Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 22 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 195
8u,II, som Hat toit!
Hota, feu-t et oacHta
uâxPat, om. oeil Pang
’’vH tij-itna,
O
6ancj
tamPång.
VTlat Den itita tonen DaPat,
anigganDe fefanD attanDen» ttan,
jotDt aj! eHot, fangt, fangt Han
— tngen t uåt sHata tafat,
ingen uiCf vneD fetaootop
myfPa stamningen iHop.
oftiCf pa atotna in Dtöl
— gEiDet ensam Dloppe feEott
i|åån CPaD, iont feCanfiet uått.
dntet uata tungot toga.
9TLen i miPDa Sottet* ittom
Dill tat lluat ocH en sui Dtom.
0m en itunD oi filluaP fetg-ta
o»i ut Denna stamning foi.
(olfeàfet «at att Settet nbi.)
0eH nåt iaHta Hem oi jïigta,
llatilla åtet illamt ocH gfam.
8g. en mun at affoatiam.
iPCm. •GåD’ fgui ooH ifium at natten?
DCoatj^ot oaxCa oefeiå vi,
omiom ifltatt oeH iuatmetl?
SFtåga ofoet ittffnaDt natten
etgen
8feot iuatat: Hå, Hå, Hå!
Fredrik Nycander.
, iom iHttng oii itå.
’falangen att ”samtala”.
Af Ellen Bergström.
(Forts. o. slut.)
B
tt samtala väl förutsätter nu visserligen
antingen hufvud eller hjärta — den goda
är icke dum, och hennes vänlighet och sym-
pati uppväga den intelligentares snabba upp-
fattning och klarare tankegång — men då väl
ett jämförelsevis mycket litet antal människor
äro sä kleni utrustade, att de sakna båda de-
larne, skulls nära nog en hvar i någon mån
kunna förvärfva denna talang. Huru kommer
det sig då, att den äges af så få, och att det
ej sällan händer, att man sammanträffar med
personer, begåfvade med både hufvud och
hjärta, hvilka hafva rätt stor svårighet att
kläda tankar och känslor i ord? Hvem har ej
hört den klagan : ack, om jag ändock kunnat
säga henne hvad jag tänkte (kände)! Ja,
svårigheten att uttrycka sig kan hos en del
vara så stor, att den rent af verkar enerve-
rande på interlokutören. Utan att vilja för-
neka eller förbise, att äfven naturanlagen här-
vid utgöra en ej obetydlig faktor, måste vi
likväl framhål a bristande öfning som egentliga
orsaken till den klena förmågan att samtala,
och som bevis för detta antagande påminna
om, hvad som i det föregående blifvit sagdt
om personer, com röra sig inom de högsta
sällskapskretsarna. Man förvärfvar ifrågava-
rande färdighet lika litet som hvilken annan
som helst utan besvär, och i första rummet
måste man ha vaknat till inseende af, att den
är värd att äga och värd besväret. Sedan
man kommit till denna öfvertygelse, har man
att begagna alla tillfallen till öfning, som er-
bjuda sig, och hvarken skyggt draga sig un-
dan, därför att blygheten vill ansätta eD, eller
rygga tillbaka för att det förefaller mindre
roligt. Mycket gagneligt är det att lyssna till
andras samtal, ty därigenom bildar man sin
smak och lär sig, hvad man bör undvika eller
iakttaga. Att för öfrigt uppställa några regler,
efter hvilka man skulle kunna lära sig samta-
lets konst, låter naturligtvis ej göra sig, enär
hvars och ens individualitet härvidlag spelar
en alltför stor roll, men några antydningar
rörande det, som hör till god samtalston, skulle
måhända här kunna vara pä sin plats.
Deltagande är umgängets krydda, ja, själfva
dess väsen, hvarför grannlagenhet, hjärtlighet
och sympati i främsta rummet böra prägla
vårt samtal. Vi böra liksom känna i luften,
hvilka ämnen, som äro af intresse och behag-
liga för vår nästa, välja dem eller komma
henne till hjälp liksom på halfva vägen att
föra dem på tal; däremot sorgfälligt undvika
allt, hvarom hon helst tiger. Inga människor
äro så afskydda som de, hvilka i sina samtal
alltid indraga något oangenämt. Nej, begagna
tillfället att betyga din aktning för en annans
förtjänst, var förbindlig mot alla och finn din
egen glädje i att säga andra allt gladt du kan,
med ett förbehåll likvisst —- att du ej för-
närmar sanningens kraf! Lusten att tala med-
människor i lag får aldrig förleda oss till alt
begagna smickret, hvilket, inom parentes sagdt,
endast är etc fult knep för att »ställa sig in»,
som för resten af hvar och en ej alltför in-
bilsk person lätt nog genomskådas. Akta dig
att komma fram med dig själf, din egen per-
son eller dina förhållanden, för så vidt den
andra i egenskap af god vän ej särskildt ön-
skar höra därom, men då är det hans sak att
inleda detta ämne. Det hör till samtalskon-
stens abed, att man söker en anknytningspunkt
från något område, där den tilltalade är hem-
mastadd ; genom att iakttaga denna regel skall
man erfara, hur lätt och ledigt samtalet med
ens flyter. Är det en främmande, med hvil-
ken man formerar bekantskap, gör man klokt
i att först genom andra underrätta sig något
om hans ställning, familj o. d., hvarförutan
man löper fara att möjligen »stöta på pairull»;
och föres samtalet mellan flere personer är
det lämpligast att hålla aig på neutral mark.
Härvid har man då äfven att iakttaga, att
hvar och en i kotteriet får ett ord med i la-
get, så att icke en eller två sitta liksom ut-
skjutna från de öfriga och endast fungera som
statister.
»Tala, Betty, håll ej tal!» råder fru Lenn-
gren sin kära dotter, och flere än hon kunna
behöfva detta råd. Ordet samtal innebär en
växelverkan mellan två eller flere, och det är
ett stort misstag, när någon i ett sällskap an-
ser sig kunna tala kontinuerligt. Endast ytterst
få ha ett slags berättigande till ett dylikt ord-
förandeskap; de allra flesta usurpera det. Det
må låta som en sällsam åsikt, men som redan
i det föregående antydningsvis blifvit framhållet,
ligger det nära nog lika mycken vikt på att
kunna lyssna uppmärksamt som på att tala
väl. »Liksom man vid fiolspeloiDg icke alle-
nast måste tänka på den löpande passagen,
utan äfven måste hushålla med stråken, så att
man har ett stycke däraf kvar för att därmed
draga den nästa, så måste man äfven vid kon-
versation akta sig att uttömma hela ämnet,
så att den andra därtill icke kan genmäla nå-
got annat än »jaså», hvilket ora är »ett af de
farligaste grund, hvarpå samtal kunna stranda,»
säger Louis de Geer i sin spirituella uppsats
öfver konversation.
Samtalets förnämsta värde ligger visserligen
ej i meddelandet af fakta, utan i utbytet af
tankar, hvarförutom det ju äfven finnes en
mängd andra andliga behof, som fordra ögon-
blickligt gensvar; men, kommer du med upp-
gifter, böra dessa ej vara osäkra och sväf-
vande, och vill du berätta något, gör du klokt
i att först noga påminna dig det. Det kan
annars lätt hända dig, att du glömmer själfva
klämmen i historien, liksom den herre, hvilken
skulle omtala, huru han åhört ett samtal emel-
lan kronprinsen och baron X., hvarvid baron
X. yttrat något så kvickt, som — berättaren,
ledsamt nog, glömt, hvarvå kronprinsen svarat
något ännu kvickare, som — han också glömt.
Stundom hör man äfven personer med oveten-
hetens tvärsäkerhet utbreda sig öfver saker,
som de fått om bakfoten, eller ämnen, som
de ej förstå, och detta hör nästan till det
mest retsamma en bättre underrättad eller mer
kunnig åhörare kan utsättas för.
Ett samtal behöfver ej eller bör knappt
vara något afhandlande af djupa frågor eller
någon lärd diskussion. Man förgäte aldrig,
att människor hellre vilja blifva roade än un-
dervisade, och här om någonstädes har Vol-
taires kända sats sin tillämpning: »Alla sätt
äro bra utom de tråkiga» — men hvad som
bör uppställas bland fordringarna därpå är,
att det är redigt och sammanhängande och
ej urartar till blott munväder eller käbbel, så
att man ena stunden tager tillbaka hvad man
den föregående sagt. För ett visst slag af
dispyter må här varnas, likaså för allt doce-
rande, synnerligast dä det är förenadt med rätt-
hafveri.
En ouppmärksamhet, som vi fruntimmer un-
derstundom göra oss skyldiga till, är omsäg-
ningar. Lägg märke till, att när vi uttömt
hela ämnet, börja vi om det från början igen
och kunna så sitta och idisla samma sak
gång på gång. Men detta väcker löje hos en
något kritiskt anlagd åhörare. I sammanhang
härmed påminna vi om den lilla regeln, att
man ej bör uppehålla sig vid samma ämne
allt för länge, utan söka omärkligt leda sig
från det ena till ett annat.
Ingenting är så ägnadt att göra konversa-
tionen briljant, som de kvicka infallen ; de
likna fyrverkeripjäser, men hafva jämte dessas
egenskap att blända äfven den att hastigt för-
brännas, hvilket får trösta en hvar, åt hvilken
naturen ej förlänat kvickhetens gåfva, som må-
ste vara ursprunglig och hvarken kan fram-
tvingas eller framkonstlas. Replikera är där-
emot en färdighet, som kan uppöfvaa, och den
snabba repliken verkar särdeles pikant. Myc-
ket beror ett träffande svar på, huru pass va-
ket jag följer den talandes ord. Tydlighet i
svaren skall man kunna finna hos personer
med icke så synnerligt öfverlägset ingenium,
och, i motsats härtill, är det en känd sak, att
stora talare stundom äro svaga i repliken.
Ett lyckligt apropos eller ett passande citat
gör god verkan ; likaså må det attiska saltet
anbefallas som en angenäm krydda. Cayenne
åter faller ej mången i smaken.
Liksom andra talanger har äfven denna,
som nu varit före, sin teknik. Hit hör rö-
stens modullering. »Det var icke så mycket,
hvad hon sade, utan tonen ...» är ett uttryck,
som är välbekant för alla. En behaglig tal-
röst är ett stort företräde, men har naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
