Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 25. 22 juni 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur ljuft att skåda i naturen!
Säll den, som däri blicka kan!
Han ser i blommorna och djuren
En skrift om världens upphofsman.
I källans hviskning, flodens brusning,
I daggens prakt, på blommans skrud,
I åskans blixt, i västans susning
Han hör och skådar samme Gud.
G. F. Dahlgren.
det var dock denne, som bröt med den gamla
slentrianen, och ur den brytningen har det nya
och lifskraftiga utvecklat sig.
Men äfven med denna sanning för ögonen
måste man medgifva, att landskapsmålningen i
våra dagar icke har mycket gemensamt med
hvad som målades af Edvard Bergh och hans
samtida. Själfva uppfattningen är annorlunda,
målet också olika, och förfaringssättet är him-
melsvidt skildt från det, som användes för
några årtionden sedan
Allvar i konsten är åtminstone skrifvet på
den nya landskapsmålningens fana, äfven om
man skulle fuska litet ibland med uppgiften.
Naturens rättigheter äro erkända och förklarade
oantastliga. Den nutida landskapsmålaren söker
fatta naturföreteelserna i deras fulla sanning.
Han nöjer sig icke med att söka återgifva den
lokala karaktären af en viss trakt — den vårds-
lösar han kanske alltför ofta — men sträfvar
att samla, det flyktiga intrycket af all natur-
företeelse till en samfäld verkan, synnerligen
genom ljusets trollmakt, för att därmed tränga
djupare in i naturens stämningslif.
Sanningen i ton har den nutida landskaps-
målaren framför allt för ögonen. Målerisk
skall tafian vara, och därför söker konstnären
att ur naturen frigöra ljuset och därmed den
stämningsfulla färgen, hvaremot han ej fäster
så stor vikt vid formen. Därigenom inträffar
ock, att han icke så mycket bryr sig om hvad
han målar, blott han ur sin modell kan fram-
locka målerisk verkan. Om föremålet betyder
något i och för sig, är honom likgiltigt, en-
dast det tjänar hans måleriska afsikter.
* *
*
Det är om det ofvan stående jag önskat er-
inra såsom en inledning till de rader, som man
anmodat mig att skrifva till fröken Charlotte
Wahlströms bild, enär denna konstnärinna är
just en af våra mest betydande landskapsmå-
lare i närvarande tid. Hon söker icke att göra
sin konst gällande genom stora dukar eller med
att framställa ämnen, som i och för sig äro
af betydenhet. Det personliga i hennes konst
är alltid ett uttryck för något blygt och till-
bakadraget, men icke därför svagt eller otill-
räckligt. Det ligger tvärtom mycken styrka i
hennes färg, men hon älskar företrädesvis att
måla lyriska stämningar, när solen sjunker eller
när månen är på uppgående, och dem återger
hon varmt och känsligt, till och med poetiskt
stämningsfullt. Det är i allmänhet naturen i
dess ensamhet som hon tolkar på ett tilltalande
sätt, oeh hon för oss stundom äfven ut på
ödsliga hedar, men i hvilkas torftighet hon för-
står att, utan något angrepp på sanningen, in-
lägga ett behag, som fängslar och tilltalar
skönhetssinnet. Ögat smekes af Charlotte
Wahlströms förträffliga färg, som aldrig gör
sig skyldig till öfverdrifter åt vare sig det ena
eller andra hållet, aldrig är rå och brutal, men
kraftig och mättad, ej heller någonsin matt,
men fullt harmonisk.
Denna konstnärinnas stora förmåga att se
och återgifva det måleriska i naturen har sitt
säkra stöd i en pålitlig teknik, men vid be-
traktandet af hennes taflor känner man sig
icke frestad att för behandlingens förtjänster
glömma det som denna behandling skall åstad-
komma, glädjen öfver den afbildade naturens
skönhet. Nu för tiden sätter man annars ofta
»fakturen», utarbetningssättet, i främsta rum-
met och söker inbilla allmänheten, att man
företrädesvis bör söka komma under fund med
huru del är gjordt, hvarför också mindre
förfarna konstbedömare försöka sig på fam-
lande teoretiserande i det egentliga konsthaudt-
verket, t. ex. om färgens uppläggande på pa-
letten och om den skall blandas där eller först
när den satts på duken, med mera sådant,
hvilket allt borde f| öfverlämnas till konst-
idkarne själfva, enär det endast drager allmän-
hetens uppmärksamhet från hufvudsaken i konst-
verket, hvilken obestridligen är det intryck,
som taflan åstadkommer, den glädje, hon som
fullbordadt arbete skänker oss eller det behag
hon väcker.
Med tillgodogörande af alla de förmåner,
som en god teknik skänker, men på hvars när-
mare analys vi icke boliöfva försöka oss, för-
står Charlotte Wahlström att på åskådaren öf-
verflytta det lefvande intryck, hon själf otvif-
velaktigt erfar vid betraktande af naturen, och
det är därför man känner sig så behagligt
stämd, då man står framför hennes målningar,
och så trygg i denna stämning.
* *
*
Sannolikt har Charlotte Wahlström redan ti-
digt lärt sig betrakta naturen med denna ömma
och hängifna kärlek, som framlyser ur hennes
arbeten, men det var dock icke så alldeles
tidigt, som hon började göra den fruktbärande
i konsten. Till akademien i Stockholm kom
hon senare än flertalet af hennes jämnåriga.
Hon åtnjöt först undervisning i slöjdskolan här,
men år 1879 vann hon inträde på Konstakade-
mien, och, väl ditkommon, väckte hennes be-
gåfning uppmärksamhet, och hennes flit ingaf
aktning hos lärare och kamrater.
Prisämnet målade hon ett par gånger och
erhöll hvarje gång penningbelöningar. Tredje
gången, det var år 1883, tog hon själfva kung-
liga medaljen, den högsta belöning akademien
utdelar och som blott få kunna eröfra. Ämnet
var Skogigt berglandskap med fors, hvilket
Charlotte Wahlström behandlade med långt
större framgång än man vanligtvis finner hos
akademiens elever. Därmed var också konst-
älskarnes uppmärksamhet riktad på den talang-
fulla målarinnan.
Aret därpå tilldelades henne ett stipendium
på 1,000 kronor och följande år ett på 500
kronor, men akademiens stora resestipendium
har hon, ehuru genom kungliga medaljen där-
till berättigad, icke kommit i tillfälle att er-
hålla. Detta oaktadt har hon ingalunda för-
summat att studera i utlandet, väl inseende,
att konstnärskapet får sin betydelse först sedan
man fått skåda det förnämsta som fordoms-
och nutidskonst frambragt.
Charlotte Wahlström har på utländsk botten
sett sig om i Tyskland och Belgien, men Stu-
derat isynnerhet i Paris, dit hon år 1885 be-
gaf sig första gången. År 1889 vistades hon en
längre tid i Barbison, den bekanta konstnärs-
kolonien i ena kanten af Fontainebleauskogen,
en plats, som i lång tid varit upptagen af
franska ocb i Frankrike studerande utländska
målare, och där, bland andra, sådana storheter
som Théodore Rousseau och François Millet
haft sina hemvist.
Ej heller få svenska målare ha sökt sina
motiv i skogen vid Fontainebleau och långa
tider uppehållit sig dels i Barbison, dels i
Marlotte, på skogens andra sida. De motiv,
Charlotte Wahlström numera vanligtvis behand-
lar, äro dock icke tagna på utländsk mark,
utan äkta fosterländska, men hon älskar icke
att måla den högnordiska naturen i allmänhet.
Hon har visserligen med lika mycken kraft
som känsla återgifvit skogsinteriörer och tjärnar
på Kolmården, men för det mesta håller hon
sig till södra Sveriges milda natur oeh före-
trädesvis Skånes, i hvilken hon plägar till-
bringa sina somrar, och med hvilken hon gjort
sig allt mera förtrogen. I dennas framstäl-
lande visar hon sig fullt själfständig. Hvad
hon lärt i främmande land har utbildat hen-
nes medfödda begåfning och utvecklat hvad
hennes svenska lärare hos henne nedlagt, men
det har icke förringat värdet af det fosterländ-
ska i hennes konstnärsskap.
Claës Lundin.
Midsommarnattsfärd.
^^eS fot RacPlen gCaSt vi tPa.
ÎFjothen utan. Rå:eA (eft
Pigget Rat i Ruaffen RfeR,
SRotna oiS Rtgggan RuiPa:
uaeRetfc »Rog.igtönt, Ruast uiS RuaAt,
ApiRatA utmeS RotSen faAt.
S Sen gtoniRanSe pauPunen,
mattaS af RaPsamiiR Soft,
Aatta ui 063, toft oiS toft.
tX-ApenA RPommot StoAa fgunen
t uå/tt Rnå, ocR RgotR. ocR. Pint)
tota smefiwmt oiS oåt Rtn9.
âlt ftån Rtgggan 6e’n ui 6tôta.
fifiotna met) PofptgSS 6tauv
gPiSa unSet 6Ramt ooR gParn.
fCettatue få toSSen éRota.
Sametna uiS uattnet6 tanS
fånga påtPot i 6in RauS.
JEàngt fiotfëfuet AtiPPuaSt uatten
––- tn i fgotSenA oanAta oiR,
ARuggomApePaS, oäPPuRtAtiR !
SÅui RåS’ Pj u6 ocfi bfium at -natten?
ga Retgen Rtmg o66 6tà.
åå!
SRot Auatat: Rå. Rå, R
.I Sen anSta Råten, PgAAna,
Agunget ftoPien SRatiu nu.
oSuata i Suetten Su.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0198.html
