Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 26. 29 juni 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 I D U N 1894
1er ville öfverskyla den dryga andel, han
själf hade i hennes olyckor.
Han gjorde emellertid hvad han kunde för
att förbättra hennes lefnadsvillkor. Med ett
ärligt underhäll af honom — hon fick sedan
underhäll äfven frän kungahuset — lämnade
hon Sverige 1801 i afsikt att bosätta sig i
Frankrike. Där var likväl för dyrt för henne,
hon slog sig i stället ned i Schveiz, där hon en
tid vistades hos madame Staël, den ryktbara
författarinnan. Hon återkom först Here âr
därefter till Sverige och bodde sedan mesta-
dels hos sin broder på landet.
»Det finnes olyckor, som förnedra och för-
slöa», hade Armfelt skrifvit till sin hustru,
dä han hört om »den stackars Malins» för-
nedringstillstånd på den tid, då hon lefde
föraktad och i fattigdom. De få bref af
hennes hand, som finnas kvar från det senare
skedet af hennes lefnad, visa likväl inga spår
af slöhet eller af simpelhet i känsla eller ut-
tryck, tvärtom visa de både vaken blick och
lifligt intresse för det, som omger henne, och
de äro skrifna med en finhet och ett behag,
som påminner om hvad hon varit under den
sorglösa tid, då allt log och lekte omkring
henne.
Hennes år 1816 skrifna, helt kortfattade
skildring af »De märkvärdigaste åren i min
lefnad» — tryckta i Ridderstads »Gömdtär
icke glömdt» — visa henne som den ånger-
fulla, öfver lifvets stormar komna kvinnan,
som begråter sin ungdoms förvillelser och
vädjar till eftervärldens medlidande genom
att berätta om sina pröfningar och sin ofärd.
Hon säger sig numera älska ensamhet och
afsky »onödiga och tomma sällskaper», »den
ytliga glädtigheten» är nu främmande för
hennes hjärta.
En af hennes för detta friare, Skjölde-
brand, sökte upp henne, då hon på gamla
dagar åter flyttat till Stockholm. Han säger
sig aldrig ha kunnat föreställa sig, att en
människa kunde så förvandlas. »En liten
gumma, som hvarken i röst eller sätt erinrade
om den förtjusande skönheten i det forna
hofvet, mötte honom och talade obetydligt
om obetydligheter.»
Magdalena Rudenschöld hade öfverlefvat
sig själf. Hon afled den 5 mars 1823, 57
år gammal, och begrofs i sin faders graf un-
der Klara kyrka.
❖ *
*
HenDes historia företer i viss mån egen-
domliga likheter med Marie Grubbes öde —
Marie Grubbe, skildrad af H. C. Andersen i
novellen »Höns-gretas familj», och med er-
kändt mästerskap af J. P. Jacobsen i hans
ryktbara roman. Marie Grubbe, som, en gång
förmäld med en konungs broder, slutade sitt
lif som hustru till en färgkarl och straffånge,
är ej mera tragisk än Magdalena Ruden-
schöld, dotter till en af rikets främsta äd-
lingar, en af stjärnorna i ett lysande hof,
hyllad af de högst uppsatta män i riket, se-
dan förföljd, dömd till vanärande straff, fö-
remål för allmänt medlidande, sedan i socialt
hänseende återinsatt i sina rättigheter, men ut-
stött ur de kretsar, hon tillhört, ännu ung med
ett långt, tomt lif framför sig, slutligen död,
men dömd att ej få glömmas, att förbli före-
mål för eftervärldens nyfikenhet, för dess
medlidande eller ringaktning.
Mer än de flesta människor kunde hon
haft orsak att fråga, hvarför hennes öde blef
sådant. Hon skulle tvifvelsutan funnit or-
saken till det som händt i sitt eget skap-
lynne, men också i de förhållanden, som om-
gifvit henne, den luft hon inandades under
de bestämmande utvecklingsåren, de perso-
ner, hon då kom i beröring med, de seder
och tänkesätt, som då härskade, de egen-
domliga förhållanden, i hvilka hon kastades
in. Var hon själf skuld till sin ofärd, så
ha likväl andra sin dryga andel i denna
skuld.
Hennes öde och hvad man vet om hennes
personlighet ger den för psykologiska funde-
ringar anlagde mycket att tänka på.
En hälsning till Idun från
Valparaiso.
B
rån en ung dam, född och uppfostrad i Chile,
men som under ett längre besök i Sverige
lärt sig älska detta sina föräldrars foster-
land, har redaktionen mottagit följande bref, som
helt visst bör kunna intressera våra läsarinnor.
»Bland mina angenäma svenska bekantskaper
är Idun en af de främsta, ty hon återkallar i mitt
minne så många bilder från Sverige och svenska
förhållanden, hvilka ju i mycket äro olika lifvet
härstädes.
Vi skrifva i dag den 9 februari, och just nyss
fick jag ett bref från en svensk väninna, som
bland annat talar om en skarp vinter med is och
snö.
Nu vet jag hvad dessa egentligen innebära, ty
jag har i Sverige lärt känna monsieur »Kalle Vin-
ters» bistra anlete, hvilket förut var mig obekant.
Ännu minnes jag det intryck, som åsynen af snö
pä gator och öfver fälten gjorde på mig, som dit-
tills blott i fjärran sett snöhöljda bergstoppar.
Nu kännes det svalkande att tänka på de bländ-
hvita svenska vinterlandskapen, ty här ha vi full
sommar.
Staden Valparaiso är fullproppad med bad-
gäster, hitkomna från alla hålf och kanter, främst
Santiago På våra gator är nu ett sådant vim-
mel af människor, att man endast kan med godt
förråd af tid och tålamod komma till sitt före-
sätta mål, ty dessa fina damer och herrar hylla
valspråket: »Skynda långsamt». Detta gäller dock
företrädesvis om damerna; herrarne utföra helst
»på stället marsch», ty de stå i skuggan af
husraden och bega— förlåt! beundra de prome-
nerande damernas eleganta, ljusa toaletter och
kanske ibland äfven de vackra dräkternas äga
rinnor.
Klockan 6 på förmiddagen är den moderna värl-
dens badtimme; andra badet tages kl. 4 e. m.
Undrar just hur det skulle kännas att den
9 februari taga två bad dagligen vid någon svensk
strand !
Några af oss ha af en af Iduns landsmän, gref-
ve v. Schwerin, lärt den nyttiga simkonsten; här
är det sed att bekanta — utan afseende till kön
— simma tillsammans, hvadan själfva badandet
blir på en gång idrott och sällskapsnöje, och
ofta, då vi flockvis tumla om i vågorna, måste
jag skratta vid minnet af det, så att säga, affärs-
mässiga sätt, hvarpå mina saltsjöbad undanstöka-
des i de svenska badhusen.
Den svenska gymnastiken har många vänner här,
och nyssnämnde svenske grefve har med glans
upptagit sina svenske föregångares verksamhet på
detta område; dessutom förestår han den tyska
ridklubben samt är fäkt- och gymnastiklärare i
chilenska och engelska gymnastklubben, så nog
har den mannen fått arbete tillräckligt.
Helt nyligen anlände äfven en svensk kvinnlig
gymnast, fröken Hult, hit till Valparaiso. Hen-
nes mål var dock Santiago, där hennes landsmän
och mina personliga vänner, herrskapet Billing,
föra svenska gymnastikens runor med den äran.
Fröken H. såg äfven ut till att kunna främja det
svenska namnets anseende här ute.
Men hvad säger Iduns redaktion om att föra
den ärade tidskriftens läsarinnor på en liten tripp
till våra chilenska indianer? Det kunde kanske
vara roligt att för en liten stund lämna öfverci-
vilationens råmärken bakom sig och se hur kvin-
norna ha det bland ett folk, som lefver »tryckt
intill naturens hulda, leende modersbarm.–––»
Vi ha en tämligen lång färd in i landet, innan
vi komma till någon indianby; men är lyckan
oss god, torde vi möta en eller flere indianer
till bäst, ty de äro utmärkta ryttare. Deras hus
eller kojor äro uppförda af bambu eller lerjord;
i hustrurnas rum brinner alltid en eld — hemmets
härd förstås — och då någon lyster veta, hur
stort antal hustrur en indian äger, spörjes: »Hur
många eldar har du?» Som man ser, får en så-
dan man ha så många flammor honom lyster,
och till på köpet får han — lysa med dem.
Äktenskapen äro omaskerade köp, som afslutas
emellan friaren och flickans föräldrar, utan att
hon kanske ens har en aning om underhandlin-
garna. Hon gifves i byte emot hästar, får, sadel,
sporrar eller dylikt; men om frieriet gått tyst, så
nog blir den utsedda bruden i sinom tid väckt
till insikt om att hon lefver.
Midt i natten samlar brudgummen sina manliga
släktingar omkring sig; de stiga alla till häst, be-
väpnade, som om de skulle ut på krigsstig, och
sätta af i full karrier till brudens hem. Här upp-
stämmer skaran ett infernaliskt indiantjut; brud-
gummen intränger i huset för att hämta sin ut-
valda, och hon, som kanske stundom icke vet
hvad som är å färde, slår och — biter omkring
sig bäst hon förmår, tills hon får vika för öfver-
makten.
Motståndet räknas i hvarje fall henne till he-
der, ,ty den brud som slåss tapprast och bites
värst, anses för den dygdigaste ungmön.
Efter slutad strid sätter brudgummen sin brud
framför sig på hästen, och åtföljd af den skrå-
lande brudskaran för han henne till sitt hem, där
hon kanske först får tillfälle att se, om herr ge-
målen är en yngling eller en gubbe, en fager man
eller en anskrämmelig fuling.
Bröllopsfesten räcker till påföljande morgon,
där drickes skarpt, men mest en dryck, som äf-
ven vi civiliserade chilenesare tycka om, ty det
är äkta drufsaft, pressad af de först mogna druf-
vorna; den smakar utmärkt godt, men får njutas
med stor försiktighet, ty den slår lätt åt hufvu-
det.
Skulle det nu hända, att herr gemålen icke trif-
ves bra med sin hustru, så kan han återsända
henne till hennes föräldrar, men de varor han
gifvit i byte, behålla de. Dör hustrun, måste man-
nen betala en utfästad summa till hennes föräl-
drar och släktingar, hvadan förlusten af en hustru
är för våra goda indianherrar mycket kännbar —
för kassan åtminstone.
Antagom, att ni, ärade damer och herrar, efter
en af edra svenska festmiddagar med 10 à 12
rätter mat, plötsligt blefve försatta till en af våra
chilenska indianbyar ; sådant kunde möjligen då
ske »på den numera icke ovanliga» spiritiska vä-
gen», som det ju heter med någon förändring
i edra frieriannonser. Byns invånare skulle
mottaga eder vänligt och gästfritt; männen ha
visserligen något mindre af kläder på sig, än en
öfverciviliserad baldam: blott en fyrkantig hem-
väfd ylleschal fästad vid midjan, som en fotsid
kjol; men skulle ni fä lust att göra en promenad
tillsammans med en sådan kavaljer eller ni finge
se honom ute, kunde ni kanske komma att hem-
föra ett nytt mod på kappor genom att se hur
indianen draperar ännu en dylik schal öfver sina
skuldror. Mindre behag skulle ni möjligen finna
i männens hufvudbonad, en röd näsduk, knuten
kring det långa, tjocka, svarta håret, däri intet
månsken sprider någon ljusning. Och sist, men
icke sämst, silfversporrar på fotterna.
Redan den omständighet, att damerna — i mot-
sats till männen — vid alla tillfällen hafva klä-
der på hela kroppen, visar, att vi befinna oss hos
»vildar»; damernas örhängen samt hårnålar för-
mildra dock intrycket af den ociviliserade smak-
riktningen och försonar äfven den mest urringade
dam med indianskornas två »mantas», schalar af
samma slag som de, hvilka bäras af männen.
Indiandamen sammanfäster sin öfre »manta» un-
der hakan med en silfvernål, hvars hufvud icke
är mindre än ett ordinärt äple.
Undertecknad är den lyckliga ägarinnan till en
dylik nål, hvilken, utom sitt goda hufvud och kul-
turhistoriska värde, äfven äger det, att jag fått
den af en svensk vän, bosatt i närheten af indi-
anområdet. Det är eljes svårt att erhålla några
sådana prydnader, ty indianerna äro icke upp-
lagda för handel af detta slag.
Men förlåt, gästerna ha ju ännu icke blifvit
undfägnade I
Behagen I inträda till den där ståtlige mannen!
Han skyndar då genast till sin hjord efter ett får,
sticker ihjäl det i en blink samt låter servera er
det varma, rykande blodet i små träskåtar. Hål-
len till godo, det är idel välmening!
Man kan få se åtskilliga vackra typer bland
detta folk ; särskildt beundrar jag deras välfor-
made händer. De förneka tillvaron af dödliga
sjukdomar, och den allbekanta straffdomen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0208.html
