Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 8 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 ! DU N 1894
ningen af för ungdomen allt annat än hälsosam
lektyr, är det ej en sä lätt sak att öfvervaka, att
endast det goda kommer i barnets band, oeh
skulle föräldrarne blott alltid kunna få reda
på, hvad deras barn läsa, skulle de säkert ofta
finna, att det mer än skolan är orsaken till
barnets nervositet och däraf följande svaghet. —
Ännu en sak försvagar kanske ofta nog bar-
net af den bildade klassen — det är brist på
föda. Af vanan att sträcka ut dagen långt in
på natten blir ett försenadt uppstigande en na-
turlig följd, och då kan det hända att barnen,
då ingen vakar däröfver, gå till skolan, utan
att hafva förtärt något eller kanske blott en
kopp kaffe med eller utan »dopp». Ett sådant
tillvägagående nedsätter dock barnets arbetsför-
måga betydligt, och det har svårt att under de
tidigare lektionstimmarna uppmärksamt följa
med, och följden blir afmattning. —-
Det vore således orätt att ensamt skylla på
skolorna, då det blir fråga om nutidsungdo-
mens klena krafter; men väl är att hoppas,
att då man nn här och hvar börjar varsna faran,
såväl skola som hem gemensamt skola arbeta
på att afhjälpa bristerna och åter fostra ett
kraftigt och arbetsdugligt släkte.
Ett tack för god Vakt
höra de svenska kvinnorna med allt skäl
i dessa dagar uttala till den nitiska Dam-
komitén för deras deltagande i Chicagout-
ställningen i fjol, hvilken nu upphört med
sin verksamhet, sedan alla utställnings-
föremålen äro till utslällarne återsända
samt likvid uppgjord för i Chicago sålda
föremål. Vid den afslutande samman-
komst, som här om dagen ägde rum å
komiténs byrå, lämnades en öfversikt af
komiténs arbete, af hvilken framgick att
detta omfattat en tidrymd af mer än två
år. På våren 1892 efter förberedande
öfverläggningar organiserades komitén un-
der fru R. Olivecronas ledning i 12 sektio-
ner, för olika områden af kvinnans verk-
samhet, såsom undervisning, litteratur,
konst, yrken, välgörenhet, sjukvård in. fl.,
hvarjämte ett verkställande utskott till-
sattes. Fru Olivecrona afsade sig emeller-
tid redan under 1892 ordförandeskapet,
hvarefter dåvarande vice ordföranden, fru
Ellen Ankarsvärd, åtog sig detsamma, som
hon till slutet innehaft och skött med
oförtröltadt nit. Komitén har stått under
drottningens beskydd.
Resultatet af det samfälda arbetet visade
sig dels i den svenska utställningen i
»Woman’s Building» i Chicago, dels i
omfattande statistiska uppgifter samlade
från hela riket, ordnade och i tryck ut-
gifna i två publikationer; en bibliografi
öfver svenska författarinnor har äfven ge-
nom komiténs försorg blifvit utarbetad och
offentliggjord.
De medel, öfver hvilka komitén haft
att förfoga, uppgå till närmare 12,000 kr.,
och ha, då några bidrag från statens sida
icke kunnat beviljas, erhållits genom gåf-
vor, däribland främst från de kungliga,
samt genom en konsert i en enskild krets,
en större utställning och basar å Börsen,
en utställning tillsammans med Slöjdför-
eningen samt nu senast genom en tom-
bola.
Från Amerika uttalas det amplaste er-
kännande af den svenska kvinnoutställ-
ningen, hvilken för de styrande damerna
i Chicago utgjorde föremål för »öfverrask-
ning, tillfredsställelse och beundran». Då
därtill kommer, att 44 pris utdelats bland
de 60 kvinnliga utställarne, torde komitén
med all rätt förtjäna de svenska kvinnor-
nas erkänsamhet och nu kunna lyckönskas
till ett väl förrättadt värf.
»Spånastuga» i prostgården.
En ångermanländsk kulturbild
af Laura Filinghoff.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
»|ISS|U) men tänk, om båten hade drifvit ner ge-
$K(jpP nom forsen med isbitarna,» sade Karin
förebrående. Hon hade engång varit med
om ett tillbud till något dylikt, då en åra gått af
och de roende blott genom ett underverk blifvit
räddade.
»Inte! Vi hade ju både åror och båtshake. Det
var nog bara bäst att komma upp öfver iskanten
— skam te sägandes så skafde jag skinnet af
bena, när jag skulle dra mig upp!»
»Ja, då kan ni väl veta, att det slår sig rosen
i det,» hväste Hes Brita, »och ni får sitta stilla
hela sommaren.»
»Inte; jag brukar aldrig ha någon ros jag.»
»Ja det där var två sätt, det där, att färdas,»
forskade Karin.
»Så vände Edin med båten. Ja, sen yick jag på
ån då och slog med yxan för mig för att se, hvar
det bar. Och sen råkte jag Tilländer opp på lands-
vägen; han kom körandes i s^åde han förstås; han
är nog så förnäm och »is» (orkar) inte gå, fast
han har bara fjärdingsvägen till socken-Lappen.»
»Hvad skulle han till socken-lappen,» sporde
gummorna i korus.
»Han har ju mist »tämmingen» (unghästen), som
han skulle snålas och sätta för nytröskverket.
Han sparkade, det gick sönder och skar tämmin-
gen förderfvad; och det kan nog ingen flå och
grafva ner den annat än lappen.»
»Nej, det förstås,» sade de andra.
»Det skall då oturas för Tilländer förjämnan.»
»Oturn skulle bestämdt vika bort, om han fick
Anna Märta,» sade Karin skälmaktigt.
»Ja, jag känner väl,» fnyste Anders Larsmor,
»nog har han grant hemma och åker till kyrkan
i »sjubben» (sjubbskinspels) och har kalas för
herrskapet, men nog slipper han Anna Märta.»
»Nej, Anna Märta vet bättre hon. Till hösten
står Anna Märta brud, och brudgummen är Edin ;
därför rustar han upp storbyggningen och ger de
gamla födoråd. Det vet jag det,» skrattade Karin.
Gummorna sågo bifallande på henne och stämde
in i munterheten.
»Annat slag! Mamsell Karin tokas då för jäm-
nan,» sade Anders Lars mor brydd. »Det blir väl
förr hon då, som står brud. Men käre, ta inte
nå’n »sörlänning»*! Dom säg att ny häradsskrif-
varn ska’ vara tokig i mamsell Karin — han sitt’
på gästgifvargården om kvällarna, och dricker
gör han och spelar kort och gantes (skämtar) med
jäntorna och sjunger fula visor, gör han.»
»Ah, mamsell Karin, som kan sjunga så grant,
kan väl lära honom att sjunga vackra visor, hon,»
invände Måns Persmor, i det hon böjde sig fram
och flyttade garnet på rullen.
»Ja, huru vet hon, om han kan göra mamsell
salig,» inföll mor Dordi; »Gud låter icke gäcka
sig, när det gäller äktenskapet heller, kom ihåg
det, mamsell Karin.»
»Ja hon får inte öfverge ungprästen här, en så
farligt behändig karl som han är, och en sådan
väldig Herrans stridsman,» sade Anders Larsmor.
Karin satt tyst vid sin spinnrock, men med en
liten trotsig höjning af sitt vackra hufvud.
»Ofvergifva — jag vet aldrig, att jag undergif-
vit mig honom,» sade hon litet otåligt.
»Käre, hon blir väl inte elak (missnöjd) på oss
heller, men hon kan väl förstå, hvad folket i alla
prostens socknar skulle säga, om en af prostmam-
sellerna skulle gå och ta en töcken där sörlänning,
som inte är präst heller,» predikade Dordi.
Morgonen började lida fram. Prosten kom in
och hälsade på sitt trohjärtade, vinnande sätt på
* Sörlänningar kallas i Ångermanland alla de,
som äro från Stockholm eller från trakten söder
om Helsingland, och hvilka för en tjugu år sedan
och där_, förut ej voro särdeles väl ansedde där-
uppe.
de nu alla församlade spinnerskorna. Rockarna
voro smorda och riktigt i feststämning, de surrade
icke högre än katten, men en ’rettio stycken som
de voro på en gång i rörelse, så btefdet nog ljud
af ändå. Därtill bidrog rasslandet af linet, som
borstades framme vid spisen. Det dämpade sorlet
af röster, bland hvilka en och annan frisk, skäm-
tande stämma med den skarpa, men till hjärtat
gående brytningen skar igenom, en högljudd hvä-
sande suck från Hes Brita, som på alla upptänk-
liga sätt ville ådraga sig prostens uppmärksamhet
— allt verkade på en gång hedöfvande och upp-
lifvande.
Så blef det tyst, så när som från brasan som
sprakade.
Prosten höll morgonbön, och så sjöngs koralen,
fyrstämmigt. Ladugårdsgreta hade kommit in,
putsad och blanktvättad, men med en stark, he-
derlig ladugårdslukt i följe. Hon och mor Dordi
samt Ingrid voro »fria» (skickliga) altar. Torpar
Jan Jansson, han med rödlätta ansiktet och snö-
hvita håret, var väldig i basen och kunde ensam
fylla sin stämma; stalldrängen och skomakar Janne
sjöngo tenor, och de andra fyllde i här och där,
som det kunde behöfvas för att få sången full
och grann.
Efter melodien till »Var hälsad sköna morgon-
stund» brusade genom det stora rummet psalmen :
Men låt mig som ett ljusets barn
se och undvika alla garn,
som satan för mig ställer.
Ja, låt mig aldrig glömma bort,
att lefnadstiden är så kort
och likväl mycket gäller.
Det var kraft och malm i stämmorna, det var
allvar och innerlighet i sången.
Så kom frukosten med den myckna maten. Den
röda salta laxen i saftiga skifvor, rensteken, get-
osten och det hvita tunnbrödet, »kaken» (spisbröd)
och »tjockbrödet» (mjukt rågbröd).
Så arbete, kaffe, kaffe, mat och arbete dagen
lång. Härfvan skulle vara färdigspunnen och upp-
hasplad innan kvällen. Om inte alla voro i stånd
till att spinna så fint och jämnt, att det dugde till
varpgarn, så hade man väl ändå den hedern i sig
att vilja få ihop en ordentlig »inslagshärfva».
Det led mot kvällen. Solen hade hunnit rundt
om prostgården och log nu lika varm och välvil-
lig in genom västerfönsterna som den på morgo
nen lyst in från öster. Gummorna började slå
ifrån sig all harm öfver världens orättvisa, allt
tungsamt tal om »äringen» (jordbruket), svårighe-
ten att göra tjänaren till lags med årskläderna
och gubbarnas missunsamhet, när det gällde hö
till korna, och deras snålhet på hjälp från kvinn-
folken. De kommo i riktig feststämning.
»Och annars heller!» Det blef ett samfäldt ut-
rop af beundran.
Kommo inte både Ingrid och Karin in genom
dörren, klädda i »stycke och mössa» (spetsstycke
och bindmössa), Ingrid som ungmor med svart-
mössa och Karin som »gammstinta» med blåmössa.
Voro de inte så »munt» (munviga) och roliga, så
att gummorna rent af kunde förgås af skratt!
Ingrid satt där och tofkade sig i »yga» (ögonen)
med snytnäsduken och gret öfver Pelle, gubben
hennes, »som körde upp henne klockan tre på
morgonen, för att hon skulle koka kaffe, då han
inte gaf sig förrän han fick tio koppar på sängen.»
Karin körde mor Dordi från rocken och »toka
des» med henne på alla vis, för hon skulle få bli
sonhustrun hennes. Hon sade, att hon hade satt
på sig blåmössan och skulle »vänta», hvilket väl
kunde tarfvas, då den son Dordi fått på gamla
dagar var bara lillpojken ännu.
Dordi kunde inte låta bli att vara med på mam
sellernas tokeri, »de voro ju bara barna och in
genting ondt i dem.» »Leka hafver ock sin tid,»
citerade hon ursäktande.
Så, midt i stimmet och skrattet, kom ungprä-
sten in.
Ingrid satt just och talade om, hvilken välsig-
nelse hon hade på gården, om tvillingkalfvar och
små lam, som voro välsignade med åtta fotter,
då pastorn kom och slog henne i handen.
»Goddag ungmor,» sade han.
Hon vardt eldanste röd, tog åt hufvudet och
slängde af mössan. Men då föll hela hårmassan
ner. Håret hade suttit utkammadt, uppvridet och
instoppadt under mössan, och nu föll det ner så
tungt och tjockt och grant.
Ingrid sprang på dörren. Ungprästen såg efter
henne, som ljusa tankar, medan gummorna tor-
kade sig i ögonen med förklädena och omtalade
allt roligt hon sagt och utbredde sig i loford öf-
ver en så »behändig stinta som hon var.»
Klockan var öfver sex på aftonen. Prosten höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
