Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 29 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 IDUN 1894
Ett kapitel om tjänstfolk.
Också en synpunkt.
S
et har länge varit en erkänd sanning,
att hvar två eller tre fruar äro för-
samlade, där är ock tjänstfolksfrågan på tal
bland dem. Så har det alltid varit, så är
det ännu i dag, och det hela utmynnar i en
bitter klagan.
»Kan ni tänka er, min Kristin, den slam-
pan, har verkligen ...» låter det då.
Och å andra sidan:
»Ni är alldeles för efterlåten... i ert
ställe skulle jag minsann ...» etc.
Summa summarum: »Ja det är då sant
och visst, att gamla tiders präktiga och trogna
tjänare finnas inte mera — det år en utdöd
ras. Det är helt enkelt omöjligt att få en
bra tjänare nu för tiden.»
Jag vill, ehuru jag därmed ej ger den
allmänna klagovisan rätt, gå in på att den
gamla rasen är utdöd. Man finner ej numera
ödmjuka, änglatåliga, oupphörligt nigande tjän-
steflickor, hvilka se upp till sina matmödrar
som till högre väsen. Vår tids skolor och
uppfostringssystem ha bland den så kallade
lägre befolkningen födt tankar och vyer, om
hvilka det moderna tjänstefolkets fäder och
mödrar ej hade en idé. Underklassen, som
benämningen lyder, har på senare tider pro-
portionsvis gått hastigare fram i bildning än
den så kallade öfverklassen. Redan i och
med detsamma den fick lära läsa och skrifva,
öppnades ett stort fält för dess vetgirighet
och själfständiga utveckling. Genom en reg-
lementerad och obligatorisk skolundervisning,
genom billig och ofta god] folklitteratur samt,
i allmänhet sedt, tack vare den på bredare
bas framgående huraaniseringen af vårt sam-
hällslif i populär och demokratisk anda, har
denna underklass, som mest rekryterar tjän-
stefolket, snabbt höjt sig till en kulturstånd-
punkt, där dess individer fordra och måste
fordra en annan behandling än dess före-
gångare i »den gamla, goda tiden».
Hvad som underbyggnaden åstadkommer
hos gossar, hvars andliga bildning nog till
stor del sedermera kan gå förlorad i grofar-
betet på fältet framträder i sina yttringar,
allra mest påfallande hos flickan, hvars höjda
åskådningar äro betingade af och genom vi-
stelsen hos en bildad familj. Jag tror knappt,
att medvetandet om större själsodling hos
henne alstrar motvilja för husligt arbete, ty
särskildt kvinnan har af naturen anlag för
ordning och renlighet, hvilka genom uppfost-
ran ovillkorligen snarare utvecklas än under-
tryckas.
Jag återkommer nu till den där frun, som
aldrig kan finna en tjänstflicka af den gamla
traditionen. Denna fru borde besinna, att ju
bättre uppfostran en tjänarinna fått, dess
fortare känner hon, och dess mer såras hon
af den korta affärdande ton, medelst hvilken
många husmödrar söka gifva sig skenet af
större vikt och anseende. De gifva sina be-
fallningar ideligen, aldrig kort och tydligt —
det vore ej sårande — utan häftigt och hvasst.
Men hvarför skulle ej en husmoder kunna
tala till sin tjänstflicka som till hvarje an-
nan person? Jo, för visso. Om vi betänka,
huru stora anspråk ställas på en tjänarinna,
ha vi så mycket större skäl att bemöta henne
mildt och vänligt, som den bättre underbygg-
nad hon numera fått i betydlig mån stegrat
hennes finkänslighet.
Till de vanliga anmärkningarna mot tjän-
stefolket hör den, som gäller deras »evinner-
liga tanklöshet», men — hur eget! — man
fordrar ändock på samma gång, att de tank-
löst som maskiner skola foga sig i en hel
del saker. Ringklockan till exempel pinglar
väl för tolfte gången under dagens lopp, och
jungfrun måste för hvarje gång, utan hänsyn
till hvad hon har för händer, kasta allt- åt
sidan för att stå på tå för sin härskarinna.
Sedan får hon snubbor för att soppan blifvit
vidbränd och möblerna äro odammade. Hvem
är då den tanklösaste? Och när en ny tjä-
narinna föres in i hushållet, skall den gamla
tjänarinnan utan att knysta, foga sig i de nya
förhållandena, umgås med henne, dela hennes
bädd kanske etc. Och gud nåde henne, om hon
genom den allra minsta yttring af personlig
motvilja härvidlag skulle lägga några egna
tankar i dagen. Här måste hon också vara
»tanklös».
Det måste erkännas, att hela husets trefi
nad och välbefinnande i hög grad beror på
tjänstefolkets goda egenskaper. Därför borde
man alltid också gifva dessa sitt förtjänta
pris såsom en uppmuntran till fortsatt upp-
fyllelse af plikter, hvilka eljes blifva odräg-
liga samt skötas ovilligt och lamt, allt till
husbondfolkets eget förfång. Därför har
husmodern alltid att först och främst iakttaga
vänlighet mot tjänarinnan, om hon skall kunna
vänta något motsvarande af henne. Ett »var
så god» eller ett »tack» i förbindelse med
äfven den minsta uträttning, verkar alltid väl-
görande.
»Var god och gif mig ett glas vatten,
Marie», säger husmodern, och ni kan vara
säker på, att Marie icke blott nöjer sig med
att lydigt och gladt uppfylla befallningen,
utan hon finner alldeles på egen hand, att
glaset bör serveras på en bricka eller tallrik.
Men då frun sträft kommenderar »elda», skall
flickan, förargad öfver den fräsiga öfversitta-
retonen, slunga vedfånget i kakelugnssstenen
med en skräll, som till äfventyrs ej är be-
haglig för fruns nerver.
En billig begäran af tjänarinnan bör alltid
lämnas möjligt gehör, och hon må likaledes
tillåtas att någon ^ång hafva ett eget intresse,
ett eget arbete, som ger henne välbehöflig
vederkvickelse i det beständiga släpet för
andra. Vidare bör man aldrig blanda sig för
djupt i tjänstfolkets personliga angelägenheter
och — hvilket dock är så vanligt — t. ex.
låta dess dräkt undergå en kitslig granskning,
hvarvid de förskönande elementen obevekligt
bannlysas. Då man skänker tjänstflickan en
klädning, må man välja ett tyg som passar
henne, men alltid nätt och vackert, för att
gifva ett erkännande åt äfven den tjänande
systerns anspråk på prydlighet. Man går
sålunda de oeftergifliga fordringarna hos ung-
dom, ett täckt utseende eller en smula med-
född fåfänga till mötes på hafva vägen, och
leder dem med sin egen mera utvecklade
smak in i den rätta riktningen.
Öfverdrifvet pedanteri är ju alltid skadligt.
En viss ordning och tidsindelning måste
emellertid finnas, men ett hushåll där allt,
ända till rena lapprisaker, skall gå efter klock-
slag, kan till slut ej blifva annat än ett
själsdödande maskineri. Barn måste i all-
mänhet uppfostras efter en dylik i det minsta
reglerad ordning, men vuxna personer känna
sig sårade af småaktigt öfvervakande, och ett
sådant undergräfver framför allt det goda för-
hållandet af tillgifvenhet och förtroende mellan
husbonde och tjänare.
Härmed är jag ock inne på kapitlet om
kontrollen öfver tjänstfolket. En god hus-
moder har, utan att det märks, ögonen öfver-
allt och vinner genom sin förtroendefulla
omisstänksamhet de ärliga tjänarnes aktning
och tacksamhet, på samma gång hon alltmer
oskadliggör och afväpnar de tjufaktiga. Till
och med de redbaraste människor känna sig
icke manade till omtanke och sparsamhet, när
de vaktas som vore de tjufvar. Då skänken
är olåst, skall en ärlig tjänarinna vida kraf-
tigare undertrycka snatteriet, än frun i huset
med den strängaste uppsikt förmår. Där
misstroendesystemet är förhärskande, återstår
ingenting annat för husmodern än att uteslu-
tande lita på den egna kontrollen, hvilken
omöjligen kan räcka till öfverallt.
Men först och sist: höflighet och vinnande
välvilja mot dem, som i sin hårdt bundna
ställning gent emot oss stå vapenlösa. Det
är oädelt att vilja mot hårdhet och råhet
tillbyta sig en tvungen ödmjukhet.
Missförstånd och tillfälliga slitningar mellan
äfven de bästa husbönder och de bästa tjä-
nare torde väl aldrig kunna helt och hållet
undvikas, men jag tror, att största delen af
det onda skulle med iakttagande af mina små
välmenta råd kunna bortrensas eller före-
kommas.
Den där gamla rasen, som bestod af trogna,
tölpiga, blindt lydande slafvinnor, är visser-
ligen utdöd. Men säkerligen skulle husmöd-
rarna, om de ville finna sig tillrätta i den af
nya tidsförhållanden med nödvändighet be-
tingade förändringen inse, att en vida bättre
»ras» trädt i den förras ställe.
Husmoder.
En jordbrukande kvinna.
S
id sidan af de många kvinnor, hvilka ut-
märkt sig inom konstens, litteraturens och
människokärlekens områden, och därför blif-
vit i denna tidning afbildade och omtalade, är
den enkla kvinna jag här skulle vilja beskrifva
måhända ej på sin plats; hennes lifsgärning är
därtill alltför ringa, hennes ställning alltför obe-
märkt. Hon har dock äfven i bokstaflig mening
bidragit till sitt lands odling och är på sitt vis
rätt ovanlig, hvarför vi tro, att en teckning af
henne icke torde sakna allt intresse.
För 33 år sedan kom hon, redan då 50 år
gammal till den plats hon ännu bebor, en plats
långt bort i skogen. Hon började således sin
verksamhet här vid en ålder, då för mången
hans eller hennes »dagverk er endt», eller åtmin-
stone arbetskraften ej mer är i sin fulla styrka.
Hon arrenderade, jämte sin man, en bit af en
krouoallmänning, en obrukad, stenig skogsbacke,
fullkomligt obebygd. Vi använde med afsikt ut-
trycket »jämte sin man», ty hustrun har här va-
rit den egentligen verkande. Han, skomakare till
yrket och 20 år yngre än hon, ägde ej hennes
energi och uthållighet i arbetet, var klen och
bröstsjuk och långa tider borta på arbete i sitt
yrke. De uppförde med ringa hjälp sin lilla stu-
ga, ladugård och uthus allt så enkelt och primi-
tivt som möjligt. Sedan de röjt och uppodlat
en liten bit, gjorde gumman sin första sådd, ett
spann säd, som på den på magra jorden afkasta-
de så mycket, att hon kunde brygga litet julöl.
Vid allt har gumman själf lagt hand och ut-
rättat det mesta. Själf har hon mer än en gång
halmtäckt deras lilla stuga, »men nu orkar jag ej
mer och kan ej stå på stegen längre», sade hon
förra sommaren. Själf körde hon efter halm,
nära en mil bort och på delvis obanad väg, med
sin enda dragare, en oxe, och merendels kom hon
sig ej af förrän mot kvällen, då dagens andra
sysslor voro undanstökade, och framkom då i
»mörkningen» till det ställe, där halmen skulle
köpas och där folket af beskedlighet hjälpte hen-
ne att få hvad hon önskade; hem hann hon ej
förrän mot nattsidan.
Stället ligger förtjusande vackert vid en af Sö-
dermanlands många vackra insjöar. Någon banad
väg leder ej dit, och väl en halftimme får man
gå genom skogen, för att komma till närmaste
gård eller egendom. Stugan är omgifven af några
fruktträd, bärbuskar, rosenbuskar och en hel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
