Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 6 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 213
förstå, att han ansett sig göra sin plikt, då
han icke talade.
Presidenten Carnots bild, som förut syntes
något färglös och matt, har efter dolkstynget
omstrålats af mycken värdighet, ja, till och
med storhet. Hederslegionens band, som han
bar vid alla officiella tillfällen, skall för hans
familj bli en dyrbar, en ärofull relik. De
blodfläckar, som färgat det, och som hans
änka nu betäcker med sina kyssar och tårar,
bära vittne, att Sadi Carnot var värdig att
intaga den första platsen, emedan han vetat
att dö ädelt, dö behjärtadt, svärdets död,
höfdingens död.
François Coppée.
Lyckönskningsadressen
tin
Kronprinsessan Lovisa af Danmark.
Samlen namn under adressen till kronprin-
sessan Lovisa, Carl XV:s]dotter! Senast
den 16 juli måste alla de listor, hvilka åt-
följde förra numret af Idun, vara återkomna
till redaktionen. Rask handling är således
af nöden. Och ju flere namn, dess bättre.
Vi taga ock för gifvet, att här en hvar med
glädje skall gå till verket.
Blått blod.
Skiss för Idun af Jane Gernandt.
N
är mademoiselle tog papiljotterna ur
sin tunna, svarta lugg och af gammal
vana fuktade de svarta bågarna öfver sina
något insjunkna, hvassa, bruna ögon med
en smula saliv — ett ofelbart medel att
få dem vackra •— visste Barbro Richissa
och Hans Kristian von Lewen-Biedecke, att
det var tid att hälsa på farmor, som satt
nere på verandan och hörde fröken Kurk
läsa tidningarna. Och då farmor såg bar-
nen komma ned för den breda trappan på
hvar sin sida om mademoiselle, log hon med
sin lilla förnäma mun, där en enda lång
framtand haft den artigheten att sitta kvar,
och sade, vänd till sin sällskapsdam: »Man
skall få se, att deras pappa tycker, att de
vuxit, när han kommer hem.»
Flickan var sex år gammal och bar en
lång, hvit klädning, som nätt och jämt vi-
sade hennes små blanka skor, och gossen
var klädd i sjömansblus och långbyxor, som
togo sig mycket egendomligt ut på hans
lilla gestalt. Men det lustigaste hos denne
lille man på fyra år var icke kostymen,
utan dragen i detta ansikte, som var den
lefvande reproduktionen af släktporträtten
inne i salen. Hufvudet var långt och smalt
med en spetsig hjässa och en hög bländ-
hvit panna, som nästan doldes af det glesa,
jämnklippta, rödblonda håret. Ögonen voro
mycket stora och af en klar ljusblå färg,
och den mycket långa näsan slutade i en
bred, platt klump, men det mest karaktä-
ristiska i denna fysionomi var ändå mun-
nen med sin utskjutande underläpp, fast
och röd som ett klufvet körsbär, och de
små tvära tänderna, som han höll hopbitna
med ett uttryck af frenetisk energi. Den
lilla flickan hade samma typ, men mindre
utpräglad, mindre karaktäristisk, och som
hon sträckte sig fram emot farmor, ljus-
klädd och graciös, stödd på de yttersta
spetsarna af sina små skor, med det kru-
siga rödblonda håret utåt ryggen och den
lilla munnen halföppen, såg hon ut som
en liten roccocodam, sprittande af nycker
och lif. Gossen hälsade stelt med en kyss
på hand och en bugning -— han hade al-
drig brytt sig mycket om farmor. En enda
människa hade uppfyllt hela hans existens
— det var hans far, som han omfattat med
en tillgifvenhet, så häftig som en liten
hunds, och det hade aldrig funnits något
till öfvers för de andra.
»Jag kan hälsa barnen ifrån pappa,» sade
farmor. »Jag har haft bref i dag.» Flic-
kan smålog och sade »tack», men gossen
sade. ingenting: pappa hade spelat honom
ett spratt, som han hvarken kunde fatta
eller förlåta — han var ute på bröllops-
resa med en ny grefvinna. Och bara för
att han kom att tänka på henne, blef han
så ond, att han slungade sin boll långt ut
i trädgården, men det var icke väl gjordt,
förrän han själf gick ut och hämtade den,
och därefter fortsatte han helt lugnt sin
vandring ut på stora landsvägen. Nu som
alla andra dagar skulle han och hans sy-
ster före andra frukosten göra en prome-
nad med mademoiselle.
»Monsieur Hans, n’allez pas trop vite,
restez avec nous,» ropade mademoiselle
oupphörligt, men han brydde sig icke myc-
ket om henne; han gick ungefär som han
hade lust till och var ibland ett långt stycke
före, ibland ett långt stycke efter.
Barbro var tvungen att hålla jämna steg
med mademoiselle ; hon läste upp sin fabel :
»Bonjour monsieur du Corbeau — Que vous
etes joli, — que»
»Mais qu’est ce que vous faites là, ma-
demoiselle Barbro?»
Den lilla hade stannat midt på lands-
vägen framför den röda stugan, där en af
grefvens torpare hyrt ut ett rum åt någon
liten familj, som bodde på sommarnöje, och
hon nickade af alla krafter till en pojke,
som var litet större än hon, och som hade
den djärfheten att stå innanför den lilla
trädgårdstäppans grind och skrika : »Barbro ! »
Mademoiselle drog flickan med sig: »Vo-
yons, voyons — är det så ni läser upp er
fabel?»
Och barnet fortsatte ovilligt, med uttrå-
kad stämma: »Que vous etes joli, que vous
me semblez beau,» men i detsamma hor-
des ett brak af grenar och mademoiselle
såg monsieur Hans försvinna bakom hal-
lonbuskarna vid vid vägkanten: »Olycklige,
hvad gör ni!» ropade hon och rusade efter
honom och fick fatt i hans ena arm, just
som han höll på att rulla ned i diket, men
långt ifrån att vara henne tacksam för hjäl-
pen betraktade han henne hotande, med
rynkade ögonbryn — »en chien de faïence»
som hon tänkte för sig själf.
»Min boll,» sade han. »Jag skall ha
min boll.»
Det fanns ingen hjälp. Han ville ha sin
boll, och han skulle ha sin boll, om det så
gällt att gå igenom eld. Och hon fick lägga
sig på knä och söka efter skatten, men när
hon ändtligen funnit den, var det knappt,
att hon fick »tack» en gång. Monsieur
Hans tog bara emot den, torkade den, gaf
den en sträng blick och sade: »Hör du,
hvad skulle du där för, du!» Och så klätt-
rade han, fast och bestämdt, med samman-
bitna tänder uppför dikeskanten.
Fransyskan följde försiktigt efter, och när
hon kommit upp, stod hon ett ögonblick
stilla och såg sig om åt alla sidor: Made-
moiselle Barbro var försvunnen. Hon hade
begagnat sig af sin frihets dyrbara ögon-
blick för att springa och hälsa på sin vän.
Och nu stod hon i den lilla trädgårds-
täppan bakom den röda stugan och betrak-
tade mycket uppmärksamt en låda af brä-
der, som pojken höll på att spika ihop.
»Tror du inte, den blir för stor?» frågade
hon.
»För stor?» upprepade pojken. »Men
han sträcker alldeles vådligt på sig, må
du tro.»
»Gör han?» sade hon, djupt intresserad.
»Hvar har du honom? Får jag se!»
»Han» låg under en krusbärsbuske, pie-
tetsfullt insvept i en tidning, som pojken
långsamt vecklade upp. »Min bror säger,
att det är den största katt han någonsin
har skjutit, och han var riktigt glad, när
han kom åt att knäppa den. Han har
snott omkring här efter kycklingarna; nu
kan de åtminstone få gå i fred.»
Den lilla flickan stod tyst och såg på
djuret; därefter vände hon sina stora blaa
ögon till gossen: »Hvad hette han?» frå-
gade hon.
»Inte vet jag! Jag tror inte han hette
något. Det var en löskatt,» sade han.
Hon tänkte öfver denna upplysning:
»Man är väl ändå tvungen till att sätta
någonting på grafven,» sade hon. »Man
kunde skrifva ’Mimi’ — fast då blir väl
farmor rädd, då tror hon väl strax, att vi
har tagit hennes katt, för den är då alltid
ute och springer.» Hon funderade ännu
ett ögonblick: »Jag skall tala med Hans
om det,» nickade hon afgörande. »Jag
vill, att han skall begrafvas i parken, midt
för hundarna — inte bredvid dem, utan på
andra sidan; — det skall bli kattornas rad.»
Gossen vecklade de dyrbara lämningarna
in i tidningspapperet. »När skall jag kom-
ma med honom?» frågade han.
»Kom så fort du får lådan färdig.»
»Är du där då säkert?»
»Säkert,» sade hon.
»Mademoiselle Barbro, mademoiselle Bar-
bro,» ljöd det utifrån vägen. »Hvar är
ni då ! »
Flickan steg ut igenom grinden, säker
och graciös i sin långa, hvita klädning.
»Här är jag,» sade hon. Och när hon
kommit ända in på mademoiselle, lyfte hon
upp sitt lilla ansikte och frågade: »Hvad är
det ni vill?»
»Comment? Hvad jag vill! Och det frå-
gar ni? Mais c’est trop fort. Hvad jag
vill? Er fru farmor har anförtrott er åt
mig, för att jag skulle ha er under min
uppsikt, inte för att ni skulle springa hvart
er lyster och tala med hvilka gatpojkar som
helst. Eller känner ni dessa människor?
Känner er fru farmor dem? Mademoiselle,
jag bär ansvaret för er uppfostran, och jag
fordrar, att ni lyder mig, och om inte min
auktoritet är er tillräcklig, ser jag mig tvun-
gen att vända mig till fru grefvinnan ...»
Den lilla ryckte på axlarna alldeles som
mademoiselle och sade likgiltigt: »Si ça
vous fait plaisir, Oh oui — si ça vous
fait plaisir. » Men så bief vreden henne
öfvermäktig ; hon sträckte blixtsnabbt ut
sin. lilla tunga. »Din otäcka!» ropade hon.
Mademoiselle kunde icke misstaga sig om
Liftörsäkringsbol. New-York
Drottninggatan 16, Stlili», — Orundadt 1845
I Lifräntortill 8, 10, 12, 14, 16
o. 18 %’ ber. på ålder
Tillg. 1 jan. 1893......kr. 513,064,511
Lifräntefond .............. » 46,216,974
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
