Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 20 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 1894
Det gripande, allvarliga talet var slutadt, och
allas blickar voro tacksamt riktade mot katedern,
från hvilken snart hördes en varm och innerlig
bön till Honom, barnavännen, som förmår med
sin kärleks ande rena och helga allas hjärtan,
ungas och gamlas. Vi sade allas blickar, nej
icke allas. Det fanns nog bland de talrika åhö-
rarne sådane, för hvilka de allvarsamma orden
varit ett »hårdt tal». Det granskades, det kriti-
serades. »Man måste se genom fingrarne o. s. v.
Så tänkte och talade många af dem, som känt
sig i någon mån träffade.
Men hvarje samvetsgrann lärare, hvarje fader
och moder, som ömmade för barnens väl och
tänkte på deras framtid, tryckte under rörelse den
varmhjärtade talarens händer och glömde ej brådt
de tankedigra orden.
Jim.
Ett afskedsbesök.
Sk i zz
af Gerda Meyerson.
jÛlet var en vårafton, en af dessa ljusa,
men kalla kvällar, när man inte kan
*[ förmå sig att draga ner gardinen och
tända lampan, men gärna består sig en brasa
i kakelugnen.
Jag var ensam hemma och hade just tändt
en brasa samt slagit mig ner framför den
med en. bok och en kopp te, dä det knac-
kade pä dörren.
Det var fru Möller, linnesömmerskan, som
arbetat ät oss sä långt tillbaka jag kunde
minnas, ehuru vi under det sista året alls
icke behöft hennes hjälp. Hon brukade al-
drig besöka oss, om vi inte skickade efter
henne, och började också genast ursäkta sig.
»Förlåt, förlåt, jag skall inte uppehålla
fröken mer än en minut, men herrskapet har
ju alltid varit så snälla mot mig och därför
ville jag så gärna komma och säga adjö nu,
när det är bestämdt att jag skall resa.»
»ReBa! Hvart då?» Nog hade jag blif-
vit litet otålig öfver att bli störd, men allt
hvad resor hette intresserade mig ofantligt,
ty jag var själf, som alltid om våren, gripen
af en stark reslust.
»Hvart skall fru Möller resa?» frågade
jag ifrigt.
Hon gaf mig en förvirrad blick, som om
jag med min fråga alldeles bragt henne ur
fattningen. Så drog en hastig rodnad öfver
hennes gamla skrynkliga ansikte.
»Ack förlåt, det är ju sant, fröken har
inte hört något om det, fast det har varit
tal om det så länge. Det är till Amerika
jag skall resa, till San Francisco, jag har
mina barn och barnbarn där.»
»Till San Francisco! Det var en lång
resa! Att fru Möller, som är så gammal,
vill ge sig af dit,» kunde jag inte låta bli
att utbrista,
» Vill! Ja, Gud skall veta, att jag grubb-
lat och stridt emot länge, innan jag kunde
besluta mig för att fara. Se, jag har nu
aldrig kunnat tåla Amerika, jag, fastän jag
har låtit öfvertala mig att fara dit till sist.
Jag kan ännu knappt förlåta mig själf, att
jag far.»
Hon torkade sig i ögonen med snibben af
sin sjal, en sjal, som jag mycket väl kände
igen, ty den hade en gång tillhört min far-
mor. Farmor hade känt fru Möller i hennes
unga dagar, i farmor hade denna haft en af
sina bästa kunder. Jag tror också det var
mest för att farmor en gång bedt henne där-
om, som min mor ännu ibland gaf fru Möller
arbete, ty hon brukade säga, att det fanns
många, som sydde både bättre och billigare
än gumman Möller.
Jag för min del hade just aldrig varit in-
tresserad af henne, men nu fick jag en plöts-
lig lust att höra litet om hennes lif. Hon
hade helt säkert mycket att berätta, jag blef
riktigt angelägen om att få henne att stanna.
Trots hennes protester fick jag henne att sitta
ner i soffan och ta en kopp te.
»Hur länge har ni varit linnesömmerska?»
frågade jag.
Hon suckade. »Det är öfver fyrtio år, det.
När jag började, var jag en sjutton års flicka,
som sjöng öfver arbetet och tog lifvet lätt,
hur bekymmersamt det än kunde se ut. Nu
är jag ju en sextio års krokig gumma, som
inte orkar mycket mer, mina ögon äro för-
störda af tårar och nattvak. Och se på
mina fingrar, de äro alldeles skrumpna af
det myckna syendet och stela af gikt! Tänk,
lilla fröken, att i fyrtio år bara sy dag ut
och dag in, att klippa, vika, tråckla och sy
ideligen samma fållar, sömmar, knapphål och
veck. Ja, modellerna ha växlat om under
åren förstås, men sömmen har alltid varit
densamma. »
»Men när fru Möllers man lefde, behöfde
ni arbeta lika mycket då?»
»Ack, kära fröken, när jag gifte mig,
då trodde jag så säkert, att det skulle bli
slut med släpet, men det blef bara ännu
värre än förut. Möller hade en bra plats,
men han förlorade pengar på en borgensför-
bindelse, och redan ett par månader efter bröl-
loppet fick jag ta en flicka till hjälp och
börja sy igen. Inte långt därefter miste min
man sin plats. Se, hans principal gjorde
cession och måste inskränka personalen. Det
var då Möller fick i sitt hufvud, att han
skulle till Amerika. Men det satte jag mig
emot. För se, är det något, som jag har
hatat i mitt lif, så är det det där Amerika.
När jag var barn, tog Amerika min far ifrån
mig; han reste dit och dog därute, innan
han ännu skickat hem ett öre till hustru och
barn. Sedan tog Amerika bröderna, de läto
aldrig höra af sig, sedan de farit dit. Till
sist reste min enda syster, och tack vare
Amerika, dit jag på inga villkor ville följa
med, stod jag vid helt unga år ensam i världen.
Därför hatade jag det landet och inte för
något pris ville jag släppa min man dit.
Jag arbetade natt och dag, för att han inte
skulle sakna något hemma, jag grät och be-
svor honom väl tusen gånger att inte öfver-
gifva mig och barnen. Till sist uppgaf han
då resan och skaffade sig en ny anställning.
Men då först blef det riktigt ledsamt. Han
talade inte mer om sina Amerikaplaner, men
han vantrifdes på sin nya plats — och så, jag
vet inte hur det kom sig, men han började
dricka och lefva oordentligt.
Allt hvad han förtjänade, gjorde han slut
på, jag fick ensam sörja för barnen och hus-
hållet. Jag lefde i en beständig oro, att nå-
gonting skulle hända honom, för oftast kom
han inte hem förr än långt in på nätterna.
Och så var jag rädd för hans hälsa, som
aldrig varit stark. Det gick också såsom
jag fruktat, han blef helt hastigt sjuk, någon-
ting åt hufvudet, och han låg på lasarettet
två hela månader. Jag var så ledsen att
behöfva ha honom där, men jag måste ju
arbeta och förtjäua. Ja, hur jag höll ut.
den tiden, det vet jag inte, för jag lefde i
en oro så stor, att jag ibland trodde jag
skulle bli tokig. Det var en svår tid, men
nästan lika svårt var det, när han kom hem
igen och gick omkring, fnoskig och slö, utan
att just kunna göra någon nytta. Det var
så pinsamt att se honom. Åt gjorde han
som två, och barnen skulle ju också äta och
hållas snygga. Ja, hade inte barmhärtiga
människor hjälpt mig, så vet jag inte, hur
det hade gått!»
Fru Möller hade talat mycket ifrigt. Nu
höll hon upp ett ögonblick, suckade och tor-
kade sina ögon. »Fröken blir väl så trött
af att höra på mitt prat.» Hon såg frågande
på mig.
»Nej, visst inte, men det tröttar kanske
fru Möller att tala om allt detta?»
»Tvärtom, snälla fröken, tvärtom, det gör
så godt att en gång riktigt få tala om
hur det varit. Tänk, två år räckte eländet
för Möller, så fick han slag en kväll och
dog innan morgonen. Det var bara att tacka
Gud för, förstås, och det var allt en lättnad,
fast det nog var tomt efter honom först.
Nu var jag ensam med barnen. Elsa var
då redan så gammal, att hon hjälpte till att
sy, och Ragnar fick plats som springpojke.
Det var alltid något han förtjänade, men ti-
derna voro dyra, syflickorna skulle ha större
löner och hyran steg. Så lika svårt att dra
sig fram blef det.
Men det gick i alla fall. Nog värkte det
i ryggen på mig och nog sved det i ögonen,
så att jag knappt kunde se med dem ibland,
nog fick jag göra skulder emellanåt och lefva
på kaffe och bröd för egen del i hela veckor,
men jag höll ut. Och barnen blefvo full-
vuxna, Ragnar försörjde sig själf, Anna hade
plats i en bod, och Elsa hjälpte hemma med
linnesömmen.
Vi fingo det riktigt bra, tre små nätta
rum och tillräcklig och god mat, då och då
kunde vi till och med bestå oss ett litet an-
språkslöst nöje. Så med brödbekymren var
det inte farligt.
Men andra sorger kommo i stället. Tänk,
att ha en enda son, som man håller af och
hoppas på, och se honom narrad af dåliga
kamrater, halft förfallen till synd och elände,
emigrera till Amerika. Det var Amerika
igen, fröken. Jag var sjuk en lång tid efter
det slaget, och jag tålde inte höra Ragnars
namn. Det gick flera år om, utan att vi
visste, om han var vid lif eller ej. Till sist
skref han till mig från San Francisco, nu
när han kunde säga, att han hade det bra
och var en bättre människa, ville han låta
höra af sig. Ja, då nästan välsignade jag
Amerika, jag måste ju medge, att det fanns
ett land, där den fallne kunde resa sig igen.
Och under tiden hade det varit sorg med
Elsa också, fastän det sett så lyckligt ut
för henne först. Hon hade blifvit förlofvad
med en bra gosse af god familj, som hade
litet pengar och en ganska förmånlig plats i
posten. Men olyckan ville, att han kom att
bo hos en änka, en dålig varelse, som snärjde
honom i sina garn och med sitt koketteri
förvred hufvudet på honom, så att han för
hennes skull glömde min lilla oskyldiga flicka.
Elsa hade aldrig en skymt af misstankar,
stackare, hon var så lycklig, där hon arbe-
tade vid symaskinen och inte bara måste sy
åt andra, utan då och då hann med något
till sin egen utstyrsel också.»
(Slut i nästa n:r.)
jy
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
