Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 27. 6 juli 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DUN
tats af sin matmors dåliga lynne. I dag
har hon ej kunnat göra något till lags. Kalf-
lefvern är för dyr, fisken icke riktigt färsk
och grönsakerna för knappt tilltagna. In-
genting är, som sagdt, till lags, vare sig i
kökets eller herrskapets regioner. De båda
äldsta gossarne, som redan tidigt på morgo-
nen fått bannor för oordentlighet på sin bok-
hylla, smyga sig förstämda till skolan. Lilla
syster, i sorglösheten af sina fem år, visas
från frukostbordet till skamvrån, emedan hon
vid åsynen af brödernas långa ansikten glömt
chokoladkoppen, som hon håller i handen,
och som naturligtvis genast — kratsch! ligger
sönderslagen på den hvita bordduken. Husets
herre harklar sig misslynt bakom sin tidning,
när mamma leder sin gråtande favorit till
barnkammaren.
Ja, det är för olyckligt att hans eljes så
förträffliga fru skall på detta sätt öfverlämna
sig åt utbrott af dåligt lynne. Det stör
oupphörligt hans familjelycka och förbittrar
för honom många eljes sköna stunder.
Förr, när de voro nygifta, hade han oroat
sig öfver skuggorna i sin hustrus ögon.
»Hvad fattas dig, min älskade, har något
gjort dig ledsen?» »Ack nej, ingenting.
Lämna mig bara i fred!» Svaret gjorde ho-
nom häpen. Var det möjligt att en älskad
hustru kunde utau orsak visa sin man ett
ovänligt ansikte och jaga bort solskenet från
den husliga härden?
Senare hade han brusat upp: »Försök då
att lägga band på dig, när ingenting i värl-
den fattas dig, utan du bara är vid dåligt
humör. »
Naturligtvis följde alltid en scen. För att
undvika detta gick han slutligen så mycket
som möjligt ur vägen för sin hustru. Då
hon så på kvällen satt ensam och barnen
sofvo, grämde hon sig öfver, att mannen ej
tog mera hänsyn till henne. Som om inte
han också många gånger kom hem från byrån
vid dåligt humör. Han fann naturligtvis
tusen skäl därför, som borde respekteras, men
om hon ej kunde låta bli att förarga sig
öfver tjänarne och barnen, skulle hon aldrig
få låta märka detta — skulle låtsa som om
det ingenting vore!
Nej, detta är i själfva verket ingenting. Obe-
hagen och motigheterna i mannens verksamhet
äro af långt större betydelse. Hvarken tjänstfol-
kets förseelser eller barnens rätt ofta oskyldiga
odygder äro något ondt, som ej kan afbjälpas.
Det enda verkligt onda är ert eget dåliga lynne,
min fru. Se blott på er själf en gång lika
kritiskt som ni skulle göra, om det gällde
första bästa väninna eller någon af ert tjänst-
folk. Ni afskedade till sist er eljes duktiga
barnfröken, emedan hon jämnt och ständigt
visade en trumpen min. Men ert periodiskt
återkommande dåliga humör är värre än frö-
kens kroniska butterhet. Den senare kan
bero af ett verkligt själs- eller kroppslidande;
ert dåliga lynne är endast följden af illa be-
härskad nyckfullhet och retlighet.
Ingen man kan i längden älska en vresig
hustru; inga tjänare kunna någon längre tid
komma till rätta med en sådan matmoder,
och hvilket sorgligt ansvar för en moder, som
med sitt dåliga lynne dämpar barnens skratt
och kväfver deras naturliga glädtighet!
’ NI. NI.
Ur notisboken.
Drottningen afreste med extratåg kl. 8,30 i
lördags afton från Helsingborg öfver Hessleholm
till Tallgarn. I tisdags fortsattes resan från Tull-
garn med ångfartyget Sköldmön till Hufvudsta,
där ekipage mötte till Ulriksdal. Drottningens be-
sök å Ulriksdals slott gällde närmast hennes af-
hållna trotjänarinna kammarfröken Märtha Eketrä,
hvars hälsotillstånd är mycket oroväckande. På
torsdags afton anträdde h. m:t, via hufvudsladen,
resan till Norge.
*
Hemkommen från Kongo. Från Mukiu-
bunga i öfre Kongo har fru Ruth Walfridsson,
född Dorph, änka efter den för ett år sedan i
Kongo aflidne missionsläkaren d:r K. Walfridsson,
nyligen återkommit till hufvudstaden för att hos
anhöriga hvila ut efter en treårig vistelse i de
svartes världsdel. Fru Walfridsson, som i Paris
genomgått en kurs i sjukvård, har efter sin mans
frånfälle delvis fortsatt dennes praktik bland be-
folkningen i Mukinbunga och trakten där omkring
samt därjämte meddelat ett halft hundratal negrer
af olika åldrar och kön undervisning i läsning
och skrifuing på fiotispråket, hvilket hon är fullt
mäktig.
Sfe.
En moder.
En lifsbild från den nya världen, för ldun
af
Hilma Angered Strandberg.
(Forts.)
»Jag är inte van vid det, man gör inte
sådana saker själf hemma — det göra tjä-
narne.»
»Hvad i all världen göra fruarna då?»
»De göra väl detsamma, som era fruar göra,
de, som inte gå och slafva själfva.»
»Ah bevars? Var ni så rik i Danmark?»
Gummans mungipor drogos misstroget nedåt.
»Jag var af bättre folk,» gnisslade Hanna
röd oeh ond — »man behöfver inte vara rik
för att ha tjänare där. ..»
»Ne — nej, det syns på emigranterna,
som vi få ta emot,» hånade hon — »de ha ju
inte kläderna på kroppen . .. Hur kan man
ge fruntimmer en så dålig uppfostran, att di
inte lär sig sköta elt hus utan att vara bero-
ende af hjälp — fasligt opraktiskt — hunej...»
Det stack den gamla, att Hanna ansåg Nya
världens idéer liksom mer plebejiska — hon
förstod det nog.
Hanna var så förargad, att hon tvärt gick
in och smällde dörren efter sig. Det var pre-
cis, hvad hon brukade säga själf i forna
dagar -— men!
Hennes läppar krökte sig, under det hon
gick fram oeh tillbaka och lugnade både flickan
och sig själf... Hon hade ju aldrig sagt ett
ord om det . . . men nog borde de väl se af
sig själfva ändå, ... att — att hon var af
annat folk än de. När det kom till kritan,
så nog var det naivt, att de bodde om hvar-
andra så här: postmästare och slaktare och
redaktörer oeh doktorer och kolkörare — i
likadana hus nästan — och talade och um-
gicks med hvarandra, precis som om det
ingen skillnad vore . . . och dun kunde ju ändå
inte borträsoneras.
Men Hannas bitterhet gällde egentligen icke
detta — hon var sårad öfver, att hon icke
fick erkännande i sin tysta hjältebragd, — och
hushållssysslorna blefvo henne med ens olid-
ligt tunga. De lågo icke för henne, —- och
nu hade de mist sin förgyllning.
Mot grannarna blef hon alltmer stram och
sluten, hon kände sig förorättad — trött —
utsliten.
215
Så hjälplös hon nu smög ut och in — upp
och ned i huset — som en främling, medan
amerikanskorna styrde och ställde, städade,
sopade, blankpolerade och sände hr Knudsen
hit oeh dit, lastad med uppdrag. Begraf-
ningen måste ske redan dagen efter. Entre-
prenörens fru kom farande i en trilla och
snodde omkring lågmäld och viktig, hängde
ut den långa hvita rosetten utanför dörren
och försäkrade Hanna, att ett så vackert lik
kunde utställas med heder hvar som helst.
Ah, hur hon längtade in dit — i det skumma,
tysta rummet — hon hade ieke ett ögonblick
fått vara ensam med sitt döda barn! Man
stod på vakt därinne. Det passade sig alls
inte. Ah bevara oss väl! De sörjande voro
aldrig ensamma med så nära lik. Det hade
man väl aldrig hört, så länge man lefvat . . .
Och hon måste underkasta sig, ty hon kunde
icke undvara deras hjälp och stöd.
Under prästens tal satt hon vid sitt barns
hufvudgärd och stirrade på det lilla täcka,
bestämda ansiktet. Så fast och bestämdt det
såg ut i den djupa, ostörda sömnen — hon
hade icke sett det förr — som om det så
väl hade vetat sin egen väg. Ack, hvad
hade det blifvit för en väg månne? — Kros-
sadt, krossadt allt!
Rummet var fullproppadt af folk, klädda i
alla regnbågens färger. De sjöngo entoniga
sånger och gingo fram och kysste hennes
flicka. I dörren stod en karl med ett svart
lock, och grannarna trädde fram med hennes
sorghatt — hennes vantar.
»Är det så snart?» hviskade hon tonlöst.
Hon såg, att man väntade på något, och
så uppfångade hon sin mans tårfulla blick.
»Kyss henne du sist,» sade han ömt.
Och hon kysste sitt barns isiga lilla mun
som i en dröm . .. Men då locket var på-
skrufvadt, fattades hon plötsligen af ett vildt
uppror mot denna erbarmliga ofrihet och ro-
pade med gnistrande blickar oeh slog armarna
om sin man :
»Bär ut den själf, jag tål inte, att de ta
i den, åh, har du inte en gång mod att ta
ditt eget barn ifrån dem.»
Men entreprenören stod bugande och an-
mälde lika ceremoniöst som vore det presi-
dentens jordafölje :
»Herr och fru Knudsen.»
Hvarvid makarna spatserade arm i arm ut
till den enda vagnen, beskådade af några
negerungar och irländska arbetarkvinnor.
❖ *
*
På eftermiddagen gick herr Knudsen om-
kring och sysslade med allehanda i den ovana
stillheten. Han älskade frid och lugn nästan
svärmiskt och kunde gå och pyssla och plocka
med saker, iklädd sina tofflor och med en
cigarr i munnen — i timvis. Och nu var
det så tyst — så tyst. Han grät, men bitter-
heten var bortsmält, han tog en tidning och
tände lampan i mörkningen, drog fram två
hvilstolar och talade med ett slags tårfull
frid till Hanna.
»Kom, Hanna, — kom, stackars lilla hustru —
se så — sätt dig nu här — riktigt bekvämt —
ska jag läsa högt lite — eller kanske du tar
en bok själf— du har nog svårt att följa med.»
Så förunderligt stilla allting var! Från de
öppna fönstren kom kaprifolielukt, och skal-
baggarna knäppte och surrade omkring lamp-
glaset. Båda hade lagt upp fotterna på stolar
och vaggade sakta — det var längesedan de
haft det så. Den fysiska hvilan var ljuflig,
och de sutto där timme efter timme, ehuru
"ÎTI X LJ T|IT 1 (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
Pj X I.P/l. Till IYI 3 T* ^3 I 3 dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 3 Stnreplan 3
“13 S
« S -
® *ys
s5<ö
0 tO -j-
.2 o,«eä
1 s-s
5? O C
5
öfflM
g *2 =
•2 0 <u
Q) Q.
f ta II
js <D 03
t) n Ol
’o o «s
a +2är
o»rj“
!c* mir
2 • ^
CÎ ~-t o
S «2
jj a
sll
l fe o.
Dl
»•Sjj
t ’S s
5? e-
’ fl m
bC
C S.ÏÏ
* fl
o S
„Sw
d a.®
’’lo3
a’0
a a »
2-5o1
«’S $?
5 Sa
•g fl W>
©!eW
©°c5 a
% rt M
s-S
S "rt
O I" ®
.M <U 4*
©2<o
* -3 .a
0)
<0
vi
*8 I
a
<X>
Bl
OS
•H Tt
aTt
d S
0)1
(L g
W a
»a*
O B
S)o
Px
&°o
0®
ffl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0219.html
