- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1894 /
183

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 8 juni 1894 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1894 IDUN 183
med stöd af fru Kovalevskys egna biografiska an
teckningar och fru Lefflers Kovalcvsky-biografi, en
psykologiskt hållen teckning af fru Kovalevskys
Jefnad, bvarvid hon utförligast dröjer vid hennes
barndom, vid de förhållanden, som på 1860-talet
föranledde den ryska ungdomens emancipation,
och vid det underliga, fiktiva äktenskap, hvarom
redan fru Leffler talat och som kom att betyda
så mycket för fru Kovalevskys senare utveckling.
Ur kännedomen om detta äktenskap drar författa-
rinnan väsentligen andra slutsatser rörande fru
Kovalevskys karaktär än fru Leffler gjort, och i
det hela synes hennes uppfattning af den excen-
triska ryskans personlighet vara åtskilligt mera
följdriktig och opartisk än hvad som varit möj-
ligt för den intima väninnan till den aflidna.
Af synnerligen stort intresse är den franska
författarinnans grundtanke, som fått uttryck i ar
tikelns titel; enligt hennes mening låg den djupaste
orsaken till den disharmoni, som trots allt präg
lade fru Kovalevskys personlighet, i en redan från
barndomens upplefvelser härledd oförmåga att
gifva intelligensens och hjärlats fordringar lika be-
rättigande.
Teater och musik
Kungl. operan bar ett par gånger uppfört Meyer-
beers opera »Hugenotterna» med hr Elmblad som
gäst i Marcels parti. Vid fredagens föreställning
voro vi närvarande och hade äfven här tillfälle
konstatera hr E:s ovanligt, framstående förmåga
som dramatisk sångare. Åt de gestalter och ka-
raktärer han har att framställa, ger han verkligt
lif, så att de framstå som människor och ej en-
dast som teaterfigurer. Hvad sången beträffar
förmärktes väl i början någon indisposition. Hr
E. sjöng emellertid upp sig och tredje aktens sto-
ra scen med Valentine" (fröken Labia) gjordes syn-
nerligen förträffligt. — (Jperadirektionen förtjänar
erkännande, för det den anordnat detta gästspel,
som kunnat vara af stor nytta för dem, som ve-
lat lära något.
Med tillfredsställelse mottages säkert af alla
vänner till vår opera den underrättelsen, att frö-
ken Labia engagerats för det kommande spelåret,
och än mer att den från Amerika nu återkomna
fru Carolina Östberg åter fästats vid k. operan.
Djurgårdsteatern har nu också upptagit den från
Södra teatern kända »Charleys tant». Vi torde i
nästa nummer få tillfälle omnämna utförandet
närmare.
»Spökeri».
Skiss för Idun af Emy.
(Slut fr. föreg. n:r.)
» |p|et går, Karl!» afgjorde Anna med den
M’ där tvärsäkra tryggheten, som både
> roade och stärkte honom.
Och därför trodde han lika fast som hon
pä framgången.
I förtroliga stunder på tu man hand mel-
lan mor och son kunde tankarna esomoftast
irra tillbaka till frågan om den imaginära
förmögenheten.
Prostinnan kunde aldrig riktigt få vissa
idéer ur sitt hufvud. Konstigt var det, vid-
höll hon, och rätt hängde det bestämdt aldrig
ihop. Men hur hon brydde sin hjärna, måste
funderingarna till sist stanna i en liten suck
af resignerad hjälplöshet; ja, hur det nu var
— så var det, som det var ...
Då detta ämne vidrördes, flög liksom ett
moln öfver ingeniörens panna, och hans in-
åtriktåde blick tycktes under de lätt samman-
dragna ögonbrynen leta i minnets gömslen.
Men det var fruktlöst göra. Och slutet på
hans begrundanden blef som vanligt en halft
misslynt hufvudruskuing och ett förslag att
inte vidare grubbla öfver det där.
Men för sig själf kom han mot sin vilja
att allt oftare att tänka på just »det där», hur
han än snart nog med en känsla af harm
sökte slå bort dessa tankar.
Anna och hennes mor, en gammal änkefru,
voro åter på några dagars besök hos sina
vänner i Stockholm och bodde under tiden
hos dera.
En dag vid eftermiddagskaffet, till hvilket
äfven Karl för ovanlighetens skull slagit sig
ledig, syntes Anna plötsligt erinra sig något.
»Jo, det var sant,» yttrade hon och vän-
de sig lifligt mot prostinnan, »vet tant Sofie,
jag tyckte alldeles säkert i natt, strax sedan
vi gått och lagt oss, att jag från mitt rum
hörde någon tassa och gå här i salen. Hvad
kunde det vara? Och det lät, som om något
lock eller någon klaff tillslutits.»
Prostinnan häpnade och blef med ens blek.
»Anna — hvad säger du om, att jag nä-
stan tyckte det samma! Men jag trodde så
visst, att jag bara drömt »
Ingeniören, som var vid solskenslynne med
anledning af sin fästmös besök, skrattade och
påstod, att de drömt båda två — och det
var ju vackert så till underverk! Eljes vette
ju också hans rum åt salen, och han som
efter vanligheten suttit ett godt stycke in på
natten och rökt och läst, hade ej hört ett knyst.
»Eller kanske det var ett spöke,» gyckla-
de han, »utsluppet från ’spökhuset’ här intill.
Men sådana bruka ju röra sig ljudlöst.»
»Ja, men jag hörde bestämdt något,» en-
visades Anna.
»Och om man därtill lägger,» fortfor Karl
lika oberörd af de andras allvar, »att de
vanligen äro osynliga — åtminstone har jag
aldrig sett några andra! — så är det där
herrskapet på det hela taget ganska oskad-
ligt. Möter man någon af dem, säger man
bara; ’vill spöket vara så god och gå sin väg!’
Det är ofelbart verkande.»
Det var för resten just ingenting att grun-
da öfver, då man ej saknade något i huset
och därför behöfde misstänka tjufvar. Allt-
ihop var tydligen ett misstag, och man hade
»hört galet», som ingeniören utlät sig.
Påföljande dag skulle de besökande resa
och efter supén blef med anledning häraf
samkvämet något längre fördröjdt än vanligt.
Till sist sade man emellertid godnatt åt hvar-
andra och skildes åt.
Ingeniören tände en pipa inne hos sig och
fördjupade sig i studiet af några planritnin-
gar till en torkugn, hvilka han fått i upp-
drag att utföra.
Dagen hade genom forceradt arbete under
kortare tid varit mödosam för honom, och
då han kände sömnen tynga som bly i ögon-
locken, vek han hop papperen och steg upp
för att kläda af sig.
Till sin förvåning hörde han hviskande
röster från salen. Skulle de således ändå
inte ha gått till hvila? tänkte han och öpp-
nade dörren på glänt.
»Hvad nu då?» frågade han och steg ut,
»ha ni inte krupit till kojs än?»
»Nå, du själf då?» menade Anna och sköt
fram en kopp till honom. »Ser du, tant
Sofie kom på den idén, att vi skulle dricka
en kopp kaffe först och språkas vid ännu
litet — helt tyst för att inte störa dig.»
»Vi fruntimmer ha våra små affärer för
oss,» tillfogade Annas mor, »men du kan ju
få vara med också, om du är snäll.»
Prostinnan nickade bifallande, på samma
gång hon tyckte, att Karl dock bättre be-
höfde hvila ut, han som skulle så tidigt . . .
Här afbröt hon sig och instinktmässigt,
liksom genom en hemlig magnetisk kraft,
drogos på en gång allas blickar mot en säll-
sam skepnad, som trädde ut från ingeniörens
rum.
Alla blefvo liksom lamslagna af skräck,
och ingen fick fram ett ljud genom den af
ångest sammansnörda strupen. I de bleka
ansiktena stod dock tydligen ej blott stel
förfäran att läsa, utan därjämte en gemensam
ohygglig förnimmelse af, att de ögonblickligen
också igenkänt denna i brun nattrock insvepta
lutande gestalt med kalott på hufvudet och
det hopskrumpna, dödskalla ansiktet.
Det var gamle prosten, som stod och stir-
rade rätt på dem med hålig blick.
Karl lyckades slutligen göra våld på sig,
medan de andra sutto liksom fastnaglade och
förstummade och, oförmögna att slita sina
blickar från skepnaden, alltjämt stirrade till-
baka på den.
Det var en hemsk interiör, som dref kall-
svetten fram på hans panna, och då han
ändtligen förmådde resa sig upp och gå mot
skepnaden, vacklade han som en drucken och
kände yrsel i hufvudet.
Då han kommit fram till gestalten tvang
han sig med en flämtande röst, som föreföll
honom själf onaturligt främmande och afläg-
sen, att framstamma en fråga:
»Men min älskade far, hvad vill ni här?»
Den gamle gjorde med handen en befal-
lande eller inbjudande rörelse, skred förbi
bordet, kring hvilket de andra allt fortfaran-
de sutto orörliga som byster, och stannade
framför en gammalmodig ekchiffonier vid sa-
lens ena långsida. Sonen följde honom mera
som en automat än ett lefvande väsen.
Gubben pekade på en klaff. Ingeniören
öppnade den med osäker hand och vände äter
sin blick frågande mot fadern.
Den senare lät ett ögonblick sitt finger
hvila på knappen till en större skjutlåda.
Sonen drog ut den; den innehöll endast ett
par prästbetyg och några annotationsböcker.
Han stirrade återigen i mållöst spörjsmål
på fadern.
Denne pekade med ifriga rörelser in i
tomrummet och knackade sakta på ena sido-
väggen. Ingeniören följde mekaniskt anvis-
ningen och famlade med handen öfver sido-
väggen.
Men intet resultat visade sig, och ännu en
gång höjde han sin blick mot faderns stela
drag. Öfver dessa flög en skugga af otålig-
het, och hans läpper rörde sig som till ta-
lande. Därpå gjorde han med flata handen
utsträckt i vertikal riktning och lätt krökta
fingerspetsar en häftig rörelse mot sig själf,
som då man söker hastigt draga något till sig.
Om igen stack Karl in sin hand i fördjup-
ningen, tryckte naglarna hårdt mot sidoväg-
gen och drog till . . .
Den följde med — den gick helt och hål-
let ut!
Och ur ett bakom densamma doldt fack
föll med ett täppt ljud och en uppstigande
unken dunst af instängd luft en tjock packe
papper ned på bottnen af det stora tomrummet.
Ingeniören grep papperen och såg upp mot
sin far.
En rysning for genom honom, ty han
tyckte, att den gamles gestalt upplöste sig i
ett töcken, konturerna flöto tillsammans i ett
obeskrifligt virrvarr, och ur detta framträdde
allt tydligare hans mors ansikte och gestalt. . .
Jo, det var ju hon!
Ett ångeslskri trängde ur hans bröst, det
blef med ens svart för hans ögon för att i
nästa sekund åter ljusna.
»Karl, Karl!» hörde han som ur fjärran
en ängslig stämma.
PbrtrR fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un- TT A AT-urla Tl 1 Är P-n
dersöknins af handelskemisten befunnen, enl. intvtr. fulInnH „ .. «a» K*.U

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free