrigt emot hvarje
bit socker, som denna trugade på henne. Det var
då rent öfverdåd att dricka »sötkopp» (kaffe med
dopp), då man inte hade gjort för två styfver gagn
ännu.
Karin, som kom efter med korgarna med de sex
sorterna hembakadt, skulle i sin tur hos hvarje
gumma öfvervinna sex bestämda vägranden att
»ta’ för sig så skamligt mycket».
»Ja, ni kan veta,» sade Måns Persmor, som nu
satt sig ned med brödhögen i knäet, men som af
gammal vana och med tanke på hemsparadt drack
det heta kaffet enbart från fatet. »Ja, ni kan veta,
mamsellerna var uppe på Tilitjärnen och »noppe»
myrbär (plockade hjortron), dom hade nog hare
Lappgetarn med sig, och han fick inte gå från
kräken, för björn var blefven så vild, sen han tog
Jan Gullicks ungko förstås. Jag hade nog lill-
jänta, som nyss kommit till jag, och kunde inte
gå så långt och följa dom. Men gubben han skulle
åt marken för att få i vidjen till »trolj» (bindsle)
åt getterna, så att han följde dom opp öfver, och
han höll på att skära lös vidjorna, när han hör
Karin »hojt» till och ser Ingrid fara ner genom
ett kallkällhål ända upp under armarna. Men då
tyckte han, att hon var morsk — för inte ett ord
sa hon af rädsla, utan bara: »jämmerligen heller
så bedröfligt, nu stjälptes alla hjortrorna ur!»
Hennes åhörarinnor skrattade och tittade be-
undrande på Ingrid.
»Tilitjärna är farlig den. Måns Persson visste
väl -af det han; eran ko la’ ju ner sig och ’skönde’
(dog) där föråret,» sade Granlunds Babba Stina
lite försmädligt.
»Ja nog visste han af källan och såg, att det
skulle bära af för Ingrid också, men så tänkte
han, att ban skulle väl si, huru det gick, och sen
så var nog Karin så kvick att hjälpa upp Ingrid,
så att han hann inte dit, förrän hon var upp-
dragen.»
»Det är farligt att komma i kallkällan ; hon
kunde ha råkt för (kommit ut för) trollen också,»
sade »Hes Brita» med hviskande röst.
»Hes Brita» var »gammstinta» (ogift gammal
flicka) och »hemmanspiga» (enda arfvinge till ett
hemman), men ingen hade velat ha henne för det
där lytet hon hade i rösten. »Knut. Hanke»
(puckelryggige Hans) hade tagit mod till sig en
gång och friat, men han var en otäcking på alla
vis, så att då förblef Hes Brita hellre gammstinta,
så skamligt hon än ansåg detta vara.
»Jamen annars,» afbröt hon sig, då dörren vid
flickornas utgående med de tomma brickorna öpp-
nades och prostinnan i detsamma kom in, bärande
en finpolerad spinnrock med smäckert,. mycket
stort hjul, inköpt vid Stockholms första industri-
utställning. »Jamen annars, skall prostinnan själf
ge sig till att spinna.»
»Ja, jag tror då, att prostinnan har vett för tolf,»
inföll en annan gumma; »fingrarna hennes är lika
flinka på både portepiano, oljeverke, Davids harpa
ocb på ullen och linet.»
»Jag menar prosten i sin ungdom har bedt Her-
ren om en sådan hustru, som Salomo nämner om
i ordspråksboken, där han säger i sitt sista kapi-
tel, tionde, elfte och tolfte verserna: Hvilken en
dygdig kvinna beskärd är, hon är mycket ädlare
än alla kosteligaste pärlor. Hennes mans hjärta
tör förlita sig uppå henne, och bergning skall ho-
nom icke fattas. Hon gör honom ljuft och inte
ledt i alla sina lifsdagar.» o
Det var kyrkvärdens hustru, den ståtliga Dordi
i Täcksta, som med högtidligt allvar citerade bi-
beln.
När hon såg prostinnan börja att vira linet om
rockhufvudet, fortsatte hon lika högtidligt: »Hon
brukar sig på ull och lin och arbetar gärna med
sina händer.»
»Tack, mor Dordi, det var snällt sagdt,» sade
prostinnan, som med vana och färdighet lät hjulet
snurra åstad och drog ut linet i en spindelfin tråd,
»men tror ni icke, att kung Salomo skulle säga
detsamma om en och hvar af oss härinne i denna
stund,» fortsatte hon leende.
Dörren flög åter hastigt upp.
»Tänk mamma, .Anders Larsmor fran Ede, och
elfven som nästan går öppen ! Hon säger, att hon
färdats på fyra olika sätt på fjärdelsmilen fran
dem och hit.» ...
»Ja, skulle jag inte komma, när det bar i vag
till prästgården,» sade den inträdande Anders Lars
mor, fryntligt hälsande.
»Meu huru har du kunnat komma olver, da ett-
ven hvarken brister eller bär,» frågade prostinnan
förundrad. . .
»Jämmerligen heller! Jag hade ju satt mig i
sinnet på, att jag skulle hit i dag, och om jag sa
skulle ba krupit, så skulle jag ha gjort det. Ba
gubben och Anna Märta så var dom »ampers»
(ängsliga), och nog tänk’ jag dom tro, att jag lig-
ger på åbotten nu!»
Under det Anders Larsmor talade, hade hon
satt ner sin medförda spinnrock och, i det hon
häfdade sitt rykte som ortens skickligaste spmner-
ska, börjat vinda på linet.
Hon var lång och mager, knotig och sentult,
iklädd klarblå hemväfd ylleklädning samt en svart
silkesduk som en bindel bunden om hufvudet och
i två väldiga ögglor knuten midt i pannan, under
hvilken hennes kloka, skarpa, pigga b’å ögon fram-
blickade med nästan ungdomligt lif, sa gul och
tandlös hon än var. o
»Snön är borta på norrsidan om an neretter m-
porna, och där åkte jctg i skäskårr. Edin körde.
Sen hade vi oss ut genom isen i en lillbat, bats-
haken hade han till att haka fast oss vid iskanten
midt i ån.» . .. , ,
(Forts. o. slut i nasta n:r.)
Lifförsäkringsbol. New-York I Lifräntor
till 8, 10, 12, 14, 16
o. 18 % ber. på ålder
Tillg. 1 jan. 1893.......kr. 513,064,511
Lifräntefond ................» 46,216,974
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
