Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 15 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XV£j U U IN 1894
h
H »
Ä »
a
•d pas
H Sf
© K
•d fi
p m
H Q
p
et- J2,
H, U
0: ^
;©
rs
Pj .
©
H
a
m
>n
O
. ®
ri (B
îT S
pi S
" Ö
(S
c-K
gûo
Inne i frontrummet, där en smal öppning
mellan fönsterluckorna släppte in en strimma
ljus, låg hr Knudsen på golfvet och fläktade
sakta den lilla, som satt på en filt, iklädd
endast en skjorta af tunt flanell. Hennes
friska kinder voro fulla af röda utslag till följd
af värmen, och de kloka, gråblå ögonen sågo
matt och ovisst ned på leksakerna rundt om-
kring. Den knubbiga lilla handen sökte fatta
och tumma dem, men hågen var ej med, och
hon kinkade sakta. Munnen smackade oupp-
hörligt af törst, och det brunhåriga hufvudet
kastade sig tillbaka öfver en kysstäek nacke.
»Pappa, lädda mej,» sade hon grinigt och
vände en ängslig, feberaktig blick mot hr
Knudsen.
Han lade henne ned på filten, och hon
låg tyst och såg i taket, alltjämt tåligt smac-
kande.
Ännu en gång talade fru Knudsen.
»Ge henne inte för mycket vatten, hon får
bara värre ondt i magen.»
Hennes retlighet tycktes henne omfatta hela
världen, den drog och drog henne med sig.
Den dikterade ord och känslor, utan att hon
hade viljekraft att krossa dem med sitt verk-
liga jag, hvilket hon dock förnam fanns kvar,
fast utan förmåga att göra sig gällande.
Hon hade nu gått upp i sängkammaren
för att bada och kasta på sig en tunn mor-
gonrock. Däruppe kändes luften som glöd-
gadt bly.
Hur trötta tankarna än voro, så jagade de
dock hvarandra. Eller de kunde knappast
kallas mer än intryck och förnimmelser. Hela
den sista tidens tyngd föll öfver henne. Hvad
var det? Hvad hade händt? Ingenting sär-
skildt, men makarnas lynnen hade varit så I
ömtåliga, och saker hade sagts, som voro
rent af förskräckliga, men som de båda visste
icke voro menade. De hade spelat på strän-
gen till det yttersta liksom pröfvande, om
den verkligen hölle. Skälen till hennes upp-
roriskhet växte i styrka för hvar sak, hon
uppställde. Där var huset, som de hyrt här-
ute i ödemarken till stor del för flickans skull,
och som var så blottadt på alla bekvämlig-
heter, så allt arbete, hvilket hon ensam hade
att dragas med, så mannen, som — ja —
som stannat hemma för värmens skull —
något som kostade så mycket. .. Och skulle
man vänja doktorn vid att springa jämt, så
fick man väl äta kaffe och bröd. Men när
dessa futtiga; yttre skäl plötsligt krympte ihop
och försvagades af sin egen oäkthet, grep
hon sig häftigt samman om den sista, den
verkliga orsaken till den rastlösa oron. Det
var, att hon ingenting hann med för egen
del — hann med hvad? Åh — allt möjligt,
hvad som hälst, som tjänade till utveckling.
Sedan barnet föddes, hade hon ju inte hunnit
ögna i en tidning en gång — och när skulle
det bli annorlunda? Alltsammans var så gräns-
löst hopplöst, och hon sade sig, att det var
detta, som drog fram alla hennes sämsta in-
stinkter och gjorde dem till sådana herrar.
Det rörde sig obestämdt och trögt inom
henne, men upproret växte.
Då ljöd ett hastigt rop därnedifrån, innan
hon ännu var fullt färdig.
»Hanna, kom genast ned! Om inte flickan
får doktor, så lefver hon inte öfver natten.»
Det var utsagdt med full, energisk bestämd-
het, och när fru Knudsen knäpte sin blus,
kände hon detta samma förlamande, som
tonat öfver de sista dagarna — liksom när
man ej kan handla raskt — eller icke fatta
en sak annat än på sned — i en dröm.
Ännu ville det bundna icke lossna.
»Ofverdrif inte så där och skräm mig,»
ropade hon olåligt och kom ned.
Hr Knudsen hade slagit upp luckorna, och
för ett par sekunder blickade de båda ma-
karna fullt och stort på hvarandra, men utan
att gifva vika, utan att förstå helt eller känna
helt eller vilja helt. Hr Knudsen såg under-
lig ut i ögonen. Han sade, att hon var yr
i hufvudet, men yttrade ingenting vidare om
barnet, utan tog hatten och rusade ut.
Fru Knudsen lyfte upp den lilla, som
låg slumrande. Hon bar henne sakta ut på
verandan och satte sig i hängmattan. Solen
stod bakom huset, och på gräsmattan på andra
sidan vägen betade några hästar, som glänste
af svett. Hus lågo strödda här och där, och
på verandorna satt folk, och man hörde barn-
röster. Lokomotiv hvisslade på afstånd, och
luften var tät och rödaktig.
Plötsligt strök en bris förbi — ett af dessa
snabba, flyktiga omslag, hvilka ofta komma i
solnedgången på heta dagar. Fru Knudsen
nästan frös och vek sin kjol öfver flickans
små bara lemmar.
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Matilda Hall f (med porträtt) ; af Amanda Le/fler. — Na-
turstämning ; poem af Ellen Lundberg, f. Nyblom. — Talan-
gen att »samtala* ; af Kilen Bergström. — Tvä konungabarn;
af Titania. — Magdalena Rudfnschöld; ett hundraårsminne,
för Idun tecknadt af Georg Nordensvan. — För våra Tiamer-
artister; om teckning med kol, tusch och skrappapper ; för
Idun af S. L. — Fm Aktsam; af Hedda Lengauer. — En
revolution; en lösning af fräg n om tjänstflickor." — Ur notis-
boken. — Teater. — En moder; en lifsbild frän den nya
världen, för Idun af Hilma Angered Strandberg. — Tidsfördrif.
g tr te
TOO
CQ W
qJ J
C\ •
ùwromi
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet
Logogryf.
Dumheten kallar jag
Moder, och nöjd och trygg
Uti dess vingars skygd
Växte jHg — tills en dag
Maktig en trollkarl kom,
Såg mig, och så med vild
Tog mig uti Bin sold,
Utan båd’ men och om;
Formade mig till staf,
Hvarmed han svartkonst dref,
Och sedan dess jag blef
Ständigt hans arma slaf.
Svängde han mig helt lätt,
Trollades genast opp
Glädje och frid och hopp,
Sanning och ljus och rätt.
Svängde han mig ibland,
Trollades äfven fram
Mörker och lögn och skam,
Tårar och krig och brand.
Och såväl natt som dag
Droppade ur mitt Bköt
Blod, som ifrån mig flöt
Under hans härskarslag.
Mycket fläckades jag,
Sliten och slö jag blef,
Men han med skärpa dref
Upp mig till nya slag.
Nu jag dock hvila får,
Sedan en annan slaf
Såsom hans trollarstaf
Tjänar se’n många år. —
Tager du mig i hand.
Svänger mig sakta kring,
Kan jag nog mången ting
Framtrolla — däribland:
Hvad du allt godt nog vill;
Hvad det ej undras — nå?
Hvad du får göra då,
När du ej vill stå still;
Hvem som väl sägas kan
Lida af skälfvosot;
Springare, hvilkens fot
Jorden ej värdig fann;
Sätt att försöka dra’
Framtidens förlåt opp;
Hvad genom dalen lopp;
Hvad bör väl växten ha;
Hvad, om man dig skall tro,
Du ock bör vara jämt ;
Simplaste art af skämt;
Ett surrogat för bro;
Hvad bör du med hvar en ;
Nämn så ett föremål,
Hvilket har tand af stål 1
Ridderlig hofvets sven ;
Hvad gjorde kisse, när
Honom du smekniög gaf?
Hvad uppå stormigt haf
Människan likna lär;
Säg hvad dansösen gör
Månget, helt fjärilslätt1
Hvad som (och det med rätt)
Brottet nog med sig för;
Såg något renandel
Hvad du i köttet fann;
Och hvad den var minsann !
Något förpestande!
Hvad väl i allmänhet
Tiggaren med sig bär!
Hvad, när den klingar skär,
Härligast är man vet!
Något i kryddovägl
Hvad när som skottet brann,
Tydligen hörde man !
En konjunktion mig sägl
Trollas nu fram till sist,
Någonting lysande,
Som ock kan värme ge —
Är det tillräckligt visst.
L—a.
Charad.
En världslig makt ibland de allra
största
Ej utan skäl man nämna kan mitt
förslå;
Båd’ ondt och godt den vålla kan.
Mitt andra, uti sagan, huldrikt Bkän-
ker
Sin skyddsling hjälp mot elakhetens
ränker,
Och så, till sist, en prins till man.
Om du en åtrådd sak därmed kan
vinna,
Mitt tredje gör du, som en sannskyld
kvinna.
Mitt hela är en sjukdom, som kan
döda
All hederskänsla, och som skall föröda
Båd’ kropp och själ, om fritt den
härja får.
S. L.
Ifyllningsgåta.
M 1 N
0 D
U R
T, u 1
K u 1
T L 1 -
Af P
J A
I 1 8
De 54 tomma rutorna i ofvanståen-
de figur skola ifyllas hvar och en med
en bokstaf sålunda, att de 9 vågräta
raderna utgöra bekanta ord. Orden,
men i annan ordningsföljd, beteckna :
en stad i Österrike, en stad i Sverige,
en skogsväxt, en eldstad, en amfibie,
en militär, ett fruntimmersnamn, en
bärsort, en vildblomma.
Hildegard.
Diamantgåta.
r
’
1 1
1) Bokstaf, 2)
4) vill flickan 1
ställer ungdomen
adje
a,
till,
ctiv, 3) blommor,
i) mansnamn, 6)
7) bokstaf.
Kalla K.
Lösningar.
Logogryfen: Sjöförsvaret; Ja, jösse, stare,
syart, Svea, röfvare, ters, tass, tre, sjö, öra,
tröja, försörja, ö, röst, ref, fé, stöfvare, söt,
sörjer, te, tars, öit.
Charaden : Kallskål.
Bokstafsfyrkanten :
MORD
ODER
REDA
DRAM ,
Gåtan: Passare.
Namngåtan: Tobias.
Schackgåtan :
Min död den ej beklagas bör,
Ett uselt stoft han blott förstör.
Hvad som odödligt bos mig var,
Sin högsta flykt i döden tar.
Farväl, o jord! Farväl mitt stoft!
Farväl du hoppets rosendoft!
Hvad jag med jordisk längtan sett,
Jag glömmer allt. Jag hoppas ett.
«
ïïÏÏÏ.^PÎHI Ü MQ Åm PllAA a1 A #1 rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var-
£IvAJ A IflailM vävuv OS VliUvUlCtU maste af professorerna brr Joh. Lang, Seved Ribbing, Nils
0:son Gadde, C. J. Ask samt doktor Olof Moberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
