Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 22 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 197
ägt känner man ej sâ stor längtan efter, och
om hustrun slipper plågor och besvärligheter,
är ofta förhållandet mellan makarne det tänk-
bart lyckligaste. Men för dessa par ligger
ofta en stor fara för deras lycka just i de be-
klaganden de få höra af sin omgifoing. Fruns
jämnåriga väninnor tröttna ej att berätta om
de många glädjestunder de upplefva tillsam-
man med sina barn, mannens bekanta och
kamrater berätta om sina pojkars upptåg, och
som afslutning af historierna följer vanligtvis
en anmärkning såsom: »En sådan pojke skulle
du också ha,» eller »Lyckan inom äktenska-
pet blir fullkomlig först då barnen komma.»
Vid årsskiftet, vid en födelse- eller namns-
dag försumma släktingar och bekanta sällan
att halft på skämt, halft på allvar till sin gra-
tulation tillägga den önskan, att föräldragläd-
jen, om ock sent, måtte komma på deras lott
etc. Det barnlösa paret hör sig dagligen be-
klagas, och det bör ej förundra någon, om ma-
karne själfva slutligen komma till den öfver-
tygelsen, att själfva kvintessensen i deras lycka
fattas. De bU missbelåtna och missmodiga
öfver att det nekas dem något, som kommer
andra till del, deras barnlöshet blir under ti-
dernas lopp den sårbara punkten, som "de i
sina samtal söka undvika, och endast alltför
lätt störes därigenom den äktenskapliga lyckan.
Jag är fast öfvertygad om, att antalet lyckliga
äktenskap, trots barnlösheten, skulle vara ännu
större, om icke släktingar och bekanta till ett
dylikt par genom sitt medlidande och bekla-
gande undergräfde lyckan.
De hustrur, som i öfvermåttet af sin mo-
derslycka icke tröttna att beklaga sina barn-
lösa bekanta, borde vara mindre förhastade
och betänka, att dessa visserligen gå miste
om mången glädje, men att de också besparas
mången smärta. Må de först vänta och se,
om deras små bli dem till verklig lycka, hvil-
ket ej på långt när är händelsen, därför att
lille Kurt är en kraftig, stark och vaken gosse,
eller att den tioåriga Greta utvecklar sig till
en vacker, munter flicka, som lofvar sina för-
äldrar mycken glädje. Månget ömt moders-
hjärta, som var utom sig af lycka öfver sina
älsklingar, har sedan brustit af alla de be-
kymmer en vanartig son beredt, eller öfver
det oförskylda lidande, som en olyckligt gift
dotter bringar öfver föräldrahuset, för att icke
tala om de barn, som i sina ungdomsår blom-
stra och gifva anledning till de skönaste för-
hoppningar, för att sedan plötsligt, trots den
mest uppoffrande vård, vissna bort och dö.
Säkert har mer än en moder förr eller senare
afundats den af hennes väninnor, som aldrig
känt lyckan att kalla ett barn sitt eget, men
som äfven blifvit besparad en dylik smärta.
Glädjen er därför, I unga mödrar, åt eder
lycka och varcn stolta öfver edra älsklingar,
roen akten er att med tanklösa ord såra edra
barnlösa bekanta, akten er, att genom ert
medlidande utså tvedräkt, misstroende och för-
stämning emellan ett par förut lyckliga makar!
Maria Magdalena.
-Si
Tvånne praktnummer
af IDUN,
hvart för sig af stort intresse, utsändas
under det senare halfåret och komma
utan några som helst extra kostnader
samtliga våra prenumeranter till handa.
Det är därför af vikt för enhvar, hvars
prenumeration utgår med juni månad, att
i god tid förnya densamma till årets slut.
Som våra läsarinnor känna, inträffar
den 28 juli en bemärkelsedag, som på
mångahanda sätt kominer att firas i de
nordiska rikena — det danska kronprins-
parets silfverbröllopsdag. Ej minst är
det intresse, som här hemma i Sverige
knyter sig kring den betydelsefulla fe-
sten — helt naturligt från den folkkära
»Sessans» fädernesland. Till ett blyg-
samt uttryck af de varma känslor, med
hvilka Karl XV:s dotter alltid omfattats
af svenska kvinnor, har Idun därför ock
beslutit att till högtidsdagen utsända
ett ril<t illustreradt
silfverbröllopsnummer,
hvilket i bunden och obunden form kom-
mer att sysselsätta sig med olika faser
af kronprinsessan Lovisas lif, som barn,
som ung flicka, brud, maka och moder.
En stor mängd fint utförda porträtt och
illustrationer kommer att värdigt sluta
sig till texten, såsom ett charmant hel-
sidesporträtt af silfverbruden, det nyaste
som finnes, porträtt af brudparet för
tjugufem år sedan, porträtt af hennes
barn, vyer från de svenska och danska
hemmen m. m. Af alldeles särskildt
intresse bli : dels en serie porträtt af
samtliga tärnor och marskalkar på
bröllopet för tjugufem år sedan, hvilka
vi genom ynnestfullt tillmötesgående satts
i tillfälle att utföra efter kronprinses-
sans eget minnesalbum; dels en större
afbildning af den silfverbröllopsgåfva,
de kvarlefvande af dessa tärnor och mar-
skalkar ämna öfverlämna åt brudparet,
nämligen de af artisten John Kindborg ut-
förda målningarna från Stockholms,
Ulriksdals och Haga slott, infattade i
en gemensam, praktfull ram. Genom
godhetsfullt tillstånd af gifvarne och öf-
verenskommelse med artisten har Idun
förvärfvat ensam rätt att reproducera
detta intressanta konstverk. Därjämte
kommer mycket anhat af intresse att in-
rymmas i numret.
Det andra praktnumret, som kominer
att utgifvas under det senare halfåret,
blir
Iduns omfångsrika och präktigt
illustrerade julnummer.
Vi hafva i år för första gången vid-
tagit den åtgärden att redan under som-
maren påbörja julnumrets artistiska ut-
smyckande och tryckning, hvarigenom
ökad tid vinnes att på desamma nedlägga
all den omsorg, den högt utvecklade,
moderna tekniken medgifver. Illustra-
tionernas utförande kommer alltså i år
att betydligt öfverträffa hvad vi hittills
kunnat bjuda på, liksom vi lyckats för-
värfva synnerligen utmärkta textbidrag
af våra förnämsta författare. Vi våga
därför hoppas, att när vårt julnummer
efter Here månaders förarbeten till sist
träder innanför våra abonnenters dörrar,
det skall kunna göra det med hedern af
att vara något verkligt framstående af
svensk tidskriftslitteratur.
Ännu ett par saker beträffande detta
senare halfår anse vi böra särskildt på-
pekas. Sedan Frans Hedbergs pågående
följetongsroman: »Vacklande grund» af-
slutats, begynner med det nya halfärets
första nummer en ny fängslande följe-
tong:
”1 Österskär”,
Bygdetyper och bygdelif,
af Johannes Sundblad,
i hvilken den populäre och framstående
författaren i en serie högeligen friska
skildringar med kännarehand tecknar
svenskt skärgårdslif. Vi äro öfverty-
gade, att de komma att läsas ined min-
dre vanligt nöje.
Till hösten förestår sedan den stora
skönlitterära täfling med ett pris på
ej mindre än 2,000 kronor, som Idun
utlyst, och hvilken vi, att döma af det
intresse, som från författarekretsar ägnats
densamma, hoppas skola medföra för vår
läsekrets vinningen af ett eller annat
verkligt framstående litterärt verk.
Då härtill kommer, att Id Ull under
det senare halfåret skall bemöda sig att
genom alla nummer och på alla om-
råden bjuda sina läsarinnor den bästa
och mest omväxlande läsning, hoppas
vi kunna påräkna trofast stöd af alla
våra gamla vänner och många nyför-
värfvade därtill.
Alla skäl torde därför föreligga att
omedelbart förnya prenumerationen.
Om enhvar af våra gamla vänner blott
vill förvärfva oss en ny prenumerant,
skall vår tacksamhet sporra oss att på
allt sätt ytterligare befästa Iduns anse-
ende som vårt lands bästa familjeblad
och kvinnotidning.
För nytillträdande prenumeranter är
särskildt att märka, att de erhålla en ny
följetong fullständig från halfårets
början.
Stockholm i juni 1894.
Redaktionen af Idun.
JVIagdalena I^idenscliöld.
Ett hundraårsminne.
För Idun tecknadt af Georg Nordensvan.
(Forts.)
«B anske visste hoD, hur mycket den mannens
çJY*’ ord voro värda, allt nog, hon visade bonom
ifrån sig nära nog med förakt — och bans kung-
lig höghet fick feber, lade sig till sängs för ett
par dagar, grät och suckade och skref det ena
krypande ödmjuka brefvet efter det andra till
den ståndaktiga sköna, »hvars dygd och tro-
fasthet han» — för att nyttja ett komiskt
uttryck ur ett af Armfelts bref— »begråter,
men admirerar». Hon besvarade hans skrif-
velser med att lämna hofvet och resa till
landet för att undgå både den efterhängsne
och det skvaller, hans uppförande väckt till
fif.
Hur hertigen hämnades, är bekant. Det
dröjde ett år, innan tillfallet erbjöd sig, men
han var ej den, som glömde en förolämpning.
Konspirationen mot hans egen maktställning
blef uppdagad — så ock fröken Rudenschölds
delaktighet i »den infame Armfelts nedriga
anslag.» Särskildt gent emot fröken Ruden-
schöld var »den försmådde älskaren» —en-
ligt ett yttrande af Trolle-Wacbtmeister —
»utom alla ilskenhetens gränser jagad». Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
