Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 20 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagar, en pläd och ett par skodon. Vaxduks-
necessären med toalettutensilierna hamnar i
den lilla handväskan. Pä detta sätt utrustad
kan man med lugn motse koffertens ankomst.
För öfrigt är det bättre att afsända den-
samma, utan att betala frakten, emedan den
då fortare befordras till sin adress.
Man bör alltid akta sig för att medföra
för mycket lös packning. Under den egent-
liga resesäsongen händer det ofta att kupén
är upptagen, och då hvarje resande blott kan
göra anspråk på den del af packnätet, som
finns ofvanför hans sittplats, kan man lätt
råka i förlägenhet, om man medfört för mån-
ga kolli. Då bör man hellre bestämma sig
för att lämna hattkofferten som passagerare-
gods och betala öfvervikten därför.
I kupén sätter man sig, om möjligt och
om man tål vid det, baklänges. Man har
då på långt när ej så mycket obehag af lo-
komotivröken och af blåst och damm, som
om man sitter rättfram. Vidare tager man
noga reda på, vid hvilka stationer man måste
göra ombyte och hur länge tåget stannar.
Man bör hellre fråga tre gånger än en gång
— ett missförstånd och eu ofullständig upp-
lysning ha ofta förorsakat stora obehag.
Med drickspengar bör man ej knussla.
Man kommer längre om man ger ut några
öre för mycket än för litet. Drickspengar äro
visserligen en osed, men tills de äro riktigt
afskafiäde, gör man, framförallt om man är
en dam, bäst i att släppa pengarne mellan
fingrarne. Den, som ängsligt vill och måste
se på hvart enda öre, bör hellre ej ge sig ut
på resor, åtminstone icke på förlustelseresor.
Resor kosta pengar, mycket pengar och van-
ligen alltid mera, än man hemma vid skrif-
bordet beräknade.
För öfrigt får man ej förarga sig för
mycket, om en oföskämd kypare, kusk eller
bärare listar till sig mera än han haft rätt
att fordra. Man blir försiktigare en annan
gång, men man får ej låta den gångna fem-
tiöringen eller enkronan förstöra en3 lynne
för hela dagen. A la guerre comme a la
guerre! tänker man och håller god min i elakt
spel.
För dem, som för första gången ämna sig
ut till någon aflägsen landsbygd, till någon
strandby o. s. v., kan jag ej underlåta att
gifva några praktiska vinkar om hvilka sa-
ker, utom toalettartiklarne, som kunna vara
nyttiga och angenäma att ha med sig.
Att syutensilier, knappar af all slag, band,
stoppgarn, hatt-, hår-, säkerhets- och knapp
nålar, skosnodder o. d. ej få fattas, faller af
sig själft. Vidare medtages en portfölj med
alla möjliga skrifmaterial, papper, kuvert,
notisbok, frimärken, brefkort, postadresser,
lack, bindgarn o. s. v. Ett fläckuttagnings-
medel gör ofta god tjänst. För spröd, röd,
söndersprucken hud förser man sig med en
zinktub borglycerinlanolin, för eventuella ska-
dor en packe förbandsvadd och några mjuka
bindlar. Ett litet spritkök är likaledes lätt
inpackadt. Flere hvassa knifvar böra äfven
medtagas. För regudagar förser man sig
med goda böcker, vackra, påbörjade hand-
arbeten och några sällskapsspel.
De, som ämna taga varm- eller kallbad,
böra icke lämna sin badhanduk hemma —
vid alla badorter är ett bad utan lakan be-
tydligt billigare, än om mau behöfver hand-
duk. En hängmatta är i skogstraker ovär-
derlig. Den, som slutligen ännu har en
plats öfver i kofferten, kan uppfylla den med
ett par konservburkar, några jrackor chokolad-
kakor, en burk kakao o. s. v.
IÜUN
De, som ämna besöka fjälltrakter, böra
medtaga åtminstone en vinterkostym.
Mycket praktiskt är det vidare att upp-
rätta en lista öfver allt hvad man tager med
sig. Man löper då mindre risk att vid en
återinpackning på främmande plats glömma
efter sig något, och för öfrigt gör denna för-
teckning god tjänst, då man en annan gång
ämnar sig ut på resa.
Och nu, älskvärda läsarinna, önskar jag
eder till sist lycklig resa och mycket nöje;
Om väggens prydnader.
Af Nicke Nuck.
(Forts.)
Vidare kan väfnaden med fördel användas som
bakgrund för en gruppanordning, ett skulpturverk,
en fristående tafla eller dylikt. Bonaden kan då
efter smak hänga rakt eller draperas. Är ytan
slät eller enfärgad, är det senare i synnerhet för-
delaktigt, då tyget genom veckningen får mera lif
och omvexling.
Den ifrnerade vertikalt hängande bonadens mön-
ster bör vara uppåtväxande, och hvad själfva
stilen beträffar, skall naturligtvis i ett fullkomligt
stilenligt rum draperiet rätta sig efter det öfriga,
men i våra vanliga boningsrum, där vi efter smak
sammanföra litet af hvarje från olika stilperioder,
få vi taga samma smak till hjälp för atl med
mindre afseende på stilen få mot det öfriga lämp-
liga mönster och färger.
Är draperiet ordnadt bakom en soffa, en möbel-
grupp eller i allmänhet större föremål, som själfva
göra sig gällande, kan det godt vara hållet i kraf-
tigt mönster med lifliga färger, men som bakgrund
för smärre föremål, bör det vara temligen ento-
nigt, så att ögat lugnt kan hvila på föremålet,
utan att lockas åt sidan af en brokig bakgrunds
lifliga mönster och färgspel.
Färgen väljes så, att föremålet framträder på
fördelaktigaste , sätt. ’ Så är t. ex. för ett arbete i
hvitt en bakgrund i någon varm färg såsom rödt
fördelaktigt, emedan det mildrar den kalla glan-
sen af det hvita.
Vid valet af färg i vår bostad äro vi onekligen
mycket — för mycket till och med — underdå-
niga modet för dagen. För några år sedan här-
skade en synnerligen dyster period, då vi, betagna
af en sorts ljusskräck, skaffade omkring oss grum-
liga tapeter, mörka kakelugnar och tunga drape-
rier. Denna tid är nu lyckligtvis stadd på åter-
tåg, och det är allt skäl att gifva en sådan för-
kärlek för mörker respass, ty vi människor liksom
allt lefvande äro i hög grad mottagliga för och
beroende af omgifningens utseende, och ett oför-
viHadt öga upptager med glädje ljus och färg, och
det återverkar välgörande på människans sinnes-
beskaffenhet.
Å andra sidan skola vi ej heller bandlöst öf-
verlämna oss åt en annan strömning med hän-
förelse för de granna färgerna. Vi kunna visser-
ligen få vårt hem originelt, men svårligen vackert
och behagligt genom att allt för mycket hämta
ingifvelser af »de rosor och de blader» i lifliga
färger, som smycka en del äldre textila alster och
i våra dagar ifrigt gräfvas fram ur gamla brud-
kistor för att tjäna till motiv för understundom
mer naiva än vackra framställningar.
I detta uppsökande af det gammalsvenska lig-
ger visserligen en känsla af fosterlandskärlek,
som är värd allt erkännande, men det vore i hög
grad sorgligt om, på samma gång konstskicklig-
heten höjts och de medel härtill, vi förfoga öfver
ökats, vår smak skulle stå på samma ståndpunkt
som för några hundra år sedan.
Innan vi lämna väfnaden, må vi slutligen er-
inra oss, att om den endast upphänges på väggen
för sin egen skull, måsfe den vara på något vis
märklig, vare sig i konstindustrielt eller etnogra-
fiskt afseende. Man får akta sig för att i sitt
hem anbringa något, inför hvilket den besökande
stannar, utan att kunna begripa, hvarför det fått
plats, om ej för att dölja en remna på tapeten.
Af skulpturens alster använda vi vid hemmets
smyckande så väl reliefframställningen som fri-
bilden. Den förstnämnda med sin ena yta i upp-
höjdt arbete och den andra slätt sammanhän-
gande är beräknad att liksom taflan upphängas
på väggen. Dock bör man erinra sig, att relief- |
1894
framställningen, så vida den ej hänger vinkelrätt
mot det inströmmande ljuset, hvilket aldrig- är
fördelaktigt, genom det upphöjda arbetet får en
del partier skarpt belysta och andra, som själfva
kasta skugga. På arbeten af ljust ämne framträ-
da finare partier t. ex. ansiktsprofiler särdeles
tydligt mot denna egna skugga, och man kan
som regel säga, att reliefen skall vända sig från
ljuset.
Man får genom dylika iakttagelser söka finna
den lämpligaste platsen för ett konstverk. Vi
tillfredsställa därigenom vårt eget smaksinne, på
samma gäng vi lämna en gärd af rättvisa åt konst-
nären och hans verk.
Fribilden, ett sådant arbete som statyn, bysten,
gruppen, erbjuder något mer fullfärdigt än reliefen.
Den bar alla sina sidor arbetade, kan därför ses
från alla håll och bör därför stå fritt, intaga ett
visst afstånd från väggen som gör, att man får
intryck af att den verkligen är en helhet för sig,
kan stå för sig själf. Ställes fribilden alldeles
intill något annat, gör den ett beklämmande in-
tryck, den ser fastväxt och orubblig ut.
När fribilden pryder väggen, måste den upp-
bäras af något, och detta är ofta en konsol. Kon-
solen eller stödet intager visserligen som prydnad
ett mer underordnadt rum, men bör dock upp-
fylla vissa betingelser. Om den spänstigt sprin-
ger fram från väggen, ger den intryck af att kunna
halla sig kvar i det onekligen svåra läget på en
rak vägg. ^ Dessutom skall den icke endast äga,
utan också se ut att äga den bärighet som for-
dras, för att ett föremål skall stå säkert därpå.
Konsolens med det därpå hvilande föremålets plats
på väggen får naturligtvis väljas med iakttagande
af storleksförhållanden, utseende och betydelse,
och då skiftningarna härvidlag äro nära nog oänd-
liga, kan ingen bestämd regel finnas, utan man
får gå till sig själf, rådfrågande ögat och smak-
sinnet, iakttagande att, om föremålet kommer för
långt ned, det blir en viss tyngd i anordningen,
kommer det för högt, blir det alltför »uppåt väg-
garna» och vårt öga kan ej klart uppfatta det,
utan att vi utsätta oss för halsbrytande rörelser.
Skulpturverket har endera uppstått genom direkt
arbete af människohanden eller genom afgjutning.
Det förstnämnda, af konstnären omedelbart formadt
och sålunda intimare i förening med det mänsk-
liga lifvet, står naturligtvis högre än det senare,
dock — med kraftig understrykning — detta gäller
endast om arbetet är godt: i annat fall råder här,
som vid all reproduktion: en god afbild af ett
godt verk äger betydligt mycket mer värde än ett
underhaltigt originalarbete.
Det skönaste materialet för skulpturverket är
den hvita marmorn. Ett verkligt konstverk, for-
madt af detta ädla ämne, äger en förmåga att gifva
lyftning åt betraktarens sinne, som få undgå att
känna. Men vår tid är sådan, att dels saknas
intresse dels mynt för att i hemmen i större ut-
sträckning samla verkliga konstverk utan vi nöja
eller måste nöja oss med anspråkslösare saker,
såväl hvad ämne som utförande beträffar.
För spridning af konstverk i vidare kretsar stå
vi sålunda i förbindelse till bland annat gipsen,
i hvilken afbildningar lätt tagas och spridas vida
omkring. Härigenom beredes tillfälle för många
att åtminstone i efterbildning äga goda konstverk,
dock bör man akta sig att i allt för stor utsträck-
ning befolka sina rum med arbeten i gips. De
hvita figurerna, som ofta kraftigt bryta af mot
omgifningen, draga till sig blicken, men om också
formen tillfredsställer oss, tröttnar ögat snart vid
gipsens matta och döda yta. Del är ganska för-
delaktigt för gipsframställningar, att de intaga så-
dana platser, där de ej alltför mycket bada i det
inströmmande ljuset.
Öfver hufvud taget måste vi för att finna en
lämplig plats för ett skulpturverk eller annat, som
vi önska väl placeradt, vädja till vårt öga och
från olika synpunkter i rummet leta ut den plats,
där föremålet bör stå, och huru det skall vara
vändt till eller från ljuset för att göra sig bäst
gällande.
Ögat kan dels äga, dels uppöfvas till en hög
grad af känslighet i detta fall. Denna känslighet
kan till och med blifva så stor, att betraktaren
känner en nästan sjuklig oro, om han ej får jämka
till rätta ett föremål, hvars ställning stöter hans
öga. Så långt bör det naturligtvis ej gå, men
man får å andra sidan ej låta placerandet bero
af en slump —• att platsen förut såg tom ut eller
att det fanns en ispik i väggen — i sådana fall må
ingen förundra sig öfver, om konstverket ej gör
sig rätt gällande.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
