Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 15 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 I U U N 1894
nog gifves det tillfällen att studera typer. Jag
kan likväl icke säga, att mitt första intryck af
sällskapet, då jag såg det samladt vid tabled’hôten,
var synnerligt fördelaktigt eller ägnadt att ingifva
lust till närmare bekantskap. Dock var det ett
ansikte, som genast tilldrog sig min uppmärksam-
het och väckte mitt intresse. Det tillhörde en
ung tyska, vanligen blott kallad »Fräulein», ty
hon var för tillfället den enda kvinnliga repre-
sentanten för sin nation. Hennes drag kan jag
ej nu fullkomligt påminna mig, men jag tror ej,
att hon egentligen kunde kallas vacker. Hyn var
mycket blek, ögonen mörka, håret nästan svart,
slätkammadt och hopfästadt lågt ner i nacken.
Hon var alltid enkelt och smakfullt klädd, van-
ligtvis i en tunn, hvit blus till en mörk kjol.
Hela hennes väsen var ovanligt kvinnligt, men
det mest tilldragande hos henne var ansiktets
uttryck. Det var på samma gång så obeskrifligt
mildt och så djupt vemodigt.
Bakom hennes vackra leende var det, som om
en sorg skymtat fram, men icke en sorg som gjort
hjärtat bittert och bårdt, utan mjukt, ömt och
känsligt.
Det är något förunderligt och oförklarligt i den
sympati, som inom oss kan födas för en männi-
ska i samma ögonblick vi se henne för första
gången och som kan komma oss att känna lik-
som om vi förstode, ja, nära nog älskade henne,
utan att vi i själfva verket veta det ringaste om
henne.
Min sympati för »Fräulein» var besvarad, ty
hon hade äfven genast känt sig dragen till mig
och följaktligen voro vi mycket snart goda vän
ner. Hon berättade mig om sitt hem i Tyskland,
om sina föräldrar och många syskon, som hon
ej återsett sedan hon för fem år sedan lämnade
dem för att själf förtjäna sitt uppehälle som gu-
vernant i England. Senast hade hon haft
plats hos den rika och förnäma lady P., som
var änka och med sina barn bodde på ett stort
herresäte, Radcliffe Hall. Där hade hon trifts så
bra, och det kostade mycket på henne att nu be-
höfva skiljas från sina elever, vid hvilka hon var
varmt fästad. Hon hade nämligen kommit till
London för att se sig om efter en ny kondition.
Vi talade äfven om litteratur och musik och
kollationerade våra favoriter bland författare och
kompositörer. Hon hade i allt sin själfständiga
åsikt, men uttalade den aldrig på det där tvär-
säkra, docerande sättet som förekommer bland en
del unga damer, hvilka önska vara »fia-de-siécle».
Ju mer jag hörde och såg af Fräulein, dess mer
lärde jag hålla af och beundra henne. Hon var
också allmänt omtyckt i pensionen. Där fanns
blott en, som ej tycktes kunna fördraga henne,
af hvad skäl vet jag icke, om ej möjligen därför,
att hon själf var så föga tåld ; hon var också
den enda, om hvilken jag hörde den milda Fräu-
lein yttra sig skarpt. Den person, om hvilken jag ta-
lar, var ett medelålders fruntimmer, en miss Smith,
en högst orginell uppenbarelse, för att uttrycka
sig mildt; men utan öfverdrift skulle man verkli-
gen kunna säga, att hon ej var fullt normal.
Likväl tror jag, att hon hade rätt mycken begåf-
ning, men förfining saknade hon däremot allde-
les. Hennes flödande tunga kunde vara både
simpel och skarp, men äfven mycket kvick, och
hon ägde en verklig talang i att härma folk träf-
fande och elakt. För öfrigt led hon visst icke
brist på några talanger, enligt hennes eget vitt-
nesbörd. Ibland om kvällarna brukade hon un-
derhålla sällskapet i salongen med sina vidun-
derliga historier, i hvilka hon vanligen själf in-
nehade en gläpsande roll, men som naturligtvis
ingen trodde på (kanske icke ens hon själf), men
man skrattade och var road af att höra på.
För mig tycktes hon ha fattat en viss välvilja.
En gång talade hon t. o. m. om att lära sig sven-
ska och följa med mig till Sverige, ett ibland de
fä land, som hon ännu icke sett. Jag får dock
bekänna, att jag ej skänkle någon uppmuntran åt
detta vänliga förslag, och det förnyades aldrig. I
grunden gjorde det mig mycket ondt om henne;
hon föreföll så hemlös och utan vänner. En
gång yttrade hon: »Hem! Det är det rysligaste
ord jag vet.» — Hvilken sorglig bekännelse! Och
detta af en engelska! Men, tyvärr, det finns nog
godt om olyckliga hem äfven i England; det är
ju de stora kontrasternas land.
En förmiddag sade miss Smith till mig : »I dag
har Fräulein fått besök af en ung herre, som va-
rit här förut. Han kommer att stanna till mid-
dagen, då skall ni få se, hur hon kurtiserar ho-
nom. Det är för obehagligt! Men han frågar inte
mer efter henne än så!» och därmed knäppte hon
föraktligt med fingrarna. Sedan härmade hon
hans fransyska (själf talade hon detta språk för-
vånansvärdt bra för att vara engelska), ty ban
var schweizare och hette Stolz. Hon upprepade
något yttrande af honom och framstötte orden
långsamt och staccato, på ett sätt, som jag snart
fann vara mycket öfverdrifvet. Vid middagen
hade jag nämligen tillfälle att göra bekantskap
med herr Stolz, som fått sin plats mellan mig
och Fräulein. Han var ovanligt lång, hade mörkt
hår och svarta mustascher samt såg ganska bra
ut, men hade ett dystert, nästan strängt uttryck
och talade icke mycket.
Efter middagen slogo han och Fräulein sig ned i
sällskap med mig och ett par andra personer ute
på balkongen, och när det senare började mörkna,
flyttade vi oss in i salongen. Samtalet var för
det mesta allmänt och något spår till kurtis dem
emellan kunde jag icke märka. Visst talade Fräu-
leins ögon då och då ett tydligt språk, men det
syntes nog, att han var en man van vid fullkom-
lig själfbehärskning.
Följande morgon hade herr Stolz lämnat Lon-
don. Den dagen såg jag ej till Fräulein utom vid
måltiderna. Hon hade mycket att ställa om, in-
nan hon tillträdde den nya plats, som blifvit
henne erbjuden och som tycktes mycket fördel-
aktig; för öfrigt vistades hon på sitt rum. Men
dagen därpå träffade jag henne händelsevis ensam i
salongen. Halft skämtsamt frågade jag henne, om
den unge herrn, som besökt henne, var hennes
»fiancé». Först smålog hon blott sorgset, därpå
öppnade hon sitt hjärta för mig och berättade
sin enkla kärlekssaga. Herr Stolz var informator
i samma familj, som hon nyss lämnat, och där
hade de lärt att älska hvarandra. Han skulle
egentligen blifvit musiker, var redan en skicklig
violinist och hade erhållit ett förmånligt anbud
från ett kapell, då han hade den olyckan alt skada
sin ena hand. Visserligen kunde han ännu spela
på sin violin, men hans bana var ohjälpligt bru-
ten. Sorgen häröfver hade gjort honom dyster
och svårmodig, och han hade äfven lidit mycket
för sin kärleks skull, den han ej vågat tro att hon
besvarade. Han hade inbillat sig, att hon tyckte
om en annan ung man, som också var lärare på
samma ställe. Slutligen hade de dock funnit hvar-
andra. Men.då insågo de äfven, att det skulle
blifva dem outhärdligt att fortfarande lefva under
samma tak och likväl så skilda, att de icke med
en blick eller ett ord finge förråda sina känslor
för hvarandra. Hon hade därför rest till London
för att söka sig en annan plais, och hit hade äf-
ven han kommit för att de, innan de skildes åt,
måtte en kort tid få tillsammans njuta af sin kär-
lekslycka. Om förmiddagarne hade de brukat
promenera i Kensington Gardens eller någon an-
nan af Londons vackra parker, och ett par kväl-
lar hade de varit tillsammans på operan. Men
nu voro »ces jours de fête» förbi och endast min-
net återstod. När, om ens någonsin, det skulle
blifva dem möjligt att gifta sig, det visste de
icke. Framtiden såg ej mycket ljus ut. — Och
så berättade hon mig, att hon redan fått bref från
honom efter hans återkomst till Radcliffe Hall.
Han hade talat om, hur tröstlöst det känts för
honom att återvända till detta ställe, nu så tomt
och öde utan henne; bur upprörd han blifvit, då
han i ett af förmaken fått se hennes porträtt;
själf hade han det icke. — »Han vill ej hafva
mitt porträtt», sade hon med sitt vemodiga leende.
»Han vill blott hafva mig själf.» — Då Lady P.
på aftonen bedt honom spela, hade violen blott
klagat och ropat efter hans älskade. — »Han sä-
ger, att han kan icke lefva utan mig. Och jag
kan icke lefva utan honom,» tilläde hon stilla,
men med en klang af förtviflan i rösten och ögo-
nen fyllda af tårar.
Då kom jag att tänka på den där versen:
»Det var tvä ädla konungabarn,
De gåfvo hvarann sin tro ;
Men vattnet det vida skilde dera åt,
Och det fanns ingen båt eller bro,
och den grep mig såsom aldrig tillförene. Men
egentligen var det väl icke versen som grep mig
så, utan verkligheten, ty hvad ges väl mer gri-
pande än den?
Äfven mina ögon fylldes af tårar, och jag slöt
Fräulein i min famn, men det dröjde, innan jag
hade några tröstande ord att gifva henne. Ord
äro för öfrigt så klumpiga och säga så litet.
Redan följande dag skulle hon resa för att till-
träda sin nya plats. På morgonen var jag ute
och köpte ett par knippor blåklint och prästkra-
gar, hvaraf jag band en liten resbukett till henne.
En stund innan hon skulle fara gick jag upp på
hennes rum för att taga farväl och fästa buketten
på hennes kappa. Hon tackade mig varmt och
tilläde: »Så eget, de äro just mina favoritblom-
mor l> Därom hade jag naturligtvis ingen aning,
men äfven jag tycker mycket om dessa blommor.
—- »Ja, hvar man kommer finner man alltid vän-
liga människor», sade hon. »Här hafva alla va-
rit så snälla mot mig, fast ingen som ni.» —
Hvem skulle kunna vara annat mot henne, tänkte
jag, men så kom jag ihåg miss Smith. Hon var
väl undantaget, som bevisade regeln.
Jag uttalade därpå min förhoppning, att Gud
måtte låta henne blifva lycklig en gång. »Jag
hoppas, att också ni måtte bli lycklig», sade hon.
— »Ab, jag väntar mig ej mycken lycka», sva-
rade jag. — »Men den kan komma ändå, utan
att man väntar den», invände hon. Jag smålog
och skakade på hufvudet.
Men nu var det nödvändigt att begifva sig af
för att hinna i tid till St. Paneras. En sista om-
famning och Fräulein skyndade ned i förstugan.
Den lilla nätta husjungfrun sprang ut på trappan
åt gatan och blåste i sin hvisselpipa. Nästan
ögonblickligt svängde en lätt cab fram, Fräulein
hoppade upp i den, kofferten lyftes på taket, en
sista viftning med handen, som besvarades af
mig från balkongen — och så var hon borta.
Ja, borta, men icke ur minnet eller hjärtat. Där
skall vjag alltid åt henne bevara en liten varm
vrå. Visserligen hade vi blott känt hvarandra
några få dagar, men hvad betyder väl det? Vän-
skap och kärlek äro ju oberoende af all tideräk-
ning både för sin uppkomst och utveckling.
Kanske önska mina läsarinnor veta, hur det
sedan gick för dessa båda »konungabarn» och om
de någonsin fingo hvarandra»? — Ja, det skulle
också jag gärna vilja veta, men troligen får jag
det aldrig. Det blef mig blott förunnadt alt kasta
en liten blick in i deras historia, just då »vatt-
net det djupa skilde dem åt», och de från hvar
sin strand sträckte armarna efter hvarandra. Må-
hända hafva de dock sedan dess, likt Salamith
och Sulamith, lyckats slå en bro emellan sig, ty
hvem mäter väl kärlekens makt?
Titania.
JVEagdalena I^udenscliöld.
Ett hundraårsminne.
För Idun tecknadt af Georg Nordensvan.
(Forts.)
J
bröllopsfestligheterna illustrerades af en ly-
, sande karusell, som föreställde Jerusalems
befrielse efter Tassos dikt, och där fröken Ru-
densehöld hade féen Melusinas roll. Den
dagen bief en triurafdag, dä hon, iklädd fé-
eus guldskimrande kostym, kom ridande pä
en snöhvit häst. Den som ej var blind för
hennes skönhet, det var brudgummen, fröken
de la Gardies brudgum.
Ett par år senare hade hofskvallret myc-
ket att berätta om baron Armfelts förbindelse
med fröken Rudenschöld. Hon hörde ej nu-
mera på andra kavaljerers artigheter, hon
lefde blott för denne ende, han var det som
bestämde öfver hennes öde. I jublande ord skil-
drar hon sin lycka i sina memoarer*, och
denna lycka — drömde hon — skulle lefva
lika länge som hennes kärlek.
Skvallret spreds ut af prins Fredrik Adolf,
som ock haft sina ögon fastade på den unga
skönheten, och som, enligt hennes egen upp-
gift, tillbjöd henne sin hand, under villkor
att giftermålet skulle ske i hemlighet och att
hon ej skulle göra anspråk på prinsessetitel.
Att hennes »inclination» med Armfelt ej
längre förblef dold för världen, tyckes emel-
lertid föga bekymrat henue. Rykten af dy-
likt slag kretsade oupphörligt vid höfvet om
än den ena än den andra, men lika högt
buro gracerna sina hufvuden för det. Man
lefde i toleraueens dagar, tog hela lifvet lätt,
intresserade sig i hög grad för sin nästa, men
* Icke i de af Ridderstad offentliggjorda — där
är det den botfärdiga Magdalena som för pennan
— utan i de memoarer, ur hvilken Elof Tegnér
meddelar några utdrag i sin bok om Armfelt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
