Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 29 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
203
I DU N
men enligt min erfarenhet är detta tal i många
fall blott och bart en lättjans ljußigasto och be-
kvämaste dunkudde. På den slumrar icke blott
lärjungen själf in, utan ock föräldrar och anhöriga;
och bekvämt är det otvifvelaktigt, då man brustit
i flit, ihärdighet, omtanke och dagligt öfvervakande
och skolarbetet därför misslyckas eller måste af-
brytas, att kasta skulden icke på egen försum-
melse, utan antingen på skolan, som ställer allt
för stora fordringar på lärjungen, eller på Vår
Herre, som så illa utrustat den stackars gossen.»
Den flitige-sjuklige eller flitige-obegäfvade
öfveranstränges oftare, men rektor Palmgren
anser skulden härför drabba icke blott sko-
lan och dess för sådana lärjungar icke af-
passade fordringar utan ock hemmet, som i
allmänhet ställer allt för höga fordringar på
sina barn, och han anser att öfveransträng-
ningen öfver hufvud beror och härflyter lika
mycket från bristande daglig omvårdnad om
barnen i hemmen under skoltiden som från
skolans allt för stora fordringar och menar,
att den aldrig kan häfvas utan skolans och
hemmets gemensamma medverkan. Han fram-
ställer i samband härmed några högst beak-
tansvärda frågor till foräldrarne.
»Öfva vi föräldrar», frågar han, »öfver våra barn
den trägna tillsyn, som är af nöden, då vi veta
att skollifvet ställer och måste ställa större for-
dringar pä deras uppförande, hälsa och krafter än
hemlifvet, och äro vi i allmänhet på det klara med
att våra barn, fordra mera omsorg, mera vård och
intresse från vår sida, sedan de inträdt i skolan,
eller anse vi oss icke fast mera genom barnens
skolgång befriade från en hel del omsorger, som
vi utan berättigande och betänkande anse tillhöra
skolan? Fästa vi, då vi bedöma skolans verksam-
het och inflytande på våra barn, tillbörligt afse-
ende på deras utveckling, begåfning, hälsa o. s. v. ?
Ställa vi icke tidtals allt för stora fordringar på
våra barn, och förleda oss icke emellanåt andra
barns framsteg eller egen högfärd, afundsjuka o.
d. att fordra samma framsteg af våra egna barn,
ehuru de måhända sakna både begåfning och
krafter att gå lika fort fram i skolan som dessa?
Veta vi, huru lång tid åtgår till hemarbetet för
hvarje dag? Se vi till, att sällskapslifvet, vårt
eget eller barnens, ej tager allt för stor tid i an-
språk, att teater-, bal- och sport-lifvet icke uttröt-
tar barnen, att barnens nöjen och förströelser stå
i harmoni med de fordringar, lifvet ställer på dem,
sedan vi insatt dem i skola, och se vi till, att
dessa nöjen icke inkräkta på våra barns nödiga
hvilotid? Äro vi nogräknade med barnens sömn,
föda, kläder? Se vi till, att barnen under hemar-
betet iakttaga riktig kroppsställning, hafva tillräck-
lig, lagom och god belysning, hvarken för stark
eller för svag och från rätt sida, se vi till, att öf-
verläsning, skrifning m. m. går raskt undan och
på så knapp tid som möjligt är, att barnen ej
»sitta och hänga öfver boken» och därigenom
uttänja påläsningsliden utan nytta för studierna,
men till skada för kroppen? Se vi till, att våra
barn på sundaste sätt använda sin lediga tid till
vistande ute i friska luften åtminstone någon
timme hvarje dag? Söka vi på lämpligt sätt af-
hålla dem från bruket af spritvaror och tobak? Be-
söka vi åtminstone någon gång den skola, där våra
barn större delen af året vistas för att se och iakttaga
både dem och lärarne, samtala och rådgöra vi
med de senare om våra barns väl, anlag och fel,
följa vi de råd och anvisningar, som de gifva?
Känna vi ens till utseendet de lärare, åt hvilka
vi anförtrott vården af det käraste vi äga? Huru
uppfatta vi barnens bestraffningar, betyg, anmärk-
ningar? Tillse vi att barnen använda sina långa
ferier på bästa sätt, så att feriearbetet något kunde
underlätta terminsarbetet? Iakttaga vi nödig och
tillbörlig försiktighet, då vi i barnens närvaro tala
om skolan och dess lärare? Äro vi alltid fullt
sanningsenliga i våra uppgifter, då vi i afseende
på barnens skolarbete och hälsa rådfråga läka-
ren?»
I det närmaste samma frågor anser rektor
Palmgren kunna och böra ställas äfven till
läkarne och anställer med dem, därvid begag-
nande sig af deras egna uttalanden, en liten räfst,
i det han påpekar att stora skäl torde vara, att
läkarne, innan de alldeles kritiklöst bryta
stafven öfver skolarbetet, noggrant borde
undersöka barnens både hemlif och skollif.
Han yrkar, att läkarne skola ställa sina hy-
gieniska fordringar äfven utanför skolan, till
hem och föräldrar och den vård dessa skänka
sina barn under skoltideD. Det ensidiga på-
ståendet, att skolan är orsaken till barnens
alla lidanden under skoltiden är orättvist.
Han citerar följande yttrande af en läkare
i rörande skolhälsan: »Till dessa förhållanden
måste skolan förr eller senare lära sig att
taga hänsyn», men tillägger: »till dessa för-
hållanden måste skolan, foräldrarne och lä-
karne förr eller senare lära sig att taga hän-
syn, ty eljes blir all vår sträfvan att före-
komma öfveransträngningen fåfäng.»
Rörande hemmets tillsyn öfver barnen gör
rektor Palmgren följande berättigade jäm-
förelse:
»I allmänhet ställer man på flickan både i hem-
met och i viss män utanför hemmet större for-
dringar på ordentlighet, arbetsamhet och omtanke
än på gossen. Huru mången gosse får väl »hjälpa
till» i hemmet, huru mången tvingas väl att hafva
omtanke och ordning på sina böcker, kläder, sko-
don m. m. ! Huru ofta tillåta vi en förseelse af
gossen oanmärkt passera, under det vi fördöma
samma förseelse hos flickan! Gossarne blifva hos
oss allt för mycket observerade, betjänade och
urskuldade, och detta inverkar menligt på många
af dem, då de på egen hand skola visa flit, ord-
ning, ihärdighet och sedighet i skolan. Men, in-
vändes ofta, »man får ju ej räkna så noga med
en gosse». Jo, svarar jag, minst lika noga som
vi räkna med våra flickor. Med dem räkna vi
ännu dess bättre noga i de flesta hem. Säkert
är, att vore vi föräldrar ständigt lika nogräknade
i allt med våra gossar, äfven från deras spädaste
år, med deras hemlif och utelif, som vi äro med
våra flickor, så skulle detta aktgifvande och dessa
större fordringar välgörande inverka på gossens
framtida lif och arbete och säkerligen bespara
mången far och mången mor sorgen att, kanske
mot bättre vetande, anföra sonens öfveransträng-
ning, dåliga begåfning eller andra dylika svep-
skäl såsom orsak till hans stillastående i skolan.
Till flit och daglig omtanke om sina plikter bör
gossen tillhållas och vänjas från sin första, skol-
dag till den sista ■— icke ryckvis, då det gått illa
för honom, utan oafbrutet. När den dag kommer,
då vi ställa samma fordringar på gossar som på
flickor, då vi anse, att hvad som passar eller icke
passar för en flicka, ej heller gör det för en gosse,
när den dag kommer, då skall antalet s. k. obe-
gåfvade gossar i vära skolor reduceras till ett
fåtal mot hvad nu är fallet. — Plikten först, nöjet
i andra rummet!»
Medlet att förebygga öfveransträDgningen
anser rektor Palmgren ligga däruti, att sko-
lan öppnar sin slutna krets för foräldrarne
och lämnar dessa tillfälle att deltaga i be-
stämmanderätten öfver deras barns väl och
framtid, att ansvaret delas af skolan och hem-
met, med andra ord att valfrihet i afseende
pä inom hvarje klass förekommande läsämnen
införes i våra undervisningsanstalter. Efter
att hafva omtalat, huru valfriheten under ader-
ton år tillämpats i Samskolan, utvecklar han
sina åsikter om valfrihetens berättigande, dess
hälsosamma inflytande för lärjungar, för sko-
lan och för hela lifvet samt möjligheten af
en sådan valfrihets införande i våra allmänna
läroverk och flickskolor, utan att därför be-
stående skolordning eller schemata behöfva
förändras.
Det skulle föra oss för långt att följa rek-
tor Palmgren i hans lärorika och intressanta
utveckling af detta ämne. Vi hänvisa i detta
afseende våra intresserade läsarinnor till Palm-
grenska Samskolans senaste årsredogörelse,
hvilken gratis utdelas genom C. E. Fritze’s
k. hofbokhandel härstädes.
m3
Samlen namn under adressen till kronprin-
sessan Lovisa, Carl XV:s dotter!
JVEagdalena ^udensdiöld.
Ett himdraårsminne.
För Idun tecknadt af Georg Nordensvan.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
Den sista akten i Armfeltska högmålspro-
cessen återstod ännu. Den bestod i — upp-
häfvandet af domen och de dömdas upprät-
telse.
År 1794 hade konspirationen utmålats
som fördärflig för Sveriges rike, och rätte-
gångshandlingarna hade förklarat sig sakna
uttryck för dessa »oerhörda och bottenlösa
nedrigheter och förräderier». Tre år därefter
kunde grefvinnan Armfelt skrifva till sin
make, att »ingen i Sverige, allraminst ko-
nungen, trodde numera att något verkligt
brott varit å bane.»
Om det hela ej vore så ynkligt och så
sorgligt, så vore det endast löjligt, en verk-
lig politisk tragikomedi.
Gustaf den fjärde Adolf hade nu själf
tillträdt regeringen, Reuterholm var en fallen
storhet, och den allmänna opinionen vågade
nu se gustavianerna i en helt annan belys-
ning än på den tid, då hertigen och hans
storvizir darrade af fruktan för att bli ma-
kade bort ifrån maktens tinnar. Nu strök
man ogeneradt ett streck öfver det som va-
rit, Armfelts domare måste se den man, de
dömt till döden, återinsatt i sina värdigheter,
hertigen träffade honom vid hofvet på Stock-
holms slott, såg onådig ut, men måste tåla
hans därvaro.
Magdalena Rudenschöld hade blifvit be-
nådad redan fem år, innan Armfelt fick åter-
komma till hemlandet. Vid midsommartiden
1796 fördes hon från fängelset till sin gamla
moders hus och därifrån på en kronjakt till
Gotland, där hon fått ett litet hemman som
present. Prinsessan Sofia Albertina försåg henne
med en »både anständig och tillräcklig matsäck»
jämte viner och likörer. Äfven silfver, linne,
husgeråd erhöll hon — som det hviskades
på konungens bekostnad.
Hon var ej mer än trettio år gammal och
hade ännu många år att lefva. För hennes
minne hade det varit väl, om hon nu
kunnat försvinna i glömska, om eftervärlden
ej fått veta något om hennes vidare öden.
Namnet Magdalena Rudenschöld tillhör nu
ej längre den politiska historien — men i
de följande årens skvallerkrönikor förekom-
mer det tyvärr flere gånger. När Arm-
felt återkom till Sverige 1801, hade hon
gjort sig omöjlig i societeten och förverkat
de sympatier, mången ännu efter hennes fän-
gelsetid visat henne. Hon hade ingått en
förbindelse med en man, som ej tillhörde
hennes stånd, »en sin domestik, en ung, rask
och vacker gosse». Det samtiden förebrådde
henne, var hennes »oförsiktighet», hennes
ringaktning för den yttre anständigheten, den
simpla smak, valet af vän visade. Efter att
ha blifvit bortvisad ur sin moders hus och
sedan den respektabla umgängeskrets, som
dittills stått henne öppen, stängt sina dörrar
för henne, lefde hon tillsamman med sin äl-
skare i Stockholm långt borta på Söder.
Nu var hon ohjälpligt sjunken i socialt
och moraliskt hänseende. Detta var ej en
»inclination», som societeten kunde blunda
för eller affärda med ett epigram, detta var
ej fjärilslif, det var förnedring.
När Armfelt var i Stockholm, ville han ej
träffa henne. Hennes olycka hade gått honom
djupt till sinnes, och han hvarken kunde el-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
