Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 13 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 221
uppnådda. Men de minst sagdt egendomliga an-
ordningar vi här och hvar påträffa med samma
uppgift som mål, tyckas visa hän på, att denna
skönhetskärlek eller skönhetskänsla — jag vill ej
säga saknas, ty jag tror, den ursprungligen är
nedlagd i hvarje människohjärta till en källa af
ogrumlad lifsglädje — dock af en eller annan
anledning blifvit undertryckt eller missriktad. Då
emellertid anordningarna i hemmet spela sin icke
oviktiga rol i släktets andliga uppfostran, torde
det ej vara ur vägen att i Idun, som vill vara
ett språkrör för hemmet, yttra några ord därom —
ej för att pröfva det omöjliga, att skrifva något
slags recept för den goda smaken, men för alt
efter en orienterande blick tillbaka, på de pry-
dande föremålens framträdande i tidigare dagar
än våra, framställa några allmänna synpunkter,
som kunna vara att minnas och beakta, när vi
genom dekorativa anordningar vilja försköna våra
hem.
Hemmet skall vara harmoniskt, det vill säga i
samklang med de personer det innesluter, och dess
olika föremål skola ingå som delar af det hela,
af den ram, som omgifver oss. Det är vi, som
äro hufvudsaken, om oss, om vår smak och våra
intressen skall hemmet vittna. Men om vi, för
att följa andras exempel eller modet för dagen,
samla omkring oss föremål, som äro främmande
för vår smakriktning, då inkomma i hemmet
främmande element, som svårligen kunna sam-
mansmälta med det öfriga och bilda harmonisk
enhet.
Detta gäller om hemmet i sin helhet, således
äfven om möbler och öfriga bohagsting, som först
och främst skola bedömas efter den praktiska
nytta de göra oss. Vi skulle emellertid syssel-
sätta oss med de uteslutande eller åtminstone
öfvervägande prydande föremålen, de som med
sitt innehåll, sina former och färger äro afsedda
att tilltala känslan och ögat. Vi finna dem all-
mänt företrädda på väggen, och mot dessa pryd-
nader rikta vi nu vår uppmärksamhet.
Bruket att smycka väggen har gamla anor.
Stanna vi inom vårt eget lands gränser, lär vår
kulturhistoria, hur redan tidigt våra förfäder vid
festliga tillfallen brukade behänga bostadens grofva
väggar med brokiga väfnader eller s. k. bonader,
hvilka med lifliga färger gjorde sitt till att öka
hemmets trefnad.
Detta bruk fortlefde in i nyare tiden, dock un-
danträngas så småningom den enklare väfnaden
från de kungliga slotten och andra bostäder för
förnämliga personer, då den ursprungligen från
utlandet införda ståtliga gobelinen håller sitt se-
gerrika intåg. På modet komma sedermera —
äfven som beklädnad för hel vägg — gyllenläders-
tapeten, hvars ursprung kan spåras från araberna,
den nu ytterst sällsynta vaxdukstapeten, den ele-
ganta sidentapeten, som efter tidens smak än är
försedd med inväfda buketter, än med målade
fjärilar och blommor efter kinesiska förebilder, än
randad. Slutligen må vi ej glömma vår egen tids
på papp tryckta tapet, numera vexlande i tusende
olika slags mönster och färger, men som ursprung-
ligen torde vara besläktad med de gamla ytmål-
ningarna i kyrkorna, hvilka under tidernas lopp
nästan bleknat bort, men af hvars sparsamma
rester man anar sig till mönstret och pietetsfullt
låter det med ny — om icke glans så dock färg —
framträda i ljuset; hvarvid det händer, att en och
annan skådare, som för tillfället ej erinrar sig de
gamla traditionerna, finner det underligt att man
vid kyrklig dekoration använder gamla tapetmotiv.
Gå vi efter denna lilla kyrkliga afvikelse öfver
till andra prydnader för väggen, så mötas vi af
den efterbildande konstens alster, skulpturen och
målningen.
Till skulpturen få vi från äldsta tider hänföra
en del bildverk, som användes till bostadens pry-
dande, dels träsnideri hvarmed stockar och annat
trävirke ofta försågs, dels arbeten i sten. Under
medeltiden torde reliefframställningar i det sist-
nämda materialet ej hafva varit ovanliga som
prydnader på herremannens bostadsvägg. Ämnet,
som behandlades, höll sig gärna inom den bibli-
ska berättelsens eller heraldikens område, ofta
äfven båda förenade med hvarann.
Vid nyare tidens början tjänar figurskulpturen
kyrkan, såsom vid utsmyckande af grafvårdar,
epitafier och dylikt. Den första monumentalbild
att uppställas i samlingsrum af icke-kyrklig ka-
raktär torde vara en i Upsala befintlig byst af
konung Gustaf II Adolf, hvarigenom uppslaget är
gifvet till skulpturens användning som världslig
prydnad — således äfven för hemmet.
Hvad måleriet beträffar förbigå vi den målade
väggen och erinra oss, att denna konstart liksom
mycket annat ingår i ett nytt skede under Gustaf
Wasas och hans konstälskande söners på nästan
alla områden synnerligen lifaktiga tid. Taflan
framträder, först framställande porträtt, visande
tidens allvarsamma och litet sträfva typer, men
sedermera äfven s. k. perspektiv, motsvarande
våra landskapsstvcken, vidare jaktstycken o. s. v.
Utom dessa rent konstnärliga alster ha också
konsthandtverket och konstindustrien fått lämna
föremål till hemmets smyckande. Som exempel
på sådant kunna vi erinra oss vapen, porslin o. d.
Vår tid har nu vid hemmets anordnande såsom
prydande element upptagit såväl sådant, som af
ålder fått burskap som därtill lämpligt, samt dess-
utom en mångfald olika föremål, som rik fantasi
kan uttänka och stor industriel verksamhet kan
frambringa.
Att genomgå allt detta detaljeradt skulle föra
oss på alltför långa och vidlyftiga utflykter, men
vi kunna få en öfverblick af det väsentliga genom
att indela det i några öfverskådliga grupper, och
till en första grupp kunna vi hänföra allt, som
hör till det textila området.
Med textil konst förstår man allt, som upp-
kommit genom trådars hopfogande till ett helt,
således allt sömmadt och väfdt.
Denna konstart är sålunda synnerligen gammal;
den var företrädd genom den första enkla bonaden
på våra förfäders väggar, liksom den ännu i dag
är det genom, bland annat, de präktiga drape
rierna i en nutidssalong.
Bonaden på väggen gör ett mjukt och behagligt
intryck och lämpar sig därigenom godt för att
öka intrycket af trefnad och värme i nordbons
hem under den långa, kalla vintern. Dess största
olägenhet är, att den uppsamlar och tills vidare
förvarar det hvarje morgon uppdrifna kringirrande
dammet, och den bör därför sparsamt förekomma
i våra sofrum liksom af samma skäl ej bekläda
hela väggarne i mindre rum. Som dörr och fön-
sterdraperi eller gardin, hvilket klingar mera be-
kant, lämpar den sig väl, och i egenskap af det
sistnämda har väfnaden så i allmänna medvetan-
det ingått som nödvändighetsartikel, att i sanning
usel och eländig är den bostad, där ej en mer
eller mindre nytvagen gardin blifvit fästad vid
fönstret.*
(Forts.)
Något missförstånd
i denna riktning trodde vi ej möjligt,
men som vi verkligen förnummit, att
hos en och annan sådant lär råda, få
vi härmed förklara, att — med undan-
tag af det ringa portot för listornas
insändande till redaktionen — natur-
ligtvis inga som helst kostnader komma
att drabba deltagarne i silfverbröllops-
adressen, utan ansvarar redaktionen
helt och hållet för densammas värdiga
utstyrsel och öfverlämnande.
Blått blod.
Skiss för Idun af Jane Gernandt.
(Forts, och slut).
Mademoiselle steg fram till den gamla
damen: »Hon var förtviflad att behöfva an-
lita en sådan utväg, men hon såg sig verk-
ligen tvungen att klaga för madame la
comtesse. Hon hade aflägsnat sig ett ögon-
blick för att hämta upp monsieur Hans’
boll, som fallit i diket, och mademoiselle
Barbro hade begagnat sig af hennes från-
varo för att springa till röda stugan och
tala med den främmande gossen, som hon
alls inte trodde vara något passande säll-
skap för mademoiselle. Hon hade fått ropa
en lång stund, utan att få svar, och då hon
trott sig i sin goda rätt att göra en an-
märkning mot mademoiselles uppförande,
hade mademoiselle räckt ut tungan och ta-
git sin tillflykt till des invectives suédoises.
Men hon hade intet att förebrå sig emot
mademoiselle Barbro, och hon väntade, att
mademoiselle gjorde henne sin ursäkt.»
»Bed om förlåtelse, Barbro,» sade far-
mor allvarsamt.
Barbro närmade sig mycket långsamt och
räckte ännu långsammare fram sin hand:
»Pardonnez — moi,» mumlade de små läp-
parna, men hon kastade en hård blick på
mademoiselle, som återigen vände sig till
hennes farmor.
Kanske att hon ännu en gång fick på-
kalla fru grefvinnans myndighet. Hon trod-
de inte alls att det var nyttigt för made-
moiselle Barbro att vara så mycket tillsam-
mans med den främmande pojken; — hon
var säker på, att det var han som lärde
mademoiselle dessa uttryck, som voro så
föga passande för mademoiselle.
»Barbro får inte gå till röda stugan, och
han får inte komma hit, » sade farmor strängt.
»Barbro har sin bror att leka mecl, är det
inte tillräckligt.» Och i det hon vände sig
till sin sällskapsdam fortfor hon: »Jag vill
inte de ska umgås med hvem som helst.
Barnen måste lära sig att taga vara pa sin
värdighet. »
»Ja visst,» sade fröken med en liten ton,
som farmor inte riktigt förstod sig på. Egent-
ligen visste hon inte, hvar hon hade Ebba
Kurk, men hon tyckte lika bra om henne
för det. Det var en stor tvärsäker tjugu-
årsflicka med kortklippt hår och en bred
humoristisk mun, som nästan aldrig log.
Den gamla damen hade bjudit henne till
sällskap, medan hennes son var ute och reste
med sin grefvinna, och bara flickan hade
en stund för sig själf och sin bok, kunde
ingen vara tåligare än hon, när det gällde
att reda ut släktregister eller tala om gikt.
Man gick till frukostbordet. Gamla gref-
vinnan tog fröken Kurk under armen, och
Barbro vandrade med små elastiska steg
efter mademoiselle, som höll monsieur Hans
i handen. Hennes ögon fäste sig brinnande
på fransyskans nacke: »Jag önskar, att hon
vore död, och jag önskar, att hon låg nere
i parken som »Chasseur» och »Fidèle».
Jag skulle inte plantera ett strå på hennes
graf, och om där växte gräs, så skulle jag
rycka upp det med rötterna. Och jag skulle
be Lars tälja mig en pinne och skrifva:
»Där ligger du, din otäcka ...» Ah, hvad
hon är stygg, åh, hvad hon håller efter en.
Man får inte vara i fred en minut, men
jag vet hvad jag skall göra. När jag gif-
ter mig med Lars, skall jag inte bjuda
henne på bröllopet. Jag skall bjuda alla
andra. Jag skall bjuda kusken, och jag
skall bjuda kokerskan, och jag skall bjuda
drängarna i stallet, och så skall jag ge dem
en kråsnål till minne, men hon skall inte
få en smul. »Och för hvarje gång hon förde
gaffeln till munnen, fäste Barbro sina het-
siga blåa ögon på fransyskan. »Hvad det
skall reta dig, du!»
Mademoiselle var uteslutande upptagen
af monsieur Hans, som ännu hade någon
svårighet att sitta fullt comme il faut till
bords, och gamla grefvinnan sysslade med
sin tallrik, utan att bekymra sig om barnen.
Medan hon serverade sig en liten utvald
portion af hvarje rätt, talade hon hela tiden
om sin son och om sin sonhustru, som inte
haft något annat än sitt gamla namn. Nu
kunde kanske de tre oförsörjda systrarna
också bli gifta, sedan de väl lyckats fä en
svåger.
»Det kan nog hända,» sade fröken Kurk.
»Prästen lär nu uppvakta den ena och kro-
nofogden den andra, och Gud vet om inte sta-
tionsinspektoren funderar på den tredje —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
