Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 13 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I D U N 223
en stilla reflekterande förnöjsamhet: »haf tack,
du solbeglänsta, välsignade forntid!»
Sådana minnen äro inga ODyttiga chimärer,
de utgöra ett stöd i motgången, de äro starka
häfstängar till fortsatta ansträngningar att i
lifvets strid hålla hufvudet upprätt, modet friskt
och samvetet rent.
Det ligger en stor moralisk styrka i ett
vackert, kärleksfullt bevaradt minne. Det är
en fast ankargrund att förtöja sig vid i pröf-
ningens storm, det är en glimmande ledstjärna,
som in i sena ålderdomen kastar sitt sken öf-
ver tillvaron. Och i denna ljusstrimma mildras
det närvarandes sorger och olycksslag, såsom
äfven det ödsligaste landskap förskönas af sol-
ljuset.
Hvarje vänligt och ljust minne innesluter
därför en mäktig tröst i bekymrens dagar, och
hoppet för det kommande har en stark fäst-
punkt i medvetandet om det förflutnas lycka.
Ty i denna ligger liksom ett uppmuntrande
löfte: »än en gång . . .!» Och barndomens och
ungdomens intryck äro de fastast rotade ; de
fördystra eller lysa upp hela det framtida lif-
vet, de skapa pultroner eller hjältar.
Vi ha litet hvar träffat dessa beundransvärda
familjer, som »sett bättre dagar», men som
aldrig i motgången förlorat modet, som med
öfverraskande själsnärvaro fogat sig i de bittert
förändrade förhållandena och med kraftig hand
gripit sig an med ett arbete, som de näppeli-
gen förut känt till.
Särskildt hafva vi förvånat oss öfver, huru
detta mod och denna företagsamhet i allmänhet
fått sitt starkaste uttryck hos de kvinnliga med-
lemmarne. Dessa fint bildade och förnäma
damer, om hvilka man gärna trott, att de vore
odugliga för ett ansträngande arbete och ett
tillbakadraget lif i försakelse, hafva energiskt
mött olyckan och utan att klaga lärt sig att
arbeta, arbeta strängt.
Kvinnan synes i detta hänseende äga en
stor spänstighet, en beundransvärd förmåga af
initiativ och ett aldrig sviktande mod — i syn-
nerhet om hon är en ädelt uppfostrad kvinna
med framför allt ljusa, lyckliga minnen från
det förgångna. Ty kvinnan är minnesgod och
förstår bättre än mannen att taga vara på
minnena.
Och ändock är denna ackomodationsförmåga
så förvånande, att man gärna frågar sig: hvar-
ifrån hafva dessa människor fått sin plötsligt
utvecklade kraft?
Den har alltid funnits, om ock i outveckladt
skick, på bottnen af en karaktär, som bildats
under de friska inflytelserna af ett lyckligt barn-
doms- och ungdomslif. De tappa ej hufvudet,
dessa människor, de hafva upplefvat för mycket,
de hafva för mycket godt och skönt att minnas,
och de känna sig ha allt för stora skyldigheter
gentemot det förgångnas gifmilda lycka för att
tillåta sig gå under. Det är också en version
pä »noblesse oblige».
Denna styrka i motgången framträder kanske
i sitt skäraste ljus hos kvinnan såsom moder.
Hon, som sitter där bredvid sitt dödssjuka
barns läger, en intelligent, bildad kvinna, har
fordom skådat mycket af lifvets fröjd, och just
däraf hämtar hon näring till tröst och mod.
Hön berättar för den lille sagor, som förvandla
det mörka rummet till ett strålande palats eller
en susande skog; och medan modershjärtat
skälfver af smärta, sjunger hon en liten munter
visa allt saktare och saktare, ända till barnets
ögonlock sluta sig i en välgörande sömn.
Hur kan hon, frestas man utropa, berätta
och sjunga så gladt, som om det vore idel lycka
och solljus kring henne?
Det är en modig kvinna, helt olik henne,
som ständigt släpat sig fram i nöd och bittra
bekymmer, som intet annat har att minnas än
lidande och sorg. Ingen glad och stärkande
hågkomst håller hennes mod uppe, hon har
upphört att tro på en lycka, hvars välsignelser
hon hört talas om, men själf aldrig erfa-
rit. Då hennes son ligger för döden, sitter
hon antingen vid hans bädd i slö resignation,
eller ock går hon omkring med rödgråtna ögon,
kvider och jämrar sig.
Aldrig har denna kvinna smakat fröjderna i
barndomens paradis, som är en aldrig sinande
källa af tröst och tillförsikt. Därför kan hon
ej heller själf föra in sina barn i detta pa-
radis.
Ja, barndoms- ocb ungdomsminnena kasta
ljusreflexer öfver hela lifvet. Det är ytterst
ur dessa man har att förklara det stora mo-
raliska modet hos af olyckan hemsökta män-
niskor, det är ett återsken af denna tids säll-
het, som strålar oss tillmötes ur de ärevördige
gamles ögon, ännu i deras högsta ålderdom.
Ni kunna vara säkra på, att vårt ofvan skil-
drade unga par en gång skall komma att höra
till denna kategori af muntra åldringar, som
hela lifvet igenom så att säga »tärt» på väl-
signelsen af en lycklig barndoms- och ung-
domstid.
Därför bör det vara en helig plikt för för-
äldrar att väl rusta sina barn för lifvet genom
att så rikligt som möjligt tillmäta dem deras
andel af hvad jag kallat barndomens papadis.
Gör barndomsbimlen så ljus som möjligt,
jaga bort bvarje moln från densamma, sök att
med förädlande nöjen och rena njutningar fylla
din sons och dotters ungdom, för så vidt det
bestämda måttet af nödvändigt och nyttigt ar-
bete i det allvarliga lämnar rum !
»Men», säger mången, »lifvet bjuder ju
framdeles ej blott på rosor, hvarför då skäm-
ma bort våra barn under deras ungdomstid?»
Sanningen i den första hälften af denna ut-
sago är ju obestridlig; men gent emot den
andra hänvisas blott till erfarenheten och det
åter och åter hörda uttalandet om människor,
som ståndaktigt burit motgången:
»Hvem skulle väl trott dessa människor,
som vuxit upp i idel lycka, om en sådan kraft
i olyckan ! »
Det är just barnaglädjen och ungdomslyckan
som förlänat denna kraft att med sinneslugn
bära äfven motgången.
Därför, I föräldrar, unnen barnen deras sol-
beglänsta lefnadsår, och vården alla de små
glädjens blomster, på hvilka barnasinnet är så
rikt och dem man så lätt kan förskaffa det.
Allt, som i förtid kan grumla denna lycka,
må äfven med största uppoffring aflägsnas. Då
har man gifvit sina barn med sig ut i lifvet
en talisman, som intet mänskligt våld och ingen
skickelsens vidrighet röfva ifrån dem : ett fri-
modigt och förtröstansfullt sinne.
Ur notisboken.
Drottningen fyllde i måndags 58 år. Dagen
/högtidlighölls med flaggning från offentliga bygna-
der och platser och en del privata hus samt ge-
nom salut från Skeppsholmen och det i Stocholms
hamn nu liggande tyska krigsfartyget »Stosch».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
