Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 1 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 IDUN 1894
En pariserdiner i maskerad-
kostym.
För Idun af Jane Gernandt-Claine.
Jblet kan icke nekas — man roar sig an-
norlunda i Paris än hos oss, icke mera
l kanhända, icke med större öfvertvgelse
om att man verkligen har roligt, men säkert
med högre förfining, i en mera konstnärlig
form. När ett par dussin människor händel-
sevis komma tillsammans, är det icke större
utsikt för att de skola intressera hvarandra
i en parisersocietet än där hemma, men de
äro försäkrade om en smaknjutning, en konst-
instinkternas tillfredsställelse, som man knap-
past känner i Norden, och som ett slags konst-
och lyxstudium saknade den icke sitt intresse,
den kostymfest, hvarmed prinsessan de X. i
midten af maj afslutade den länga rad af
middagar hon gifvit under vinterns lopp,
Antalet af de inbjudna var icke stort —
det uppgick knappast till ett 50-tal — men
dräkternas prakt och stiltrohet gaf det hela
en egendomlig, intimt artistisk karaktär. Det
var absolut förbjudet att uppträda i vanlig
sällskapsdräkt, såvida man icke — något
som för ögonblicket är. mycket brukligt i
Paris — låtit arrangera sitt hufvud à la
chat eller chien hos någon damfrisör på mo-
det, hvilken ibland åstadkommer underverk,
men som också mästerligt förstår konsten att
hålla sig skadelös för sin möda. Några unga
herrar, hvilka i förlitande på sin oumbärlig-
het helt enkelt kommit i frack, måste be-
kväma sig att vända om och skaffa sig ett
lösskägg eller en peruk, om de ville tänka på
att bli insläppta, ty den livréklädde Cerberus,
som vaktade ingången till prinsessans våning,
hade fått order att handla med oblidkelig
stränghet, men när de unga oumbärliga ändt-
ligen ånyo uppenbarade sig med ett par lösa
polisonger eller en mustache, yppade sig en
ny svårighet. Hur skulle de anmälas? Hvad
föreställde de? Den livréklädde fick icke ropa
några namn. Det ville en äkta parisisk fyn-
dighet till att i hast skapa en karaktär af
ett hvitpudradt hår och ett skägg, som man
händelsevis fått fästadt på sin haka, men
efter en snabb blick i spegeln, där skymten
af en likhet tyckes ha gifvit honom en idé,
svarade en af de unga improviserade med ett
allvar, som genast satte honom in i rollen :
»Anmäl M. Zola, kandidat till Akademien.»
Och nästa ögonblick bugade sig den oom-
kullkastlige aspiranten till en af de fyrtio
fåtöljerna mycket djupt för aftonens värdinna
— den strålande kejsarinan Josephine. Strå-
lande, men icke längre af ungdom, icke heller
af den fägring, som på sin tid var känd och
omtalad i hela Europa och som en gång
tycktes kallad att pryda en kejsartron, utan
af robens och juvelernas bländande prakt.
Det är en verkligt kejserlig dräkt — en lyx
från Tuileriernas dagar, från den tid då Eu-
genie hade en öfvervunnen rival, hvilkens bi-
tande esprit och farliga skönhet hon aldrig
upphörde att frukta. Roben är af glänsande
elfenbenhvitt silke, broderadt med bin, den kej-
serliga maktens tecken, hvilket på den store
Napoleons bud efterträdde de kungliga liljor-
na, och den hermelinbrämade mantelns pur-
purflod täcker släpet. Prinsessan är koaffe-
rad à la sfinx och i håret gnistra dessa ste-
nar, som hela Paris känner och hvartill in-
gen privat person i Europa torde äga maken.
Men hennes kejserliga majestät är icke festens
enda krönta hufvud. M:me T., hustru till
den berömde målaren, är en ståtlig ödesdiger
Catharina af Medicis, helt svartklädd, med
det stolta hufvudet inramadt i en mössa af
sammet, och vid hennes sida glänser, likale-
des klädd i svart, hennes kungliga frände,
Maria. Henrik III har nöjt sig med att en-
dast komma som »hufvud», men detta huf-
vud är efterliknadt med så stor artistisk tro-
het, att man skulle kunna inbilla sig, att
man stod inför ett porträtt och detsamma
kunde man säga om M:me Y. i hennes pom-
padourkostym. Som en vacker lefvande ko-
pia af en tafla från empiretiden kommer
jM:me Y. in i salongen, och den grekiska gu-
dinna som gör sitt inträde efter henne, uppbär
vecken af sitt draperi så som om hon hade
antikens plastik i sina lemmar, i rörelsen af
sitt hufvud, af sin handled, sin fot. Span-
joren, hvilken står och talar med en adels-
man från Ludvig den femtondes tid, är span-
jor från hjässan till fotabjället, och adels-
mannen tyckes ha bevarat minnet af de la-
ter, hvilka höra till den dräkt han bar, så-
som man bevarar en dyrbar tradition. En
»incroyable» gör på löjligt petit-maître manér
sin kur till en förtjusande venetianska, hvil-
ken för ett ögonblibk glömt att se ut som
den sannskyldiga parisiska hon är, och M.
Napoleon W. — en sonsons son till en af
den store kejsarens bröder — visar genom
sitt illusoriska sätt att bära en egyptiers tur-
ban, att han studerat rasen på närmare håll,
liksom mexikanaren, hvilken väcker beun-
dran för sin rikt broderade läderkostym, ovill-
korligen förråder, att de gamla astekernas
land icke är honom främmande. En vacker
steppernas dotter har haft den lyckliga in-
gifvelsen att klä sig i den gammalryska dräk-
ten, och en ung judinna bär sina egyptiska
anförvanters vackra och pittoreska kostym.
Medau denna brokiga värld skrattar, pra-
tar och säger artigheter, vagga de innerligt
drömmande tonerna af Waldteufelds »Sen-
tiers fleuris» genom salongen. Det är taffel-
musiken som spelar upp : prinsessan är ser-
verad. Genom de mångfärgade kuporna, hvil-
ka stråla likt mystiska själflysande blommor,
faller det elektriska ljuset öfver bord, blom-
mor och kvinnofägring, öfver den breda spe-
gelskifvan, som, höljd af rosor, täcker dukens
midt, öfver silfverservisen, hvarpå man för
25 år sedan serverade vid Tuilerierna, och
öfver den dyrbara servisen af Sèvres porslin,
som likaledes tillhört Napoleon den tredje.
Men ingen tänker på den glans, som försvun-
nit, man nöjer sig med att beundra hvad
ögonblicket bjuder: unga ögon, som tindra,
och unga läppar, som le, och plötsligt reser
sig en egyptier, som sitter vid prinsessans
vänstra sida — icke en förkäldd, utan en
äkta, en köpman ifrån Nilstranden -— och
börjar att hålla ett hyllningstal till skönhe-
ten på sitt hemlands underliga, ljudrika, men
likväl så enformigt klingande språk. Man
urskiljer ingenting annat än »Allah, Allah»,
men han är en poet och han säger inspire-
rande, .oöfversättliga ting, om man får tro
hans landsman, Aboud Noudarra, den lands-
förviste bekämparen af engelsmännens politik
i Egypten, hvilken reser sig upp för att på
sin lediga, lättflytande franska tolka hans
tal. i
Nilens son har diktat om kvinnorna, om
parisiskan, som han beundrar, han har dik-
tat om sin saknad att — en främling —
snart nödgas lämna så mycken skönhet och
så mycken tjusning . .. Om han ändock kun-
de hoppas på ett återseende i paradiset. Det
skulle fröjda bans själ — men hvad är det
han säger? Hade han detta hopp, hjälpte
det honom föga, ty Muhammed, som förstår
fägringen, skulle taga alla dessa bedårande
kvinnor för sig.
Damerna skratta och medan herrarne ap-
plådera talaren och hans öfversättare, utbrista
de alla, gripna af en och samma tanke:
Lycklige Muhammed!
Up notisboken.
Våra resande furstinnor. Drottningen har
nu anländt till Honnef am Rhein. Mottagandet
var storartadt och hjärtligt. Bangården och många
andra byggnader voro smyckade med blommor
och flaggor. Drottningen kommer att under sin
vistelse därstädes, liksom under föregående år,
bebo Villa Schaafhausen.
Kronprinsessan är, så vidt hennes nu betydligt
stärkta krafter icke undergå någon förändring, att
återförvänta till hufvudstaden och Tullgarns slott
redan i midten af denna månad. I måndags af-
reste hon från Venedig till Baden-Baden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
