Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 24. 15 juni 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N
var öfverseende med hennes svagheter. Förde
man dagbok, så konstaterade man som G. J.
Ehrensvärd, att »de romantiska och stora
passionerna, som fordom gjorde hofvet så
ryktbart», ej längre frodades där, och en
allvarlig man som Klaes Ekeblad glömde ej
att berätta i sina bref till sin hustru små
skandaler ur hoflilvet:
»L’histoire scandaleuse är nu som förr upp-
fylld med anecdoter; den som nu occuperar
den brillanta societeten är X:s inclination» —
o. s. v.
I egenskap af inflytelserik väninna till ko-
nungens mäktige gunstling skulle fröken Ru-
denschöld kunnat få en större betydelse vid
hofvet än den hon brydde sig om att äga.
Kung Gustaf —- som en gång skref till Arm-
felt, att han hoppades det skulle dröja länge,
innan hon bief en ångrande Magdalena —
kunde tala förtroligt till henne i statsaffärer,
och hon förblef en trogen beundrarinna till
tjusarkonungeD. Men för politiska ränker
hade hon på det hela taget föga sinne, hon
lefde uteslutande för sin kärlek och för sin
fjäril till älskare, som samtidigt var en lyck-
lig äkta man åt sin ädla, tåliga och storsiu-
nade hustru. Att Armfelts äktenskap, trots
hans många snedsprång, var och förblef lyck-
ligt, utgör ett af de ej minst egendomliga
dragen i hans historia.
* *
*
Nya vindar hade under tiden blåst upp.
Missnöjet, som grott under snart sagdt hela
den tid, kung Gustaf »agerade» på tronen,
och som under det senare skedet af hans
regering fick allt mera näring inom landet,
underblåstes ytterligare af de idéströmningar
som kommo upp till norden från andra län-
der, isynnerhet från Frankrike, där revolu-
tionen nu gjorde sitt första anlopp mot gamla
statsformer och mot allt hvad tradition hette.
De gamla erkända tankarna möttes allt
mera öppet och högröstadt af frihetsropen,
kritiken blef hätsk och hänsynslös, maskera-
dernas och de pastorala herdelekarnes tid var
förbi, det drog upp till storm, och kung
Gustaf, som ville draga sitt svärd för kun-
garnes gemensamma sak och krossa den allt
mera omkring sig gripande »insubordinations-
andan», föll för lönmördarens kula.
Underliga tider följde. Sedan Anckarström
offrats åt den allmänna rättskänslan, upphör-
de man snart att söka efter de i kungamor-
det inblandade. De fångue konspiratörerna
dansade kring majstången på fängelsets gård,
sändes ur landet eller fingo nåd, ransaknin-
gen bedrefs på befallning från högsta ort med
afsiktlig slapphet — det var ej den vördade
konungens fiender, utan tvärtom hans vänner,
maktens nuvarande innehafvare fruktade och
ville göra oskadliga. Den Armfeltska så
kallade sammansvärjningen — planlös, lätt-
vindig, knappast utförbar, om också i hög
grad tadelvärd — kom därför ytterst lämp
ligt för de styrande — fröken Rudenschölds
delaktighet däri tyckes ock ha varit välkom-
men för dem.
Ty här var något att hämna — ej blott
politiska ränker, utan ock något rent person-
ligt, som säkert den gången vägde tyngre i
vågskålen. Det var ej storsinnade männi-
skor, som på den tiden styrde det svenska
riksskeppet. Det var människor, som hade
öfverflöd på stora ord och på varma käns-
lor, men som på samma gång de talade så
vackert om sin egen dygd och sin glödande
rättskänsla, visade sig, då det gälde hand-
ling, allt annat än nogräknade om medlen.
Stora ord och minst sagdt tvetydiga hand-
lingar gingo hos desse herrar hand i hand.
Hertigen regenten, sedermera konung Karl
den trettonde, hade redan länge haft sina
blickar fastade på den sköna fröken Ru-
denschöld. Hon hade aldrig velat höra på
hans höghet, men denne hade likväl ej upp
hört med sina försök att närma sig henne.
Efter Gustaf den tredjes död aflägsnades
Armfelt från Sverige och sändes som mini-
ster till Neapel, och då han väl var borta,
började hertigen — det var på sommaren
1792 på Drottningholm — att förfölja frö-
ken Rudenschöld med sina anbud. Den upp-
byggliga historien läses detaljerad i Elof Teg-
nérs ofvannämnda arbete — man kan ej för-
bigå den med tystnad, om man vill se Mag-
dalena Rudenschölds ställning i dess verkliga
dager.
Hon var alls ej intrigant. Hennes trohet
mot Armfelt var i mångas ögon ett stort fel,
ty hon skulle ju tjänat gustavianernas sak
vida bättre, om hon velat fängsla hertigen,
uppehålla honom med vackra löften, genom
ett väl utportioneradt koketteri begagna sig
af hans kärlek till partiets, till Armfelts egen
förmån. Flere i hertigens omgifning intri-
gerade å andra sidan emot henne, rädda för
det inflytande hon kunnat vinna, om hon ve-
lat. En intrigant och föga nogräknad kvin-
na med den makt öfver hertigen, Magdalena
Rudenschöld ägde, hade varit ovärderlig för
de politiska planer, hon lånat sig åt. Hon
kunde nnda den höge herrn om sitt finger,
hon kunde smekande ha tagit spiran ifrån
honom, utan att han märkt det — men hon
tycks ej baft en tanke åt det hållet.
Den kärlekssjuke hertigen lofvade henne
allt, till och med en gång att han skulle gifva
regeringen och förmynderskapet öfver den
unge konungen på båten, blott hon ville
skänka honom sin kärlek.
Ett utmärkt tillfälle
ait låra känna Iduns Modetidning,
Skandinaviens största och elegantaste, moder-
naste och billigaste modetidning, erbjuder sig
just nu. Af vårkvartalets nummer — april,
maj och juni — återstår nämligen en liten
restupplaga, som realiseras till Iduns prenu-
meranter för det billiga priset af endast
5O Öre för hela kvartalet.
Dessa nummer, som mot insändande af 50
öre i frimärken till Iduns expedition,
Stockholm, portofritt försändas, meddela
alla de nyaste moderna för innevarande års
vår- och sommarsäsong. Hvarje nummer,
tryckt på elegant papper och i ettformat be-
tydligt större än Iduns, omfattar ett 8-sidigt
hufvudnummer med 60 à 70 figurer, en stor
dubbelsidig mönsterbilaga med mer än 120
tillklippningsmönster samt en 4-sidig likale-
des rikhaltigt illustrerad handarbetsbilaga i
samma format som hufvudnumret.
Sändas 75 öre (i st. f. 50 öre) i frimär-
ken, så erhålles därjämte med hvarje num-
mer en fin färgtrycksplansch med modebilder
på ena sidan och moderna hårfrisyrer à den
andra.
Redaktionen.
189
För våra damer-artister.
Om teckning med kol, tusch och skrappapper.
För Idun af S. L.
J
jjedanstående rader äro egentligen afsedda alt
J, utgöra ett slags fortsättning på en i Idun li-
I digare meddelad uppsats om »teckning i bly-
erts och svartkrita».
Att de nu nedskrifvits, är närmast att tillskrifva
ett par lefnadsfriska, unga damer, som fingo fatt
i mig härom dagen på Gustaf Adolfs torg och te-
svuro mig att så fort det var möjligt gifva dem
en lektion om ritning på skrappapper. Dylikt pap-
per hade de nämligen hört talas om så mycket,
sade de, och ville rysligt gärna försöka sig på
med det. De hade ännu ingen egentlig aning om
saken och bådo mig för all del »skrifva i Idun,»
så att de genast kunde göra ett försök och om
möjligt hinna få några enklare konstverk på skrap-
papper färdiga under sommaren.
1 den förra uppsatsen om teckning medhann jag
emellertid ej att nämna några ord om ett slags
teckning, som står teckning med svartkrita ganska
nära, och hvilken konstart kan lämna synnerligen
lyckade resultat. Jag vill därför nu begynna med
några ord om teckning med kol. Denna* teckning
går hufvudsakligen så till, att man i stället för
svartkrita använder lina, smala träkol, som spet-
sas med en hvass knif, då man vill ha rena, klara
linier och för öfrigt öfver hufvud taget förfar så-
som vid svartkritsteckning.
Här torde vara stället att lära mina ärade lä-
sarinnor — som ej kunna det förut — hur man
lämpligast skall spetsa ett stycke krita eller kol. Jag
har ofta varit vittne till, hur mången ung dam,
som ej tyckts ha varit inne riktigt i förfarandet,
täljt på en krit- eller kolbit, så att stora, stora
flisor och stycken af densamma yrt omkring i luf-
ten, precis som om lilla fröken varit sysselsatt
med att karfva till en blomkrukspinne eller dylikt
husgeråd. Detta torde emellertid ej vara den rätta
metoden. På detta sätt förkommer alltför mycket
af kritan eller kolet, och dessutom blir spetsen,
som man efter många olycksöden till slut dock
kanske åstadkommer, ej vidare bra.
En bätlre metod är då följande. Man stöder
den ändan af krit- (eller kol ) stycket, som man
vill spetsa, mot den vänstra handens pekfinger,
och håller för öfrigt stycket stadigt med den vän-
stra handen. Med den högra fattar man så knif-
ven, som bör vara ganska hvass, sätter den unge-
fär i midten af kritbitens runda (vi kunna ju an-
taga, att kritan är rund) genomskärning och för
den uppifrån och nedåt. Man vrider så pä krit-
stycket och fortsätter affasningen på alla sidor af
detsamma. På detta sätt får man en bra spets
och det utan att, såsom eljes i de flesta fall är
händelsen, något af materialet i onödan fortares.
Om man så vill, kan man sist finspetsa kritan på
vanligt sätt, d. v. s. genom att föra knifven utåt
spetsen och ej från densamma.
Någon särskild numrering på kolstyckena före-
kommer ej, utan man väljer ut olika hårda bitar
efter prof. Somliga äro nämligen hårdare än an-
dra, en sak som väl till stor del beror på träslag,
bränning och dylikt.
Såsom ofvan sades, är tekniken vid kolteck-
ning i allmänhet densamma som vid teckning med
svartkrita. Själfva början vid det förra slaget af
teckning erbjuder emellertid den olikheten, att i
följd af kolets finkornighet tecknade konturer m. m.
med stor lälthet kunna utstrykas, om man vill ha
dem bort. Man behöfver blott slå på det tecknade
med en näsduk eller trasa, så blir det till större
delen osynligt. Detta är i synnerhet för nybörja-
ren en viss fördel.
För kolteckning lämpa sig bäst större saker, ut
förda i breda, raska drag. Små petitesser äro
hardt när omöjliga att utföra i kol. Det är näm-
ligen svårt att kunna fä fina, jämna linier med
kolet. Stora partier kunna däremot få ett präktigt,
gediget utförande.
Om man så vill, kan man stryka till tecknade
skuggor med fingrarne (stomfar äro vanligen för
hårda för det lösa kolstoffet; de taga gärna med
sig mesta delen af den anlagda skuggan, i stället
för att utjämna densamma), då synnerligen lyc
kade effekter kunna åstadkommas. I de allra mör-
kaste partierna isättes kolet starkt och kraftigt,
så att fullständig svärta där ernås.
Det som gör en större, på ett bredt manér ut
förd kolteckning så behaglig för ögat är i synner-
het dess färg. Denna är nämligen vida vackrare
— tycker jag åtminstone — än svartkritstecknin-
gens, som alltid går i brunt. Kolteckningens grå-
blåa teint med de djupsvarta skuggorna harmo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0193.html
