Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 28. 13 juli 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 IDUN 1894
anser sig äga fullaste rättighet att for-
dra allt detta och mera därtill.
Att låta de olika typerna af snobb-
släktet defilera förbi skulle taga för lång-
tid. Yi känna dem ju för resten, om vi
också ej alltid tänka på och reflektera
öfver det snobbiga, som slår våra blickar.
Det är blott, då det uppträder mer än
vanligt stötande, som vi harmas och gripa
efter korrektiv. Dessa äro ej så lätta att
finna. Kanhända, och dock, om litet
hvar fick sina ögon öppnade för det löj-
liga och det hjärtlösa, som ligger i alla
dessa olika former af snobberi, skulle det
väl ej vara så svårt att skaka af åtmin-
stone en stor del däraf. Nu växer det
fast med oss. Om vi nogare tänka efter,
skola vi lätt finna, huru mycket oväsent-
ligt och lumpet, hvaråt vi gifva vikt och
värde. Tänk, hvad till dömes konvenan-
sen innehåller mycket småaktigt och snob-
bigt! Huru mycket snobberi har ej in-
smugit sig i vårt enskilda och vårt all-
männa lif! Och hvad göra vi däremot?
Höja vi vår stämma en enda gång emot
all denna snobbighet? Yåra arma efter-
kommande! O, hvilket snobberi skall ej
florera bland dem, för såvida vi ej be-
fria oss från denna snobbiga rädsla, som
hindrar oss att tala ut och träda upp
emot snobberiet!
Lennart Hennings.
Några blad ur Helgeands-
holmens historia.
Tecknade för Idun af Ellen Fries.
(Forts. o. slut.)
Landet var i uppror. Engelbrecht vald
till rikets höfvitsman. Men de maktägande
herrarne ville söka förlikning med unionsko-
nungen. Erik af Pommern kom pä hösten
1435 till Stockholm. Underhandlingar om
förlikning fördes pä Helgeandsholmen.
»I Helgeandshus de sammanginge,
Där började de att dagtinge»
säger rimkrönikan. Konungen visade sig
medgörlig, herrarne artiga och lättrogne, och
en förlikning slöts pä Helgeandsholmen med
mänga dyra eder, och sä reste konungen hem
till Danmark och
»Ehvar hans folk genom skärgården fara,
De fattiga bönder lät han ej spara,
De togo dem från-allt hvad de ägde,
Kläder, kittlar, grytor, oxar och kor,
Åter sutto de fattiga bönder i oro.»
Detta blef således den bedröfliga följden
på den enda handling af försoning, som oss
veterligen slutits på Helgeandsholmen.
* *
*
Konung Kristian I af Oldenburg hade blif
vit herre i Sverige, men icke just med den
svenska allmogens medgifvande. Det danska
herraväldet var lika illa lidet som förut.
I augusti 1465 tågade en bondehär ned
mot Stockholm.
»Detta kan ej längre så stå,
Vi måtte man af huse utgå,
Bättre är oss dö än lefva med skam»
säga de svenska bönderna till hvarandra en-
ligt rimkrönikan. Helgeandsholmen togo de
in och lägrade sig där och på Brunkeberg.
Det var nära, att de hade genom öfverrump-
liüg intagit hela staden, emedan konungen
var på stäket med sina trupper. Men snart
kom han i antågande mot Stockholm. Han
befallde några sina skepp lägra sig mellan
Helgeandsholman och Norrmalm för att af-
skära förbindelsen mellan bönderna på hol-
men och bondehären på Brunkeberg. Sedan
trängde konungens trupper in från staden på
Helgeandsholmen. Omkring 300 bönder be-
funno sig nu där innestängda. De togo sin
tillflykt till Helgeandskyrkan, de stridde med
förtviflans mod, blefvo öfvermannade och ned-
huggna till sista man. En svensk rådsherre
Ture Turesson skall varit den som anfört
konungens trupper, och fick han sedan i
i alla sina dagar bära namnet : »Bondeslak-
taren».
Den svenske bonden har sålunda inga ljusa
minnen från denna holme.
# *
*
Med reformationen kom en ny tid för Hel-
geandsholmen. Genom reduktionen tillföll
holmen kronan, och konung Gustaf hade an-
vändning för densamma.
Först och främst drog han in hela Hel-
geandshuset. Såsom en sparsam herre tyckte
han, att stadens sjuke och orkeslöse kunde
rymmas i det gamla gråmuukeklostret och
Helgeandshuset användas till nyttigare ända-
mål. Det blef delvis begagnadt till mynt-
verk, delvis blef det nedrifvet, och på den
lediga platsen uppbyggdes ett hofstall.
Man spörjer det dolda missnöjet häröfver
långt fram i tiden. I början af 1600-talet
skref Johan Messenius, denne entusiastiske
vän af Sveriges gamla minnen, i sin krönika
om Stockholm sålunda :
»Men med den holmen blef så fatt,
Att där blef konungens stall uppsatt.
Gud unne den aldrig sin nåd,
Som därtill gaf ut sitt första råd.
Där sjukt och fattigt folk haft ro,
Skall varda för hästar hus och bo,
Den Helge Andes hus och spetal
Blifver hästars krubba och stall!
På världsens sista dag härom
Varder Gud fällandes sträng dom.»
Messenius var säkerligen ej ensam om
sin hårda dom, om sin förbannelse öfver den
heliga stiftelsens vanhelgande, allra helst som
hospitalet i Gråmunkeklostret blef illa skött
och framkallade många klagomål. Och man
tycker sig genom tiderna höra de stackars
sjukes förbannelser, då de flyttades från sin
fristad på denna olyckliga holme.
* Ÿ
präktiga hus, som uppfördes på lilla Stock-
holmen. Vid stranden åt Mälaren lågo vid
denna tid kronans galejor stationerade.
Klara klosters kvarnar hade konung Gu-
staf Wasa anammat; sedan erhöll staden dem.
Kring dem och på Barkarholmen uppstod små-
ningom en mängd byggnader, mera nyttiga
än vackra. Det är alldeles otroligt, huru
mycket som rymdes på dessa holmar, hvilka
småningom genom fyllning kommo att utgöra
en enda stor ö.
Där fuunos redan från slutet af 1600-
talet, utom många enskilda enskilda hus,
bryggerb kvarnar och’ slaktarhus, hamn- och
fiskargångar, den kungliga fataburen och hof-
stallet.
Under Karl den elftes första regeringsår refs
Mynthuset och ett nytt hofstall uppbyggdes,
men detta blef efter några år med drängar,
hästar och vagnar lågornas rof, och ett nytt
stall uppbyggdes af Nicodemus Tessin 1696,
det vackra ståtliga stall, som detta år fått
skatta åt förgängelsen för nya bygnadsföretag.
När det nya slottet blef färdigt i medlet
af 1700-talet skulle naturligen nya planer
uppstå för Helgeandsholmen, med hvilket
namn man började att kalla alla de tre
holmarne. Det var naturligt, att man ville
blifva af med all den bråte, som fanns på
dess östra sida, midt för slottet. Många
planer, vackra och fula, gjordes upp. Slut-
ligen började byggandet af nuvarande Norr-
bro. Med stora kostnader höjdes nuvarande
Gustaf Adolfs torg, Helgeandsholmen och
planen framför slottet, så att man fick små
nätta backar åt alla sidor och bron så hög
som möjligt. År 1787 började byggandet af
Norrbro och 1801 var den färdig. Under
tiden hade kvarnar, slaktarhus o. d. fått resa
sina färde till andra deler af staden.
Stallet stod dock kvar. Det öfverlefde en
del förändringar på 1830-talet, då gref Pers
vackra hus nedrefs, de sista fiskerierna bort-
flyttades och Strömparterren ordnades.
Under de följande åren har om Helgeands-
holmen mera talats och skrifvits än handlats.
Vi ha lyckats komma in i en labyrint af
stridiga meningar, från hvilka vi tyckas hamna
i en labyrint af väldiga stenmassor, kring
hvilka strömmen ensam skall, ehuru äfven
den hämmad och kväst, tala om skönhet och
frihet.
0m väggens prydnader.
*
Under de följande århundradena bygges och
rifves, fylles och gräfves på Helgeandshol-
men, utan rast och ro, med olika syften,
efter olika planer. Man kunde därom skrif-
va en hel bok — ganska tänkvärd, men föga
uppbygglig.
Drottning Kristina ville rifva ned alla hus
på Helgeandsholmen och tyckes önskat däraf
göra en trädgård åt slottet. Man började
ock på hennes tid oroa sig öfver de många
fyllningar, som gjordes af de olika husägar-
ne på holmen. Redan då talades om, att
Mälarens utlopp hämmades. Men icke desto
mindre fortsattes efter hennes tid byggandet
och fyllandet.
Stockholms förste öfverståthållare, den i
fredens och krigets värf lika utmärkte Klas
Fleming, byggde där under medlet af 1600-
talet ett ståtligt palats, som endast genom
vattnet skildes från riksdrotset Per Brahes
Af Nicke Nuck.
S
äggen, som för några tiotal af år sedan med
undantag af en eller annan tafla i allmän-
het endast uppvisade släta tapetytor, har i
vår tid fått intaga ett framstående rum som ut-
ställningsfält för en mängd verkliga eller så kal-
lade konstföremål.
Denna lust att dekorera, eller pryda, för att slippa
det främmande och mer ståtliga uttrycket, få vi
emellertid ej tro vara något för oss och vår tid
särskildt kännetecknande. Nej, driffjädern härtill,
en inom oss boende skönhetslängtan, som vi söka
mätta genom att orpgifva oss med föremål, som
med form och färg öka trefnaden och tilltala ögat
på ett behagligt sätt, har nog alltid lefvat, men
yttre och inre omständigheter göra, att en män-
niska eller ett folk den ena tidsperioden får mer
tillfälle att lyssna till de andeliga rösterna, af
hvilka konstnärsintresset är en, än den andra.
Att i vår tid detta intresse är synnerligen stort,
linna vi lätt af den samling konstföremål, som vi
älska omgifva oss med för att pryda våra hem;
och där verklig kärlek till det sköna i förening
med god smak fått ordna, där blifva väl också
de yttre förutsättningarna för ett angenämt hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0224.html
