Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 22 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 IDUN 1894
ej begäfVat oss därmed, kunna vi likväl göra
rätt mycket för att skola den röst vi fält, sä
att vi t. ex. akta oss för falsetten, undvika
hårda tonfall m. m. d. Af allra högsta vikt
är det, att man beflitar sig om att tala ett
vårdadt språk, hvartill hör, att man uttrycker
sig i riktiga satser, skyr simpla talesätt och
tager sig väl till vara för vrängda ord frän
främmande språk. Däremot bör man ej draga
sig för att upptaga en och annan provincialism,
som understundom kan gifva både färg och
karaktär ät framställningen. Öfver hufvud ta-
get är det godt att behärska så stort ordför-
råd som möjligt. Blå slutligen en hvar vinn-
lägga sig om ett korrekt uttal af vårt vackra
modersmål, öfver hvilket vi kunna hysa be-
rättigad stolthet. Det är i sanning att be-
klaga, att det så ofta talas på ett vårdslöst sätt.
Dem, som inse värdet af den färdighet, vi
velat påpeka, och gärna skulle vilja äga den,
men hafva »naturen emot sig», erinra vi till
sist om den vise greken, hvilken hade att
öfvervinna de otroligaste svårigheter, men lyc-
kades blifva forntidens störste vältalare.
m
Ett utmärkt tillfälle
alt lära känna Iduns Modetidning,
Skandinaviens största och elegantaste, moder-
naste och billigaste modetidning, erbjuder sig
just nu. Af vårkvartalets nummer — april,
maj och juni —• återstår nämligen en liten
restupplaga, som realiseras till Iduns prenu-
meranter för det billiga priset af endast
50 Öre för hela kvartalet.
Dessa nummer, som mot insändande af 50
öre i frimärken till Iduns expedition,
Stockholm, portofritt försändas, meddela
alla de nyaste moderna för innevarande års
vår- och sommarsäsong. Hvarje nummer,
tryckt på elegant papper och i ettformat be-
tydligt större än Iduns, omfattar ett 8-sidigt
hufvudnummer med 60 à 70 figurer, en stor
dubbelsidig mönsterbilaga med mer än 120
tillklippningsmönster samt en 4-sidig likale-
des rikhaltigt illustrerad handarbetsbilaga i
samma format som hufvudnumret.
Sändas 75 öre (i st. f. 50 öre) i frimär-
ken, så erhålles därjämte med hvarje num-
mer en fin färgtrycksplansch med modebilder
på ena sidan och moderna hårfrisyrer å den
andra.
Redaktionen.
]YEoIn.
Af Sophie Linge.
éijpSå krönet af backen låg prästgården med sitt
(5tH§ mörlsa; brutna tak och sina rödmålade väg-
gar. Under de gamla lönnarna, som flätade
en grön häck öfver gårdsplanen, var det somma-
ren om nästan ständig skugga, men på baksidan
af byggningen fingo solstrålarne fritt spela in bland
de mänga fruktträden och bärbuskarne samt gifva
doft, färg och sötma åt rosorna och jordgub-
barne.
Där hade också bikuporna sin plats, under sals-
fönstren, och när dessa stodo öppna, hände det
ibland, att ett och annat litet bi förirrade sig ända
in till den stora blomstervasen, hvilken alltid un-
der sommaren utgjorde medelpunkten på det runda
matbordet.
Nu var det narcissernas, syrenernas och äppel-
blommornas tid. Man behöfde ej vara sparsam
på blomster härute på landsbygden och den gröna
majolika vasen var också i dag fylld med eft fint
urval af hvad trädgård och ängar hade skönast
atl bjuda på.
I dag. Men hvem skulle i morgon med konst-
erfarna händer ersälta de vissnade blomstren med
nya? Hvem skulle med ett kärleksfullt leende
möta gamle prostfar i dörren, när han trött kom
tillbaka från sin vandring utefter äkrarne, eller
följa honom därunder och med intresse lyssna
till hans funderingar öfver årsväxt och täckdik-
ning? Hvem skulle ha länstolen, nattrocken och
tofflorna i ordning, när han frusen och medtagen
kom från något långväga »sockenbud« under vin-
tern? Hvem knyta prästkragarne och den hvita
halsduken om hans hals? Hvem skulle hädan-
efter med tusen små ömma kärleksbevis förljufva
hans ålderdom?
Dagen hade förut varit vacker, men hu steg ett
åskmoln upp och förmörkade luften. Endast på
baksidan af prästgården var det ännu strålande
solsken och de små flitiga bien flögo där ut och
in i sina kupor, likasom om ingenting ovanligt
vore på färde.
Omkring kyrktornet, som höjde sig öfver lin-
darna på andra sidan kyrkhagen, kretsade kajor-
na, utstötande små oroliga skrik. Några af dem
kommo ibland ända fram till prästgårdstrappan,
där de slogo sig ned i en lång mörk rad på det
nedersla trappsteget, med de små glindrande ögo-
nen spejande inåt den mörka förstugan. Men in-
gen gifmild hand öppnade för dem i dag och in-
gen uppmärksammade dem. Hvem skulle också
göra det hädanefter?
Ute vid grinden stod prosten. Kaftanen hängde
i slankiga veck efter hans magra kropp, och de
tunna grå lockarne rördes oroligt fram och till-
baka af blåsten. Med vänstra armen hade han
gripit ett nervöst tag om grindslolpen, som han
maktlöst hvilade sig emot — och i den högra
handen höll han sin näsduk.
Han höjde armen och viftade med den hvita
duken.
»På half stång» — mumlade han sakta — »en-
dast på half stång.»
Bredvid och bakom honom stod en hel skara
af gårdens folk, alla i högtidskläder.
Rättaren, den gamle drängen, högljudt snyf-
tande, pigorna, rättarens barn med smörgåsar i
bänderna, gamla Malena, som brukade rensa i
trädgården. Och utanför staketet samt efter vä-
gen många af församlingsboarne.
Prostfar var ju icke ensam.
Det hade ej regnat pä länge och landsvägen
sände skyar af dam efter åkdonet, som rullade
fram efter densamma. Men genom det grå mol-
net kunde man ännu skönja tvänne ansikten, ett
sorgset manligt, ett älskligt och förgråtet kvinn-
ligt. De vändes rätt mot prästgården och den
gamle fadern, ty det gällde nu att med en si-
sta hungrig, intensiv blick göra sig till godo allt
hvad de kunde af det kära de lämnade. De båda
unga lågo på knä i åkdonets sits och hade fast
omslingrat hvarandra med hvarsiu arm. Från de
lediga händerna fladdrade deras näsdukar.
»Hvad Gud förenat skall människor icke åt-
skilja» — hviskade prosten med torra läppar.
Åkdonet hade nu kommit till backsluttningen
och sjönk där ner, tum efter tum, för de kvarva-
randes blickar. Nu syntes blott de båda hufvu-
dena, till sist en näsduk och en halmhatt — hvilka
gjorde några konvulsiviska viftningar — en sky
af dam och afskedet var slut.
Då vände sig den gamle prosten om. Ej ett
ord kom öfver hans läppar. De omkringstående
veko vördnadsfullt åt sidan, när han med lång-
samma steg styrde kurs mot trappan
Endast gamla Malena kunde ej hålla sig.
Hon rusade fram och grep prostens ena hand
mellan sina båda samt kysste den.
»Åh, Herre Gud!» — sade hon blott.
Detta blef signalen till allmän jämmer.
De, som förut hållit sig tappra, brusto nu i gråt,
barnen glömde sina smörgåsar och med rounnar-
ne fulla, satte de i med hög diskant, och kajorna
flögo förskräckta, högt öfver lönnarna, tillbaka till
sitt kyrktorn.
Men en djup sorg tar sig ej alltid uttryck i
ord, och ehuru ryckningarna kring gubbens mun
visade, att en stor och öfverväldigande smärta ar-
betade i hans bröst, kom dock ej ett ljud öfver
hans fast sammanpressade läppar. Han vände
sig blott om, då han kom upp på trappan och
nickade åt alla dessa, hvilka följde honom med
medlidsamma blickar, som om han velat säga:
»Jag tackar er för ert deltagande, kära vänner,
men jag vill nu helst vara för mig själf.»
Och han hade sannerligen behof däraf. Ingen
människa skulle få veta hvad det offer han gjort
hade kostat honom — minst af alla hon, som nu
vid sin makes, missionärens sida, rullade fram
efter den dammiga landsvägen.
»Hans lilla Helga! Hans ljufva, lilla majblom-
ster! Enda dottern — hans ålderdoms tröst!»
Det hade varit en het strid mellan far och dot-
ter, innan det blifvit bestämdt, att hon skulle läm
na honom. Kärlekens vapen hade korsats där-
under och gifvit ifrån sig gudomliga blixtar. Det
hade blödt ur öppna sår, men man hade lagt
själfbehärskningens slöja däröfver för att dölja
dem för hvarandra, och dock hade de båda hela
tiden vetat, alt de funnits där.
Den gamle fadern hade segrat.
I kyrkan, där han själf läst välsignelsen öfver
de båda unga, hängde ännu kransarne, med hvil-
ka den blifvit prydd, och han tyckte sig ännu höra,
hur den sista orgeltonen af bröllopspalmen dog
bort under hvalfven. Nej, den skulle ej dö bort.
Den skulle ständigt upprepa sig själf däruppe i
helgedomen och aldrig sluta att sjunga om hans
lilla välsignade majblomma. Den skulle ständigt
gå som en fin, klingande silfverton genom kyrk-
klockornas allvarsamma stämma eller orgelns
mäktiga brus.
Han skulle alltid igenkänna den som en häls-
ning från henne.
Då han kom in i salen, var det mörkt och kallt.
Åskvädret bade passerat sin väg öfver zenith och
gömt undan solen. Men dess kontur var randad
med en skarp, gyllene kant.
Prostfar stod länge vid fönstret och såg därpå.
Han såg till dess hans ansikte klarnade upp och
det smärlfylda draget kring munnen jämnades ut.
»Sol» — sade han för sig själf — »sol, du fin-
nes dock där och skall en gång bryta fram igen.
Nåd —• du skall återförena oss en g5ng.»
Den barnlösa.
S
et finna många människor, som anse det
alldeles själfklart, att ett barnlöst äk-
tenskap är olyckligt, att man och hustru ej
hafva en glad stund, emedan de täras af läng-
tan efter ett barn.
»Ilar ni barn?» eller »Ni har väl också
barn?» Dessa frågor riktas under samtalets
lopp vanligtvis till en fru, dä hon gör bekant-
skap med en främmande människa. Och på
det nekande svaret följer då ofta ett: »ack,
sådan skada» eller »det gör mig ondt,» åtföljdt
af beklagande blickar, om icke af den långt
ifrån finkänsliga anmärkningen: »är inte er
man ledsen öfver det?» Dylika talesätt kunna
ju förefalla tämligen betydelselösa och likväl
verka de sårande, emedan en barnlös fru icke
får höra dem blott en gång, utan dag efter dag.
Låtom oss antaga, att en hustru verkligen
sörjer öfver sin barnlöshet, eller att hon är
medveten om att hennes man bittert saknar
klangen af muntra barnröster vid den husliga
härden, så måste dylika anmärkningar alltid
på nytt upprifva såret, och vi äro då lika’
kärlekslösa, som om en af hälsa strålande män-
niska beklagade’ en sjuk för de plågor, han
måste utstå, och prisade hälsans vä>-de, eller
som om en frisk och färdig person vidt och
bredt beklagade en krympling, eller om en rik,
af öfverflöd omgifven dam för sin i torftiga
omständigheter lefvande väninna skulle skildra
de behag, som lyx och välstånd skapa, ett
sätt att gå tillväga, som väl ändå af alla skulle
anses som en stor taktlöshet. Att vid hvarje
tillfälle ömka en hustru, som känner sig verk-
ligt olycklig, emedan hon är barnlös, är lika-
ledes i hög grad kärlekslöst.
Men den åsikten, att ett barnlöst äktenskap
skulle vara liktydigt med ett olyckligt, hvilar
helt och hållet pä en villfarelse. Lyckliga
och olyckliga äktenskap förekomma såväl bland
dem, som ha barn, som bland dem, som inga
äga. Visserligen är det naturligt, att föräl-
drarna älska sina bam, men det man aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
