Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 13 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 I DU N 1894
Änkegrefvinnans långa tand råkade i en
lätt skakning; hon lade skeden och betrak-
tade sin sällskapsdam.
»Det är förstås bara prat,» sade flickan
lugnt. »De kan naturligtvis inte ta någon,
som inte är adel.»
Den lilla Barbro såg på henne med stora
ögon; allt detta var så intressant, att hon
stödde armbågen mot bordet och glömde
äta upp sina smultron.
»En voilà une tenue pour une demoiselle,»
började fransyskan, men i samma ögonblick
gaf hon till ett utrop : monsieur Hans som
satt och krossade smultronen i grädden som
om det gält att pressa dem igenom tallri-
ken, välte plötsligt hela portionen i sitt knä
och råkade i ett så bedröfligt skick, att
man måste föra honom från bordet. Barbro
lät icke störa’ sig, men hennes ögon voro
mycket runda och mycket orörliga, när hon
tackade farmor för maten. Hon hade fått
något att fundera på, och hon gick efter-
tänksamt genom trädgården och ut i par-
ken till hundkyrkogården, där Lars stod
och väntade på henne med lådan under ar-
men.
»Sätt ned den,» sade hon. »Vi kan inte
börja, förrän Hans kommer. Han skall vara
med. »
»Känn, hvad den är tung,» sade han och
räckte henne sin låda : hon vägde den me-
kaniskt på sina små mjuka armar, medan
hon betraktade pojken, som stod framför
henne, stor för sina sju år, mycket sol-
bränd och med mössan på sned öfver det
lockiga bruna håret.
»Du,» sade hon, »jag har tänkt på en
sak. Jag kan inte gifta mig med dig, för
att du inte är adel. Min pappa är grefve
och min bror är grefve, och då är man tvun-
gen att ta en adelsman.»
»Hvad?» frågade han. Tanken på gifter-
mål hade aldrig varit honom så främmande
som i detta ögonblick — han var uteslu-
tande upptagen af sin katt.
Det gled ett obeskrifligt leende öfver
Barbro Richissas läppar; hon lade händerna
på ryggen och lyfte upp den lilla runda
hakan. »Du är dum,» sade hon.
»Det kan du vara själf, » svarade han
mycket lugnt, utan att precis göra sig reda
för hvad frågan gällde. »Där kommer den
lille kilen! Nu börjar jag att gräfva.»
Men den »lilla kilen» kom inte ensam, han
var åtföljd af mademoiselle, och mademoi-
selle hade inte väl sett pojken från den
röda stugan, förrän hon började öfverösa
honom med en ström af ord, som han inte
förstod, men som var tillräcklig att jaga
honom på flykten.
Han sprang med sin låda under armen,
och Barbro såg efter honom med en stor
spefull blick, men Hans, som kommit för att
vara med om en begrafning, och som ännu
aldrig låtit någon omständighet afhålla sig
från att fullfölja en idé, började gräfva
en graf, som han gjorde sig beredd att fylla
med småsten.
»Men hvad står på?» ropade fröken Kurk,
som kom från en sidoallé med en bok i
handen. Hon hade en kort fristund efter
frukosten, när grefvinnan tog sig ett ögon-
blicks hvila, och hon hade suttit och läsit,
då hon plötsligt hörde mademoiselles dis-
kant.
Fransyskan var ännu-nästan andlös: Ah,
vrai . . . det gick för långt. I alla de fa-
miljer, där hon varit, hade hon aldrig träffat
på ett barn som mademoiselle Barbro . . .
Nu hade hon återigen funnit utväg att
träffa denne gamin. Elle est maline, sa-
vez — vous — ah, mais maline . . . Made-
moiselle fick icke bukt med henne — omöj-
ligt! Hon höjde armarna och lät dem falla
med ett uttryck af djupaste förtviflan och
gick sedan mycket sansadt bort till mon-
sieur Hans och bad honom akta sina kläder.
Barbro kom bort och satte sig på bän-
ken vid hundgrafvarna, där fröken Kurk
också slagit sig ned: »Den är något svår,»
sade hon suckande, med en blick på ma-
demoiselle.
»Jo, något,» sade fröken Ebba mycket
torrt.
»Det är, som om hon rådde om en. Och
tänk — vi ha inte haft henne längre, än
sedan det lyste för pappa. Den vi hade
förut — ifrån mammas tid — hon var bättre,
men hon hade inte så ren accent . . . Det
var hon, som kom upp med det.»
»Hvilken hon?»
»Pappas andra. När Hans skulle läsa
upp en fabel för henne på lysningsdagen,
så låtsade han, att han inte kunde. Det
var bara för att han inte ville, det visste
jag, men hon sade ändå, att han var söt,
och pappa gaf honom en kråsnål till minne
af dagen. Jag fick en ring, som är så
stor, att jag inte kan ha den på tummen
en gång. När jag gifter mig, skall jag
också ge saker i present...»
»Jaså, du tänker gifta dig,» sade fröken
Ebba.
»Ah, nu bryr jag mig inte om honom ...»
»Hvem?»
»Lars. Inte kan jag ta honom — han
är ju inte adel, och det är en sådan hare
så. Bara de säger ett ord åt honom, så
springer han. Hvad behöfver han springa
för? Hon kan ju inte göra honom något.
Inte blir jag rädd, inte. Jag bara låter
henne hållas, men jag är så van vid henne.
Hon grälar jämnt. Hon är efter mig öfver-
allt: Mademoiselle Barbro, où etes-vous?
Que faites-vous? De som är fria — de är
bra lyckliga. Lars — han kan göra hvad
han vill, men jag tror ändå aldrig han vå-
gar sig hit mer.» Hon satt en stund tyst
och tittade på spetsarna af sina små skor,
och så sade hon plötsligt, med en lätt suck:
»Nu vet jag inte, hvem jag skall gifta mig
med.»
»Ja, det är ju mycket sorgligt,» sade
fröken Ebba, »men jag tycker ändå, att du
har tiden för dig. Honom kan du i alla
fall inte ta —»
»Nej, det kan jag inte.» Och hon pra-
tade i ett, medan hon roade sig med att
sticka en pinne ut och in i den broderade
garneringen på sin hvita klädning. »Pappa
gifte sig med adelsfröknar båda gångerna,
för min mamma var en Blix och den här
andra hette ju Oxehufvud. Det är hon,
som har skaffåt mademoiselle, och made-
moiselle ville att vi skulle säga: »Au revoir,
maman, » när hon stod nere vid tåget och
skulle resa bort med pappa, men Hans sade:
»Au revoir, madame», och då hon kysste
honom på kinden, bet han henne i örat,
därför att hon höll pappa i hand.»
»Jaså, du är så svår, din lille krabat,»
sade fröken Ebba och betraktade den lille
mannen, som satt och slet kvistar af en
boklöfsgren och stack dem ned i grafkullen,
sedan han först bitit dem jämnstora med
ett kort, mekaniskt hugg af sina små tän-
der. Han arbetade med ett sådant allvar
och en sådan energi, att han rynkade ögon-
brynen för hvar kvist han slet af grenen,
och det var något så oemotståndligt ko-
miskt öfver honom, att hon böjde sig ned
och gaf honom en liten klatsch på det parti,
som, i den attityd han nu intog, var det
mest i ögonen fallande af hans lilla person.
Men något sådant hade aldrig förr händt
monsieur Hans.
Han reste sig upp och vände sig om,
och utan att kunna fatta denna djärfhet,
sade han långsamt och till ytterlighet häpen :
»Ah, mon Dieu!»
Men Ebba Kurk skrattade, så hon knappt
kunde tala, och medan hon bugade så djupt,
att håret slog henne i ögonen, sade hon
gång på gång: »Förlåt, herr grefve. Jag
ber tusen gånger om förlåtelse, ifall jag på
något sätt brutit i respekt. Se det — det
kan man kalla att ta vara på sin värdighet.»
Fröken Barbro Richissa von Lewen-Bie-
decke betraktade sin farmors sällskapsdam,
och hon betraktade sin bror. Och det måtte
varit något i den lille adelsmannens håll-
ning, som i hög grad tilltalat hennes aristo-
kratiska medvetande, ty hon utbrast plöts-
ligt, mycket belåten, som om hon fått en
ypperlig idé:
»Nu vet jag! När jag blir stor, gifter
jag mig med Hans, för då kan jag vara
säker på, att jag får en riktig grefve.»
Minnenas skatt.
Af Erny.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
»
essa andar äro en mängd gengångare,
som äro på besök i det lilla hemmet
— nej, de äro rättare sagdt bofasta för alltid
i de bådas sinnen, men de släppas nu lösa för
att återigen, för tusende gången kanske, pre-
senteras för hvarandra och göra stora revyn.
Det är minnena, de ljusa, sinnesstärkande
minnena från barndom och ungdom, som släppts
lösa. Det är hågkomster af dyrbar art, af
smått och stort, men allt inom ramen af ung-
domlig lyeka och barnslig ungdomsfrid — »min-
nets rosor, utan ånger brutna». Här ha vi
några putslustiga äfventyr af oskyldigaste be-
skaffenhet— Hugo och Mimmi nästan kikna
af skratt — Här ha vi gamla farmor, som var
så originell, så förnäm, men så hjärtegod . . .
»minns du, Hugo . . .?» — och Mimmis ögon
fuktas — så den förtjusande weddingtripen,
den vackra trädgården med alla sina jasminer
och fuchsior, den gamla taflan på pappas slott,
hvilken var en löndörr, de muntra kavalkaderna
med så mycken militär i töten och till och
med musik ibland af Lifregementets husarer —
»ack, minns du den där marschen . . . taram,
taram, tata . . .!» Och utflykterna i lustjakten
med alla vimplarne pä en gång, Btort fyrver-
keri på Skogsviken och ... ja, allt, allt det
där, som är så oförgätligt, så fullt af fröjd och
gamman!
Och hur eget! dessa minnen bära ej en
droppe af bitterhet uti sig vid jämförelsen med
det närvarandes torftighet. De fläkta tvärtom
in i själen en känsla af djup tacksamhet öfver
att lifvet en gång burit till dem så mycket rikt
och fröjdfullt . . . Det är minsann ej alla, som
varit så lyckliga!
»Ack, hvilken härlig tid!» blir vanligen slutet
på denna generalmönstring af minnets trupper.
Men i den lätta sucken, som beledsagar utropet,
ligger intet af grämelse och bitter saknad, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
