Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 6 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 IDUN 1894
som salen i öfrigt, var till trängsel fylld af män
och kvinnor till ungefär lika antal.
Lady Henry Somerset öppnar mötet med ett
tal, lika vältaligt som genomträngdt af den finaste
kvinnliga känsla, liksom denna ädla kvinna i allt
ledes af de högsta motiv att verka för som är
sant och godt.
Efter det den vördnadsvärda mrs Pearsal-Smith
ledt församlingen i en kort bön, fick sir John
Hall ordet. Han har nyligen kommit från Nya
Zeeland, där han varit Premierminister och kraf-
tigt medverkat till att kvinnorna därstädes, som be-
kant, förra året erhöllo rösträtt, efter en hård 15-
årig kamp och efter att motioner 8 gånger varit
före vid parlamentet. Sir John ger en historik af
frågans gång och de svårigheter, som hade varit att
bekämpa, talar om hur de första förslagen gingo
i papperskorgen, om huru de vanliga inkasten
framlades, men hur frågan allt mer och mer växte
i popularitet och slutligen, efler otroligt arbete,
gick segrande igenom. Och hvad är resultatet?
Jo, att inga af de bebådade sorgliga följderna upp-
stått, men att de nyligen hållna valen gingo för
sig med ovanligt lugn, städadi och hyggligt. Kvin-
norna, som till största möjliga mängd begagnade
sig af sin rösträtt, hade, utom den goda ton de
gåfvo åt det hela, så kraftigt inverkat på valen,
att vida bättre män än förr blefvo valda, hvilket
allt nu erkännes af motståndarne. De som tjänst-
gjorde vid valurnorna sade, att de hellre vill ha
uppsikt öfver 200 kvinnor än 70 män. Till sist
sade han: »Jag hoppas att snart åter få besöka
England och är öfvertygad, att jag då skall få
se dess kvinnor äga rösträtt för att nyttja den
till sina landsmäns väl.»
Miss Frances Willard, amerikanska och en af
vår tids ädlaste kvinnor, president för världs-nyk-
terhetsföreningen, uppträder nu. »En sådan man,»
säger hon om sir John Hall, »ökar min tro på
hela den öfriga mänskligheten ; det tog 2,000 år
af kristligt hemlif att frambringa honom!» Hon
framhåller i sitt tal nödvändigheten af att vinna
kvinnan i allmänhet, »the average woman», för
saken, och hennes utmärkta tal, fullt af blixtrande
kvickhet, är ständigt afbrutet af skratt och stor-
mande applåder, däri män i allmänhet äro star-
kast. Man kan applådera här i landet, och ve
den talare och talarinna, som ej tätt och ofta är
afbruten af sådana bifallsyttringar. Men de kun-
na också tala dessa män och kvinnor, som här
uppträda offentligt!
Nu kommer turen till mrs Shepherd, en Nya
Zeeland-»valkvinna», som . börjar sålunda: »Jag
tror man bedt mig uppträda här i kväll för att
kunna visa en kvinna, som utfört den mycket
märkvärdiga saken att skrifva sitt namn på en
bit papper och rösta för en medlem af parlamen-
tet.» Men hon har gjort vida mera, denna mrs
Shepherd, ty hon har stått i spetsen för rösträtts-
frågan i Nya Zeeland, och utan henne, sade sir
John Hall, hade saken ej nu gått igenom. Hon
bestyrker sanoingen af allt hvad han för öfrigt
sagt och beskrifver nykterhetsfrågans ståndpunkt
i sitt hemland och den inverkan kvinnans röst-
rätt redan halt därpå.
Efter lysande tal af några af rösträttsfrågans
främsta förkämpar, mrs Wynford Philipps, mrs
Ormiston Chant — kvinnlig predikant — samt
mrs Amie Hicks, ledare för kvinnliga arbetarefö-
reningar och själf tillhörande arbetarnes led, sjun-
ger madame Antoinette Sterling en högstämd säng.
Därefter talar mrs Scatcherd från Skolland och
till sist en ung amerikanska, mrs Stanton Blatch.
Hon är dotter till den ännu lefvande mrs Eliza-
beth Cady Stanton, en af kvinnofrågans första
förkämpar i Amerika, och hvars lifsgärning lady
Somerset så vackert angaf i sitt tal. Denna vackra,
unga kvinna talar med ett lif, en värme och en
entusiasm, som tydligt visa att hon tillhör den
andra generationen af talarinnor och att hon lef
vat hela silt lif i kvinnorörelsens medelpunkt.
Det högst intressanta mötet afslutas med ännu
en sång af madame Sterling och det allmänna an-
tagandet af resolutionen om en skrifvelse, påyr-
kande en paragraf om kvinnlig rösträtt vid be-
handlingen af the Registration Bill, samt om in-
sändandet af en petition till parlamentet, till hvil-
ket ändamål namn vid detta och flere föregående
möten insamlats.
Anna Fleetwood Derby.
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekantal
Madame Carnot
«
en blodiga martyrdöd, som helt nyligen
drabbat den franska republikens pre-
sident och uppskakat hela den civiliserade
världen, har samlat allas — och naturligtvis
icke minst kvinnornas — djupa medkänsla
kring den efterlämnade familjen, den sörjande
makaD. I tidningen Le Journal har en af
Frankrikes ypperste skriftställare, François
Coppée, gifvit en varmhjärtad tolkning åt
des3a känslor, hvilken vi här meddela.
* *
❖
I lördags afton satt m:me Carnot i sin
avantscen på Opéra-Comique och åhörde re-
presentationen af Falstaff.
Hon var nöjd. Hennes man, hvars hälsa
under sista tiden ingifvit henne oro, befann
sig nu bättre och hade begifvit sig på väg
till LyoD. Lugnad, men ändock litet orolig
för hans del med anledning af resans be-
svärligheter och alla de åtföljande ceremo-
nierna, hade hon anbefallt honom åt perso-
nerna i hans svit. »Se till, att han inte
stannar för länge uppe, att han sparar sig.»
Ty m:me Carnot är en exemplarisk maka
och moder. Hon vis3te honom därnere mot-
tagen med entusiasm, småleende mot alla,
utdelande hälsningar. Trogen sin roll, sina
plikter som halft suveräD, hade hon velat
visa sig på teatern för att applådera Verdi,
den vördnadsvärde mästaren, hvars harmo-
niska snille hade liksom smidt en förenings-
länk mellan de två latinska folken, som på
ett så beklagansvärdt sätt råkat-i tvädräkt.
Hon satt i sin loge, elt föremål för allas
diskreta, men uppriktiga sympati. Såsom all-
tid erfor mäDgden en känsla af nöje i hen-
nes närvaro. Oaktadt allt dåligt, man säger
om oss och vi säga om oss själfva, äro vi
en nation af präktiga människor, och ännu
i går voro vi lyckliga öfver att i spetsen för
den sociala hierarkien se denna värdiga och
utmärkta personlighet. Alla sroålogo på af-
stånd mot detta älskvärda, rena ansikte. Man
beundrade de höga dygder, som utmärkte
statschefens maka, och detta så mycket mera
som man visste, hur hon utvecklade dem,
med så mycken enkelhet och behag. Då
Frankrike hade gäster att emoltaga, då var
det med stolthet vi kunde visa dem — vid
sidan af den förste medborgaren, på den
mest framskjutna platsen och såsom en pryd-
nad för fäderneslandet — denna nobla kvinna.
Hur blygsam m:me Carnot än må vara,
har hon ofta måst märka och ofta måst känna
sig lycklig öfver den hängifua vördnad, hvar-
med hon alltid omgifvits. Och härom kväl-
len i den lysande salongen, inför den utvalda
publiken, hade hon kanske ännu en gång,
vaggad af musiken, denna ljufva förnimmelse,
som värmde hennes hjärta.
Men morgondagen! . . .
Nej, man kan ej tänka därpå, utan att
rysa! . . . Hon sitter lugnt i hemmets sköte.
Genom Elyséepalatsets öppna fönster ström-
mar den varma juninattens rosendoft. Då
visar sig plötsligt en trotjänare med bestört-
ning målad i sitt ansikte. Det är den första,
förfärande Dyheten! Och så jaga telegram-
men oafbrutet hvarandra, telegram, i hvilka
orden flamma af blod. O, denna nattliga
resa, den skumma bangården, där ånghästen,
i hast sadlad, frustar, den arma makans af-
färd med hjärtat sönderslitet af ångest och
smärta, bland alla dessa män med dystra
ansikten och lågmäld röstl . . . Ack, tåget
må rusa aldrig så blixtsnabbt fram genom
nattens mörker. Den olyckliga skall komma
för sent. I Dijon, ungefär halfvägs, får
m:me Carnot känna den bittra sanningen.
Hennes make är död. Äfven hon har Dåtts
af mördarens dolk! . . .
Jag kan ej slita mina tankar från dessa
fasor.
En enda gång har jag haft äran att se
m:me Carnot på nära håll och tala med
henne. Det var det första året af hennes
mans presidentskap och hon tillbragte då
slutet af sommaren i palatset Fontainebleu
med sin familj. Jag gjorde denna lilla resa
för att infinna mig vid den audiens, hon be-
viljat mig, och för att tala med henne om
en framstående, men olycklig kvinnlig artist,
som genom sjukdom hotades af grym fattig-
dom. Aldrig skall jag glömma, med hvil-
ken ifver och värme hon mottog min fram-
ställning, hur frikostig och öm hon var i
detta fall.
I detta ögonblick, då hon själf i sin tur
är nedtryckt af den förskräckligaste bland
olyckor och utan tvifvel är utom sig af sorg,
står detta minne oupphörligt för mig och rör
mig djupt. M:me Carnot har sällan sett mig
på de fester, vid hvilka hon med så fullän-
dadt behag gjorde les honneurs, och jag har
blott två eller tre gånger infunnit mig vid
dem, endast för att få göra min reverens för
henne. Jag är föga sällskapsmänniska och
ännu mindre salongshjälte, men jag har i dag
behof af att säga denna ädla kvinna, att jag
lider af hennes lidande, och att visa henne,
att skalden, som hon en dag hjälpte att göra
en smula godt, icke är otacksam. — — —
Kan det väl gifvas ett mera rörande offer
än m:me Carnot, som, utgången ur en me-
delklass med enkla och blygsamma vanor,
blifvit satt att intaga den högsta rang, som
där vetat att af instinkt, af takt och väl-
vilja värdigt uppbära sin slällniDg och som
nu plötsligt slungats in i detta drama af
blod, i denna världshistoriska fasa?
Ja, jag beklagar henne djupt, och alla
människor med hjärta skola beklaga henne
som jag. I sin ungdom hade hon säkert
aldrig drömt om annat än att blifva en tro-
gen maka och en öm moder. Senare har
hon inträdt i det lysande lifvet blott för att
följa sin man, hon har funnit sig i att re-
presentera — med hvilken hemlig motvilja,
utan tvifvel, med hvilken trötthet! — endast
för att visa sig värdig den man hon älskade.
Och plötsligt lär henne det obevekliga ödet,
att allt kräfver sin betalning, till och med
det, som man icke eflersträfvat; att lidan-
dets mått står i förhållande till storheten,
och denna milda och enkla kvinna får dela
drottningars tragiska förtviflan och deras tårar.
Hennes lif är för alltid ödelagdt. Hon
skall ej fin la någon annan lindring i sin
smärta än i- sina moderliga plikter och i
minnets dyrkan af den döde, mot hvilken
historien, så ofta orättvis och lidelsefull,
kommer att visa sig mycket mild. Ty in-
för presidenten Carnots blodiga bane hafva
de strängaste afväpnats. De vilja blott min-
nas hans kärlek till freden och arbetet, hans
vördnad för lagen, hans samvetsömma red-
barhet. De göra honom ej ens den enda
förebråelse han möjligen förtjänat, den att
icke under tider af fosterländsk förnedring
ha höjt det skri af ädelt vredesmod, som
Frankrike väntsde af honom. De urskulda
hans tystnad, ty de ana, hvilken ansträng-
ning den har kostat denne redbare man, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
