- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1894 /
181

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 8 juni 1894 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1894 IDUN 181
aftonbön och koralen »Vår Gud är oss en väldig
borg» brusade genom rummet.
Den ena efter den andra af gummorna troppade
af. Härfveleu hade slitits och dragits emellan dem
hela aftonen. Den bven, gnällde och surrade, som
om den varit ursinnig att aldrig få vara i fred.
Härfva efter härfva hakades upp på dörrarnas
utstående gångjärn.
Gröna, blå och röda spinnrockar försvunno i
alla riktningar från prästgården uppåt torpen och
bergen. Utät kyrkvallen, ner för backarna på väg
till de stora byarna.
Solen kastade en sista, ännu leende blick öfver
åsryggsklippan. Den hade gjort ett godt dagsverk,
i dag, äfven den. De på morgonen små gråsvarta
fläckar, som tärde sig fram på åkertegarna och
vallarna, hade blifvit till stora ytor, genom hvilka
den gröna höstrågen eller den svarta trädesjorden
så vårfrisk och lofvande lyste fram.
Och elfven ! Is- och snöbandet i dess midt hade
smalnat af betydligt. Nu gick det öppet vid Björk-
näset. Där hördes ända här uppe vid prästgården
ett rassel af skör, sönderspringande is, af glatta
timmerstockar, som ville fram, ville lösgjorda och
fria kasta sig utför fall och forsar i väryrssel ut
till hafvet.
]VEagdaIena I^idensdiöIcL
Ett hundraårsminne.
För Idun tecknadt af Georg Nordensvan.
f
ör hundra är sedan vid denna tid af året
pågick som bäst den beryktade högmåls-
processen mot Gustaf Mauritz Armfelt,
fröken Rudenscböld och några andra »gusta-
vianer», anklagade för högförräderi. Natten
till den 18 december 1793 häktades på gan-
ska lösliga misstankar de af den frånvarande
Armfelts korrespondenter, som funnos i Stock-
holm — rättegången pågick sedan till in i
september månad året därefter.
Idun har ansett det lämpligt att som ett hun-
draårsminne meddela Magdalena Rudenschölds
porträtt och några anteckningar om hennes lef-
nadsöden. Hon är i mångt och mycket typisk för
den tid, då hon lefde, liksom hon blef ett offer för
denna tids seder och åskådningssätt. I)et
deltagande, som äguades henne redan under
rättegången, har ej svalnat efter hennes död
— om det ock hos dem, som lärt känna
hennes sorgliga öde under den tid, då hon
redan öfverlefvat sig själf och var död för
den värld, hon ditintills tillhört, blifvit af en
annan art än hos dem, som endast känna
legenden om »martyren» Malin Rudenschöld,
om henne, som led modigt för sin kärlek och
luttrades af olyckan.
Bland den gustavianska tidens personlig-
heter är hon en af dem, som väckt det stör-
sta och mest allmänna intresse.
Romanförfattare ha romantiserat hennes
person och hennes öden, biografer ha fram-
dragit den ena källskriften efter den andra
till belysning af hennes lefnadsförhållanden.
Som det ofta går, ha forskarne ganska obarm-
hertigt slitit sönder den slöja af romantik,
som mera fantasirika än djupt seende diktare
bredt öfver personen, men till ersättning ha
desse forskare i stället för den tämligen ab-
strakta och blodlösa romanhjältinnan gifvit
oss den verkliga människan med hennes fel
och förtjänster, full af lif och individualitet.
Så ofta som den Armfeltska högraålspro-
cessen, Armfelts öden under den tid, då han
förföljdes och räddades i Neapel, och de hän-
delser, som stodo i samband härmed, än blif-
vit behandlade i romaner, så har likväl ingen
gifvit en mera fängslande skildring än histo-
rikern, som berättar det sanningsenliga för-
loppet med ledning endast af historiska doku-
ment. Och hur romanförfattarne än kombi-
nerat omständigheterna vid fröken Ruden-
schölds fängslande och dömande, så har ingen
kunnat skrifva detta blad af hennes historia
så karaktärsfullt och med ett så skarpt blot-
tande af de medverkandes motiv, som hi-
storieforskarne lyckats utan att anlita dik-
tarförmågan. Jag uppmanar dem, som lärt
känna Magdalena Rudenschöld af Sylvias
roman, af Henrik af Trolles »Gustaf den tred-
jes testamente» eller af Ridderstads »Dra-
banten», att läsa Elof Tegnérs utmärkta ar-
bete »Gustaf Mauritz Armfelt» — af hvil-
ket en godtköpsupplaga för närvarande är
under utgifning. Jag tror ej, att någon skall
finna mindre intresse i frukterna af histori-
kerns arkivforskningar än i de »historiskt-
romantiska» skildringarna.*
Magdalena Rudenschölds öde stämplades i
verkligheten af en vida djupare tragik än den,
de romaner, som handla om henne, gifvit ut-
tryck för. Så som lifvet utvecklade henne,
har ingen diktare vågat låta henne utveck
las — antingen de känt till hennes lefnads
sista akter eller ej, ha de ej haft hjärta att
visa, huru frukten af hennes olyckor och
af hennes uppoffring knappast blef annat än en
förödd lefnad, ett förtrampadt människoöde.
* *

*


En framställning af Magdalena Ruden-
schölds lefnad på grundval af forskningens
resultat skulle lätt kunna växa till en liten
bok, utan att den behöfde bli vare sig enfor-
mig eller uttänjd. Här är endast plats för
några få spalter.
Hon föddes nyårsdagen 1766. Hennes fa-
der, riksrådet och landshöfdingen m. m. grefve
Karl Rudenschöld, var en af frihetstidens
mest ansedde tjänstemän, en omutligt rättrå-
dig, oegennyttig och karaktärsfast man. Han
dog år 1783. Samma år blef hans yngsta
dotter Magdalena anställd som hoffröken hos
prinsessan Sofia Albertina, i denna befattning
efterträdande sin äldre syster. ** Om de båda
* Se ock M. Rudenschölds här nedan omnäm-
da själfbiografi samt de bref från henne och om
henne, som äro tryckta i Arvid Ahnfelts samling
»Ur svenska hofvets och aristokratiens lif», del.
3 och 4.
** En anmärkning i förbigående. Den flere gån-
ger upprepade historien om Magdalena Ruden-
I schölds första uppträdande vid Gustaf den tredjes
fröknarna Rudenschöld skrifver Ristell i sina
anekdoter från Gustaf den tredjes hof: »Båda
äro intagande unga damer och blifva visser-
ligen de bästa makar, om de komma att likna
sin förträffliga moder.»
Familjen hade ingen förmögenhet efter »det
aktningsvärda riksrådets» fråufälle. Men
sprittande gladt lynne, kvick tunga och godt
hufvud hade den sjuttonåriga fröken Malin
i öfverflöd. Hon var — enligt en anteck-
nares (Hamiltons) yttrande — »öm, kvick
och intagande», enligt sin egen uppgift var
hon obetänksam, glad, yr, i högsta grad
okonstlad och öppenhjärtig, därtill allt ifrån
barndomen bortskämd af allt för efterlåtna
föräldrar och föremål för »fjäs och smicker»
från alla håll. Hon fick snart flere hedrande
giftermålsanbud, men hon visade alls intet
förbarmande med sina tillbedjare.
Det är intet tvifvel om, att ej den sköna
fröken var både smickrad och road öfver att
få nöjet utdela korgar åt friare, sådana som
baron Stjerneld och grefve Fersen. Hon var
så ung och så firad. Hon medger själf, att hon
är behagsjuk, att hon alltid vill vara vack-
rare än alla andra, vill öfverstråla hofvets
öfriga damer, de rangsjuka och stolta gref-
vinnorna, som äro af gammal adel och som
stå tronen flere trappsteg närmare än hon.
Framför dem har hon åtminstone ungdomens
och friskhetens företräden.
Hon var också vida mera tanklös, vida
mindre beräknande och försiktig än de världs-
vana damerna, som förstodo att akta sig för
att halka på de glatta slottsgolfven — så
att någon såg det. Hon gick med öppna
ögon och leende mun mot sitt öde, utan att
grubbla öfver, hvart det skulle föra henne.
Hennes öde trädde en dag i augusti 1784
in i den sal på slottet, där prinsessan Alber-
tina befann sig jämte sina fröknar. Hennes
öde var en ståtlig och bildskön man, som
hette baron Gustaf Mauritz Armfelt. När
han bugade sig för prinsessan och i detsam-
ma fick syn på den nya hofdamen, som stod
bakom henne, afbröt han sina ’komplimenter’
helt tvärt med orden: »Ers kunglig höghets
hof har blifvit förskönadt.» Och den ader-
tonåriga flickan säger sig i honom ha funnit
»sina drömmars sköna ideal, som hon hittills
fåfängt sökt.» »Att kunna fängsla den vack-
raste och älskvärdaste bland hofvets herrar,
var något som smickrade min fåfänga, » skrif-
ver hon i sina memoarer.
Att fängsla Armfelt var aldrig synnerligen
svårt för en vacker och spirituell dam. »Jag
fann ingenting rimligare, än att han gifte sig
med mig, ehuru hvarken han eller jag ägde
två 8tyfver,i> tillstod hon långt efteråt. Men
kungen hade andra planer, han ville förena
sin gunstling med hoffröken de la Gardie,
och snart stod deras bröllop på Drottningholm.
(Forts.)
hof — om hur hon, som ej kände etikettens la-
gar, blef utmotad ur hoffrökuarnas kyrkbänk i
Drottningholms kapell och slutligen kom att sitta
på en bänk ensam vid sidan af en gammal gene-
ral till »ett ridicult spectacle för Guds församling»,
hur det sedan blef debatt om, huruvida det ginge
an att kvarbjuda henne til! supén, dit hennes mo-
der var befalld o. s. v. — hela denna historia, som
först upptecknades af G. J. Ehrensvärd (se den
nes »Dagboksanteckningar förda vid Gustaf den
tredjes hof», del. 1, sid. 234) rör sig naturligtvis
om Magdalenas äldre syster Karolina, född 1762.
Magdalena var, då denna presentation vid hofvet
försiggick, endast 13 år gammal. Ehrensvärd
nämner ej fröken Rudenschölds förnamn, han ta-
lar endast om »grefvinnan Rudenschöld med sin
ogifta dotter.» Karolina R. gifte sig fyra år se-
nare, 1783, med baron Ehrenkrona.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free