Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 27. 6 juli 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alé I U U IN 1894
gesten, och hon förstod till och med det
främmande ordet: »Vrai!» sade hon. »Det
går för långt. Mademoiselle Barbro, je n’ai
rien à vous dire, det är till er fru farmor
jag har att vända mig.» Och hon gick
beslutsamt framåt landsvägen, öfver den
nykrattade gården och bort till verandan,
där gamla grefvinnan ännu satt och solade
sig i sin bekväma stol.
De två små följde trofast efter. »Hvad
hon är otäck,» mumlade flickan. »Kan du
tåla henne?» frågade hon sin bror.
Monsieur Hans öppnade litet på de små
sammanpressade läpparna: »Nej,» sade han
kort och bet ihop tänderna igen.
(Forts.)
•4*
Några blad ur Helgeands-
holmens historia.
Tecknade för Idun af Ellen Fries.
d[|en lilla strömomflutna ö, nedanför Tessins
ståtliga kouungaborg, som f. n. bär nam-
net Helgeandsholmen, har under de sista år-
tiondena och ännu mera under de sista åren
dragit till sig hela landets blickar. Hög och
låg, lärd och olärd, man och kvinna, alla
hade sina åsikter, sina önskningar om denna
holmes framtid och kärapa därför med en
värma och lifakrighet, som ej äro vanliga i
vår nord. Men så gäller det ock medel-
punkten i det sköna Stockholm, alla sven-
skars stolthet.
Hufvudstaden brukar ju kallas landets
bjärta, och vi skulle vilja kalla Helgeands-
holmen hjärtats centrallcell — och det an-
tingen vi tänka på dess läge eller på det,
som ligger i våra tankar — dess historia.
* *
*
Ursprungligen lågo i den brusande ström-
men tre små öar, alla tre tillsammans ej så
stora som hälften af den nuvarande Helgeands-
holmen. De två västligaste kallades Stcck-
holmarne, den östligaste och minsta, ett litet
skär (den n. v. Strömparterren), kallades Rac-
kaihoimen. På den osäkra förklaringen af
dessa gamla namn våga vi ej inlåta oss, ej
heller på skälet, hvarför staden, som små-
ningom uppväxte på en annan holme, vår
nuvarande »staden mellan broarne», tog nam-
net Stockholm.
Småningom började man kalla den större
af Stockholmarne, den som låg närmast sta-
den Stockholm, för Helgeandsholmen.
Detta vackra namn fick den af det s. k.
Helgeandshus, som där anlade3 redan i bör-
jan af 1300 talet, således endast omkring ett
halft århundrade efter sedan den närbelägna
staden genom Birger Jarl erhållit sina privi-
legier och blifvit befästad.
* *
*
Ofta skildras medeltiden endast såsom vål-
dets, barbariets och vidskepelsernas tidehvarf,
och man glömmer, att det onda låter i häf-
derna mera tala om sig än det goda, och
att medeltidens barnsligt fromma tro utveck-
lade en icke obetydlig kärleksverksamhet.
Sålunda byggdes äfven då hospitaler åt
sjuk«, gamla oeh orkeslösa. Dessa stiftelser
betraktades såsom en frukt af Guds Andes
verksamhet i människornas hjärtan och kal-
lades »Guds hus» eller »Helgeandshus»,
I en gammal urkund från vår medeltid
heter det just härom:
»Då den högste konungen, Guds son, den
allsmäktige Herren Jesus Kristus vid denna
tidens slut skall sitta på sin härlighets tron
och gifva hvar och en efter hans förtjänst,
då skall han förkunna., att den hjälp och
tröst, som af kärlek till honom blifvit bevi-
sad mot fattiga och sjuka, har blifvit bevi-
sad mot honom själf, enligt ordet: Jag var
främling, och I härbegeraden mig, sjuk, och
I besökten mig. Förmådde af tanken härpå
hafva några barmhärtige mäD, hvilkas from-
het aldrig skall glömmas, som sågo och hörde
att många fattiga af brist på härberge, isyn-
nerhet vintertid, fingo utstå det yttersta elän-
de, så att de ofta af brist på kläder dogo
af köld eller sjuka eller döende fingo ligga
på gator och torg, på den Helige Andes
tillskyndelse gifvit allmosor af sina af Gud
dem förlänade ägodelar, för att till ett här-
berge för fattiga och till behöfvande sjukas
nytta en boning måtte uppbyggas, som i san-
ning skall både kallas och vara ett Guds
hus. »
En af de fromme män, som genom sin
frikostighet understödde Stockholms Helgeands-
hus, var den olycklige hertig Waldemar, som
omkom af svält på Nyköpings slott 1317.
Han gaf själfva byggnadstomten till Hel-
geandshuset, som synes uppförts ungefärligen
där det nu rifna kungliga stallet har legat,
öster om den bro, som i Yästerlånggatans
förlängning var slagen öfver den då mycket
bredare strömmen.
Helgeandsbuset var sålunda främst ett
sjukhus, dock ej för de stackars spetelske,
som fingo bo långt utom staden vid S:t Gö-
raus kapell, där nu Johannes kyrka ligger.
Det var vidare ett härberge för fattiga resande,
särskildt för dem, som kommo så sent på
kvällen till staden, att de ej släpptes in öf-
ver dess bro och genom dess befästa port.
Ingen fattig främling fick där nekas husrum
öfver natten. Helgeandsbuset var slutligen
ett hem för gamla personer, som därstädes
tillförsäkrade sig mot en viss afgift kost och
husrum till döddagar. Att sålunda inköpa
sig på Helgeandshuset kunde nog ha sina
olägenheter. De gamle fingo ej ha sina egna
tjänare, de fiugo ej behålla sina husdjur med
undantag för kattor, och de måste under-
kasta sig Helgeandsbusets alla föreskrifter.
Dessa torde dock ej ha varit mera betun-
gande än de, som förekomma i ett dylikt hem
i våra dagar; de gamla fingo läkarvård och
själavård och en säkerhet till personen, som
den tiden var lika eftersökt som nervlug-
nande stillhet i det nittonde århundradet.
Helgeandshuset förestods af Stockholms
förnämste borgare och det togs i våra ko-
nungars och riksföreslåndares särskilda hägn.
Det ihågkoms ofta i testamenten med gåf-
vor i penningar och jord och synes med ti-
den blifvit en ansedd stiftelse. Långvariga
processer för alt af giriga och sluga arfvin-
gar utbekomma den jord, som till Helgeands-
huset donerats, omtalas ofta i häfderna, lik-
som man finner att donationerna understun-
dom gåfvos med särskilda föreskrifter, såsom
då t. ex en viss rådman Wilkin Stenkinger
i Stockholm gaf en tomt »till linnelakan åt
Helgeandsbusets bjon.»
Stiftelsen blef rik, fick många stora gån-
dar på Norrmalm och annorstädes, men kom
aldrig att äga hela holmen. En del däraf
tillhörde andra inrättningar, och vid lilla
Stockholmen hade Klara kloster sina kvar-
nar.
Småningom blef holmen befäst; en mur
tyckes omgifvit den och storå befästa port-
hvalf, sådana som man ännu kan få se i
gamla tyska städer, försvarade broarne till
staden och till Norrmalm.
Ett kapell hörde till Helgeandshuset, och
en öppen plats på holmen tyckes ej saknats.
De historiska minnen, som knytas till dessa
platser, höra till de tragiska i vår historia.
Gärna skulle vi vilja låta historiens fulla
dager falla däröfver, men det är ej möjligt.
Yåra fäder voro som vi själfva tröga och
liknöjda för det allmänna lifvets stora till-
dragelser, och de historiska berättelser, som
kommit till oss från vår medeltid, äro ofta
torra och knapphändiga.
* *
*
Sveriges rättmätige konung, Birger, hade
flytt till Danmark, anklagad för det ohygg-
liga brottet att hafva vållat sina bröders död
i Nyköpings fängelsetorn. Rikets mäktige
män hade korat till konung den så ynkeli-
geu omkomne hertig Eriks treårige son Mag-
nus, egentligen af det skälet, att han genom
arf hade blifvit konung i Norge, och de ville
försöka det ännu opröfvade och därför loc-
kande experimentet att låta Skandinaviens
landfast förenade riken styras af en konung.
Genom att välja denne Magnus Eriksson till
konung förbigingo de den redan förut er-
kände tronföljaren, Birgers son Magnus, en
tapper och ädel furste, som var alldeles
oskyldig till fadrens brott, då han för tiden
af Nyköpings gästabud vistades i Danmark.
Han sökte göra sina anspråk på tronen gäl-
lanne, men han blef slagen, fången, förd till
Stockholms slott och på de 11000 jungfrurs
dag (21 okt.) 1319 ställd inför rätta. Han
försvarade sig med oskuldens värdighet, men
han stod i vägen för den nyvalde konungen,
för herrarnes unionsplauer, och deu unge
prinsen dömdes till döden.
På Helgeandsholmen gick domen den 23
okt. i verkställighet, sent om aftonen. Prin-
sen fördes ut från sitt fängelse, en matta var
utbredd på marken, han knäböjde på den,
och med ett svärdshugg skildes bufvudet
från kroppen. Den dödade hade dock varit
Sveriges utkorade tronföljare och hans minne
kunde utan fara hedras. Stadens prästerskap
samlades därför kring den döde, och under
klockeklang, med ljus och messång, bars den
unge furstens lik till gråbrödernas kyrka, där
det nedsattes i hans farfaders, den store
Magnus Ladulås’ graf —- i den kyrka, som
förvarar stoftet af Sveriges störste konungar.
(Slut i nästa n:r.)
Dåligt lynne.
f
går sken solen. Man märkte det i hela
huset, till och med i köket, där köksan
gnolade förnöjd vid sin diskbalja.
I barnkammaren kvittrade det muntert om
hvartannat som i ett fågelbo — däremellan
hördes en djupare, klangfull fruntimmersröst.
Herrn i huset hörde genast, att mamma
var hos småttingarna, och tittade i förbigåeude
in för att en stund glädja sig åt den vackra
familjetaflan, innan han begaf sig till sina
väntande klienter på byrån. Där solskenet
är sällsynt, där vet man att värdera det så
mycket mera.
I dag plockar köksan med nervös brådska
sina uppköp ur torgkorgen. Hon har smit-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0218.html
