Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 24. 15 juni 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 191
Up notisboken.
Kronprinsessan Victoria, hvars hälsotill-
stånd under de senaste fjorton dagarne varit gan-
ska tillfredsställande, anländer till Helsingborg i
dag fredag. Här mötes h. k. h. af sin gemål kron-
prinsen samt stannar öfver morgondagen å So-
fiero hos deras majestäter konungen och drott-
ningen. Från Sofiero afreser kronprinsparet di-
rekt till Tullgarn, dit deras barn redan utflyttat.
*
Prins Bernadotte med gemål afflytta i
dagarne med sina barn till Fridhem på Gotland
för att där tillbringa sommaren.
*
Ytterligare en svensk kvinnlig missio-
när i Kina har aflidit, nämligen Elin Gustafsson,
som efter åtta dagars sjukdom bortrycktes af tyfus.
*
Fröken Adèle Wetterlind, den kända och
framstående folskollärarinnan i Jönköping, har
meddelat oss, att hon under senare delen af juni
samt under juli månad ärnar företaga en föreläs-
ningsresa genom landet för alt verka för en all
män svensk kvinnoförenings bildande, hvilken
skulle hafva till mål att »arbeta för kvinnans fri-
görelse och politiska rösträtt.» Föreläsningarna
taga sin början i Malmö, hvarefter färden ställes
till Lund, Landskrona, Kristianstad, Ronneby,
Karlshamn, Karlskrona, Kalmar, Oskarshamn, Ve-
stervik, Linköping, Söderköping, Norrköping, Ny-
köping, Örebro, Eskilstuna, Strängnäs, Västerås,
Gefle, Sundsvall och Hernösand. Fröken W. har
vidare bedt oss meddela, att hon vore tacksam,
om hon af för saken intresserade personer i de
olika städerna kunde erhålla några upplysningar
och råd för bästa anordningen af föreläsningarna
på de olika platserna. Hennes adress är för detta
ändamål: »Tysta Marie», Helsingborg.
*
En skrifmaskin för både blinda och
seende har konstruerats af den kände och fram-
stående skriftställaren d:r Rafael Hertzberg i Hel-
singfors. Den skall vara på en gång enkel och
sinnrik samt kunna säljas för ett ganska billigt
pris. Af hvilken stor betydelse en dylik uppfin-
ning kan varda, torde en hvar inse. Som bekant
har det i alla tider stött på vissa svårigheter att
kunna få till stånd bibliotek för blinda. På se-
nare tider har man börjat inom familjekretsar afskrif-
va böcker för hand medels ett upphöjdt punktsy-
stem, som de blinda lätt kunna lära sig uppfatta
med den fina känseln i fingerspetsarne. Att
man emellertid nu betydligt lättare och fortare
skall kunna åstadkomma dessa afskrifter medels
d:r Hertzbergs skrifmaskin, ligger i öppen dag.
Den torde nog ock inom en snar framtid komma
till vidsträckt användning.
Teater och musik.
Djurgårdsteatern har, som vi i förra numret om-
nämnde, upptagit det, som det vill synas, outslitliga
lustspelet »Charleys tant». Och fortfarande fram-
kallar stycket de mest ihållande skrattsalfvor i sa-
longen. Särskildt firar hr de Wahl en lysande triumf
som den falska tanten. Öfriga rollinnehafvare sköta
sig oklanderligt.
Till efterpjäs gifves sedan i söndags hr Eric Sand-
bergs sommarrevy »På Helgeandsholmen». På van-
ligt revymanér framställas här åtskilliga händelser
under året för åskådaren. De framtrollas af Helge-
andsholmens fé, hvilken ock till slut med tillhjälp
af det skönas fé försöker — ehuru fåfängt naturligt-
vis — att omvända riksdagsmajoriteten och föra den
på bättre tankar beträffande den beryktade Helge-
andsholmsfrågan. Revyn är nog här och dar rätt
fyndig, men gör öfver hufvud taget ett tämligen
matt intryck. Den kommer nog det oaktadt att
rätt länge hålla sig uppe, och detta beror i sådant
fall säkerligen på den anslående sluttablån. Målad
af hrr Orabow och Andrén, upprullas här en fond-
dekoration, föreställande Helgeandsholmen, sådan
den skulle te sig, i fall den finge förvandlas till en
öppen plats med planteringar och minnesstoder, men
utan några byggnadskolo-ser. En härligare tafla
kan man knappast tänka sig. En sådan plats skulle
ingen stad i världen kunna uppvisa, och endast
åskådandet af denna tafla är värdt ett be-ök på Djur-
gårdsteatern. Vi vilja ej beskrifva den, utan upp-
mana blott en hvar att gå och se den. En dylik
uppmaning torde för öfrigt vara öfverflödig, ty det
är en tafla, som hela Stockholm måste se.
En moder.
En lifsbild från den nya världen, för Idun
af
Hilma Angered Strandberg.
I.
Det var i juli månad 1892.
Den bebådade heta vågen hade kommit
västerifrån, sade väderspåmannen, och på sin
väg till den stora släden i Östern vrok den
sitt eldskum öfver berg och slätter, öfver
byar och blomsterlundar i allt bredare bölj-
slag. Dess make i förhärjande kraft hade
icke varit spord i Förenta staterna på fyr-
tio år. Kväkarstaden öfvergöts tidigt på
morgonen med glödande solljus, de raka, änd-
lösa gatorna med sina trädplanteringar och
fula tegelstensbyggnader ångade af hetta, tält-
taken öfver trottoarerna gjorde ingen nytta,
spårvagnarne släpade sig trögt fram på de
enformiga avenyerna. Så stoppade de — en
häst hade stupat — det stoppade flere vagnar,
det stupade flere hästar — och så följde kon-
duktörerna, hvilka lades på ambulanser och
fördes till hospitalen. Folk segnade ned på
trottoarer och torg, taktäckare och målare
vacklade och föllo, och man dolde sig för-
färad i jordvåningarnas fuktiga dunkel. En
stor stillhet bredde sig småningom öfver sta-
den, arbetet upphörde, fabrikens maskiner på
sydsidan dunkade icke längre, röken från
skeppssmedjorna försvann långsamt i den sol-
heta luften. Endast doktorernas och sjuk-
husens vagnar rusade i allt vildare fart genom
gatorna .. .
Då höres ett skri -— det höres många
skrin, hvilka du aldrig glömmer, om du en
gång hört dem återljuda i ditt hjärta .. .
De komma från gränderna nere vid hamnen,
där salugatorna med sina nersmetade hallar
och sin vämjeliga stank mynna ut, där half-
rusiga, flottiga negerjäntor glamma och hvita
kvinnor vagga små nakna varelser på trap-
porna ofvanför rännstenspölar, hvari bananas-
skal och bitar af skämd vattenmelon simma
omkring. De spridas uppåt staden till rym-
liga boningar, de blandas med mödrars gråt...
Och utan svalka kommer natten — kvin-
nor i tusen och åter i tusental bära vaxbleka
barn rundt omkring öppna platser, där de
snubbla öfver utsträckta, orörliga människo-
kroppar. Folk sofver på hustak och i parker
snart sagdt utan kläder, och så bryter en ny
dag in — med än mer glödande sol. Döds-
fallen ökas i stor mängd, människorna se ut
som gula, torra japaneser, och de frysa under
högsta solståndet. Mödrar skynda ut på de
öfverfyllda färjorna och båtarna, som skola
föra dem nedåt floden — ut till hafs — lika
godt hvart. De kämpa vildt för en fotsbredd
reling — men när de återvända, bära de
ofta ett lik i sina dödströtta armar . . .
De flykta utåt järnvägslinjerna, där land-
skapet ligger stilla och hvilt i solglöden, förbi
farmgårdarna, där man burit barnen under
träden och slår och viftar och viftar dem
timme efter timme . . .
I Longwood by hade man icke klart för
sig, hur allvarsamt det var, förrän morgon-
posten kom med hårresande skildringar från
den stora staden.
Solen baddade rätt ned på de folktomma
byvägarna, och dammet for upp som moln
vid minsta rörelse. Hvad det led, slutade
drängarne vid kolupplagen upp och gingo
hem, grönsakshandlarne stängde boden och
sträckte sig i hängmattor, hundarne lågo som
döda under träden, och hästarne flockade sig
tätt och fnysande på små fläckar af skugga,
hvilka någon jättebuske kastade in öfver be-
teslomten.
Byn var stilla som en kyrkogård. Alla
fönsterluckor stodo tillbommade, alla de vin-
ranksklädda verandorna öfvergifna. Kom en
stackars halfdöd varusäljare och knackade på,
öppnades en lucka försiktigt på glänt, som
vore man rädd för pestsmitta.
Då hördes plötsligt ett skri — ett gällt,
jämnstarkt rop af en späd röst. Det var det
första i Longwood by, och en kvinna rusade
ut på den öde bygatan till doktorns hus.
Genom stängda fönsterluckor spreds det och
genljöd i mödrars bröst. Nu var man genast
färdig, om icke förr — man klädde den lilla
och väntade nervöst på den sjunkande solen
för att följa med aftontåget till hafskuslen.
»Hanna,» sade herr Knudsen betänksamt,
»hvad tror du om Else?»
Han sade det väl för femte gången under
denna långa eftermiddag.
»Jag är rädd för, att vi borde gå efter
doktorn, flickan är inte kry, det är säkert.»
»Ah,» svarade fru Knudsen utifrån köket,
»infe är det värdt att springa efter doktorn
genast, hvem tror du kan må bra i det här
vädret? Hon lider af värmen, hon som
andra. »
Det var en underlig motsättning mellan
hvad fru Knudsen sade högt och det, som
tumlade om i hennes hjärna och hjärta.
Hon hade en alldeles afgjord dragning till
just detta: att sända efter doktorn, att rifva
upp himmel och jord af ångest—för hvad?
Ja — att någonting skulle komma att hända:
ett utbrott af alla de dystra makter, hvilka
säkrare för hvarje dag gripit om deras lif
sista tiden. Men hon kunde ej förmå sig att
medgifva detta, en retlighet, en svart känsla
af hämnd — mot hvem? mot sig själf, mot
mannen, mot omständigheterna — band hen-
nes själ. Hon ville lösgöra sig, hon ville
blifva fri, ljus, naturlig hon kände till och
med en dof ångest. Men hon kunde icke,
hon erfor nästan en njutning i att plåga sig
själf, mannen, barnet — ja Gud — Han —
kraften, som hon kände styrde och ställde.
Tonen, hvari hon sade orden, var uttröttad.
Det brann som en eld i hufvudet, medan hon
släpade sig trögt omkring, satte in diskarna
i skåpet och slängde pannorna bullrande in
på sin plats. Hjärta och hjärna gingo liksom
in i hvarandra, det blef svårt att säga, hvilket
som var hufvud och hvilket som var hjärta
eller —. Saker måste göras, det var allt-
sammans, midt i detta onaturliga termometer-
stånd hade en stor barntvätt måst gå af sta-
peln. Om något nummer på dagens program
sköts upp, kom det så surt efter. Hvilken
tid tog icke bara barnet! Man kunde frestas
att — usch sådana vilda, galna historier.
Ah Gud — Amerika! Hade man inte vetat
det förut? Ah jo — men ändå? Hvem
uppskattade allt hjältemod, som —?
Det fanns rakt ingen kontroll öfver tankarna,
de flaxade hit och dit på trötta vingar, men
hjärtat var hårdt och mulet och ville ej
ge sig.
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
K A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stureplaai 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0195.html
