Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 1 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 175
af 10 kr. Detta afser icke att minska kommu-
nernas utgifter, men att åstadkomma en förenk-
ling, så att alla kommuner kunna åläggas lika
skyldighet och afgiften således utgå efter samma
beräkningsgrund inom den ena kommunen som
inom den andra.
Teater och musik.
Kungl. Operan. Det länge bebådade och med
största intresse motsedda gästuppträdandet af hr
Johannes Elmblad å vår operascen har under den
gångna veckan tagit sin början. Hr Elmblad före-
gås framför allt af det bästa rykte som en ut-
märkt Wagnersångare, och det var ock i »Tann-
häuser» han förliden torsdag först uppträdde för
Stockholmspubliken. Man förundrade sig emeller-
tid något öfver det val han gjort, då landtgrefvens
parti i den nämda operan här hemma aldrig an-
setts synnerligen betydande; men den framgång
hr Elmblad vann blef på sätt och vis härigenom
så mycket mer glänsande, då den visade, hur en
utsökt och starkt personlig konst kan höja äfven
en jämförelsevis mindre uppgift till rang och in-
tresse. Han sjöng partiet på tyska, men den ut-
sökta fraseringen tillät enhvar att uppfatta minsta
ord; bredden i sångföredraget och spelets stora
stil gåfvo ett begrepp om hvad en YVagnerensem-
ble kan vara, buren af den rätta och förstående
andan. Efter andra aktens stora slutscen, som
utfördes mästerligt, hyllades den utmärkte gästen
med högljudda bravorop — en ingalunda vanlig
hyllning från vår lugna teaterpublik.
I måndags återgaf hr Elmblad inför en fulltalig
och entusiasmerad publik Marcel i »Hugenotterna».
Spelet var äfven här högst intelligent genomfördt
och den väldiga stämman — hvars välljud väl
någon gång brister, men hvars dramatiska ut-
trycksfullhet står öfver allt beröm — gjorde sig
särdeles väl gällande. Bifallet återigen stormande!
Det är att hoppas, att Stockholmspubliken i
ännu ett eller annat parti får njuta af hr Elm-
blads konst.
A Djurgårdsteatern har sommarsejouren nu på-
börjats af direktör Alb. Ranfts ansedda sällskap,
hvilket i fjol därute så väl befäste sina sympatier
hos våra teatervänner. Sällskapets sammansätt-
ning är ännu hufvudsakligen densamma som då:
idel unga, men pröfvade och dugande krafter.
Med ett lif och en abandon, som förlänade det
kända stycket ett alldeles nytt intresse, gafs först
några aftnar G. af Geijcrstams lustspel »Andras
affärer». I måndags gick för första gången pro-
grammet n:r två, Max Halbes skakande kärleks-
drama »Ungdom», i Stockholm endast engång förut
uppfördt på hr Hjertstedts mâtiné å Dramatiska tea-
tern i vintras. Styckets utförande på Djurgårds-
scenen var i allo berömvärdt, på flere händer
högst intressant. Särskildt var hr de Wahls tolk-
ning af Hans Hartwig, den unge studenten, full
af innerliga och fina moment, liksom fröken Gott-
schalk som den unga flickan, hvars tragiska öde
med sådan intensitet tecknats af författaren, inlade
en vinnande omedelbarhet i sitt spel. Hr Han-
sons Amandus, den stackars idioten, var en god
studie af realistisk verkan, kanske något för onö-
digt färgstark. Hr Eliason gaf med präktig karaktä-
ristik den gamle kyrkoherden. Minst tilltalade
oss hr Lavéns kaplan, hvilken väl dock var väl
torr och predikarmässig äfven för denna personi-
fierade långkatekes till en Herrans tjänare.
Spänningen i salongen var stor och bifallet
lifligt.
Uppvisning ägde i fredags och lördags rum med
eleverna i fröken Sigrid . Carlheim-Gyllenskölds
piano-institut. Resultatet af denna var äfven detta
år godt, och undervisningen i detta institut synes
allt fortfarande drifvas med allvar och omsorg.
Uppvisningen, som försiggick i Vetenskapsakade-
miens hörsal, bevistades båda dagarne af så många,
som lokalen bekvämligen kunde rymma.
&
Glömmen ej Iduns
skol/ofsko/on/l
»Spökeri».
Skiss för Idun af Emy.
ej, aldrig få ni mig att tro pä sådant
där!» förklarade moster Beata med en
resolverad hufvudknyck, hvars åsyftade
verkan af ett orubbligt dekret både för hen-
nes eget och — förhoppningsvis — äfven för
andras omdöme i saken yttermera förhöjdes
af virkningens energiska hoprullande och lika
energiska placerande med en liten duns pä
salsbordet.
»Det gifves dock,» menade den nybakade
studenten med djupsinnig gravitet, Ȍtskilligt
mellan himmel och jord, som ...»
»Åh, så nytt!» afbrot hans äldre syster
med retsam beundran.
»Låt nu ’Hvita frun’ vara!» föreslog helt
tvärt vår vän, disponenten, i hvars familj vi,
både uoga och gamla, voro inbjudna. »Jag
håller just inte heller på den där damen, men
för att göra en fortsättning på min unge väns
tankegång, menar jag, att det gifves åtskilligt
mellan himmel och jord, som ...» han höll
upp och såg med ett litet leende bort till
studenten.
Den blifvande filosofie kandidaten tummade
de blifvande mustascherna i besvärad oviss-
het, om han skulle få vatten på sin filosofi-
ska tankes kvarn eller ej.
»Som,» fortsatte disponenten, »filosofien ej
drömmer om — att den sunda eftertanken
möjligen kan utreda. — Jag känner till en
fullkomligt sann ’spökhistoria’. Kanske det
skulle intressera herrskapet . . .?»
Det var en fråga, det! Den tilläfventyrs
befintliga oppositionen stannade öfverröstad
och hjälplöst tillintetgjord i minoriteten, re-
presenterad enbart af moster Beata. Vi slöto
oss hastigt tillsammans i en tätare krets och
mättade medels vår högtidligt förväntnings-
fulla tystnad luften med en mystisk spän-
ning, som kom själfva minoriteten att känna
sig en smula handfallen.
»Jo,» började disponenten, »för åtskilliga
år sedan lefde en gammal prost, hvad han
hette och hvar han fanns, kan ju vara lik-
giltigt, alltnog, historien är, som jag sagt,
sann.
Gubben, som i alla sina dagar varit en
verklig riksekonom och icke så litet spekula-
tiv, ansågs äga en nätt förmögenhet, förmod-
ligen till största delen placerad i goda värde-
papper. Emellertid invigde han aldrig någon
närmare i sina affärsförhållanden, icke ens
sin hustru, som enligt hans mening näppeli-
gen kunde begripa dylikt. Med åren blef
han allt mera torr och sluten, ja, till och
med misstänksam. Härtill bidrog nog myc-
ket i si i mån ett försök till inbrott i prost-
gården, hvilket några landsvägsriddare sökt
göra, ehuru, som väl var, attentatet miss-
lyckades.
En afton någon tid efter denna händelse,
satt ende sonen Karl, en vid pass tretton års
gosse, i faderns arbetsrum, medan denne syss-
lade med en hop papper och böcker. Gos-
sen, som egentligen väntade på att få »höra
upp» några ferielexor, följde med sina ögon
mekaniskt faderns rörelser, där han i sin
bruna nattrock, med pipan mellan tänderna,
ref i buntarna, letade ut somliga papper och
läste in vissa buntar i den eller den lådan.
Efter hand började han se allt detta som
i en dimma, det skymde för hans ögon och
han föll i hop i soffhörnet, ännu alltjämt
oreflekteradt följande faderns rörelser.
Ett matt kvidande kom prosten att spritta
till och skynda till soffan.
»Hvad nu . . . hvad nu? Hur är det med
dig? Karl, Karl!»
»Jag vet inte. . . jag mår så illa,» stån-
kade gossen likblek och skälfde i hvar led;
därpå förlorade han sansen.
Gossen låg sedan länge sväfvande mellan
lif och död i nervfeber, blef slutligen frisk,
men förrådde, såsom ofta blir följden af
denna sjukdom, en påfallande minnesslöhet,
som i synnerhet på det djupaste oroade hans
moder.
I mån af de återvändande krafterna stärk-
tes emellertid hans minnesgodhet, ehuru vis-
serligen det mesta från tiden för hans sjuk-
dom alltid stod litet förvirradt och suddigt,
ungefär som orediga drömbilder, för hans
hågkomst. Men detta betydde ju mindre.
Gossen växte upp, tog sin student och fick
enligt sin böjelse gå genom tekniska högsko-
lan. Jag kan gärna omtala, att ett visst
ömmare intresse mycket hjälpte till att raska
på hans studier. Då han med heder tagit
sin ingeniörsexamen, skyndade han strålande
af lycka hem, och hans förlofning med en
ung flicka, en barndomsvän, eklaterades ome-
delbart därpå.
Gamle prosten, som blifvit allt mera knar-
rig och rent af folkskygg, träffades kort tid
däefter af ett slaganfall, som alldeles förla-
made hans talförmåga. Han öppnade mun-
nen flere gånger och utstötte några oartikule-
rade ljud samt fäktade otåligt med händerna
i luften, under det hans ögon med ett för-
tvifladt uttryck sökte makans och sonens.
Slutligen tycktes han antyda, att han ville
skrifva något, men då man i hast anskaffat
penna och papper, föll hans hand afdomnad
ned och ögonen slöto sig. Han var död.
Yid bouppteckningen befanns det till all-
män förvåning och, det må gärna erkännas,
till de efterlefvandes bestörtning, att prostens
förmenta förmögenhet i själfva verket icke
var mycket större än noll. Alla möjliga
gömmor genomletades, på allting vändes upp
och ner och ut och in, men inga dokumenter
af vikt och värde påträffades, och familjen
fick kort och godt finna sig i sitt öde att
vara fattig.
»Pappa var alltid så förbehållsam,» gruf-
vade sig prostinnan, »han borde haft större
förtroende för mig eller för dig, sedan du
blifvit gammal och förståndig karl.» Det
senare var riktadt till sonen.
»Det förefaller mig bestämdt,» fortfor hon
med stigande oro, »som inte det här hängde
rätt tillsammans ändå ...»
»Åhjo,» sade ingeniören dröjande och med
bekymrad eftertänksamhet, »visst var pappa
besynnerlig, men på något sätt skulle han
väl ändå ha tillkännagifvit...»
»Karl,» afbröt prostinnan hastigt och fixe-
rade sonen med en ängsligt spörjande blick,
»minns du, hur ifrigt han slog med armarna,
hur han tittade på oss? Han ville skrifva
något, Karl! Visst var det väl något allde-
les särskildt viktigt!»
Ingeniören stirrade en stund ned framför
sig, men skakade till sist på hufvudet.
Nej, verkligheten låg ju klar framför dem
och lät sig icke bortresonneras medels giss-
ningar; hans goda mor var väl som frun-
timmer i allmänhet fallen för fantastiska
aningar och utläggningar.
Deras ekonomiska funderingar voro inga-
lunda att fatta som uttryck af kallsinnighet
mot den aflidne, hvilken de bittert sörjde för
hans egen skull som en god och plikttrogen
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
Garanteras utmärkt. Pris kr. 1: 25 pr but. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:©
Stockholm, 2 Stureplau 2
Rika- orih Allm. t.plefnn
5 M S
■S-o<0
o-Ox
jjfftoÖ
ig-
t- O C
2 M o
O « ’(/)
2 ’ö e
.9 d ®
OÛ.
w O
•H jj (O
op w!
-00«
Ö ■*»4-
|3l
:c* Ph
S-i
■tSS
eS 53 o
J|l
""j3 d
» o «
£
■ a -•© a
ii.®
SIS*
SS3
P H
d °.£
"S aS
n bc b.
12 c u
»05
» fl CD
c,
S 0.S,
® s®
o &0 _
c 2
oS
S°S 3
2
0)
’g’31
Si
w-s
«1
§
d *
dl
OS
•H •<*
fi|
0) s
fL S
cs
o s
Öl©
gs
&°0
n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
