Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 3 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 247
de lagar, som röra hemmet, sedligheten och
nykterheten, allt frågor, som sedan urminnes
tider legat kvinnorna långt närmare om hjär-
tat än männen ! Ty dessa frågor äro lifsfrå-
gor för kvinnorna och ingripa pä det dju-
paste i hela deras tillvaro. Det kunde väl
hända, att en och annan kvinna med ifver
och hvarför inte äfven med framgång ägnade
sig åt det politiska lifvet, men jag tror, att
det säkerligen ej blefve många; däremot tror
jag helt visst, att många tänkande kvinnor
skulle begagna sig af sin rösträtt, för att
främja hvad de ansåge vara godt och rätt.
Redan nu äro ju så otroligt många kvin-
nor uteslutande hänvisade till sitt eget arbete,
skulle det då ej vara på sin plats, att äfven
kvinnorna deltoge i arbetet för att förskaffa
sig inflytande på de frågor, som beröra det
samhälle, för hvilket de arbeta, af hvilket
de äro medlemmar, att de sökte skaffa sig
medel i händerna till att förbättra sin ställ-
ning ?
Jag skulle därför vilja föreslå de svenska
kvinnorna, att de följde sina engelska syst-
rars exempel och rundt om i landet, hvar
och en i sin mån, arbetade på att väcka in-
tresse för rösträttssaken och framför allt sökte
klargöra för de tvekande och rädda bland
sina medsystrar, att det långt ifrån är okvinn-
ligt och dåraktigt att vilja deltaga i stiftan-
det af lagar, som de själfva skola lyda, samt
att på samma gång säga dem, att det är långt
dåraktigare att med armarne i kors åse det
rastlösa arbete, som pågår rundt omkring dem,
utan att söka ernå det ringaste inflytande
därpå till fromma för samhället.
Kata Da!ström.
Ett afskedsbesök.
Skizz
af Gerda Meyerson.
(Forts, och slut).
Det var en kort dröm, och mitt hjärta
sved, när min flickas trolöse fästman gifte
sig med änkan. Jag sörjde lika mycket som
Elsa själf, tror jag, och jag sörjde mest öfver
att hon aldrig blef sig lik sedan. Vackrare
blef hon, ansiktet blef så smalt och ögonen
så allvarliga, och det klädde henne. Men
det skälmaktiga barnet, som muntrade upp
hela huset och tröstade en, när man var
nedslagen eller sjuk, fanns inte mer. Med
arbetet blef hon ännu ihärdigare än förut,
aldrig begärde hon något nöje, och aldrig
ville hon vara tillsammans med annan ung-
dom. Sällan gick hon ut annat än om kväl-
larna, när hon hämtade systern i boden.
Hon var fullkomligt frisk, hon åt och sof
och talade aldrig om, att hon sörjde. Ar-
betet tycktes vara det enda hon frågade efter,
och det var nog bra, men för mig, som själf
slitit ut mig på att sy, var det en pina att
se henne år efter år nöta bort sina bästa
krafter utan något annat intresse än att be-
ställningarna skulle bli färdiga på bestämd tid.
Ja, så länge Anna var hemma, gick det
ändå an, men så blef hon gift. Det var
en stor glädje, förstås, men för mig byttes
den snart i sorg, ty ett år efter bröllopet
reste det unga paret till Amerika. Nog gjorde
jag allt hvad jag kunde för att afråda dem,
men inga böner hjälpte, Anna var lika en-
vis som hennes man. Och snart voro de
borta, och vi fingo bref, att de hade det bra,
och i hvart bref talade de om, att Elsa och
jag skulle komma efter, jag kunde behöfva
hvila mig — skrefvo de, och Elsa skulle nog
lätt få arbete.
Jag svarade aldrig något på deras förslag,
och jag talade inte ens om dem med Elsa.
Och Elsa sade ingenting därom, men jag
såg nog, att för hvart bref som kom, såg
hon mer intresserad ut. Hvad jag inte såg
var, att hon för hvar månad lade några kro-
nor till i den lilla sparbössan, där hon hade
sina enskilda förtjänster. Och först efteråt
kom jag att tänka på, att Elsa var gladare
på den tiden, än hon varit på länge förut.
Men sedan på sommaren fick jag rheuma-
tisk feber, och doktorn ville nödvändigt, att
jag skulle resa bort och bada. Själf hade
jag inga pengar, och när Elsa erbjöd mig
sina besparingar, och jag såg att det kostade
på henne att ge mig dem, sade jag naturligtvis
nej först. Men då sade Elsa, jag minns så
väl, hur hon sade. »Om du får veta att de
här pengarne skulle ha användts till en bil-
jett till Amerika, tar du den nog gärna,
mamma lilla.»
Hvad hon skrämde mig! Jag tog mig det
så när, att jag blef sjuk igen, för aldrig hade
jag anat, att min Elsa på allvar funderade
på att resa dit öfver. Och jag tackade Gud
för sjukdomen, jag måste ju ta pengarna för
att bli frisk till vintern, och jag förstod att
han gjort mig så sjuk igen, emedan han inte
ville, att Elsa skulle öfverge sin gamla mor.
Och det såg ut, som om hon inte längre
tänkte på Amerika. Hon studerade inte sy-
sterns bref så flitigt som förut och samlade
inte alls i sparbössan. Hon arbetade lika
ifrigt med sömmen, men hennes lynne var
inte det bästa, och syflickorna hade inte så
glada dagar. Förtjänsten blef också mindre
för oss, vi måste arbeta rastlöst, och ändå
blef det ingenting öfver. Det var bara att
sy och sy från morgon till kväll, om man
ville ha något så när bra. Det enda, som
afbröt enformigheten, var just brefven från
Amerika, men dem var jag så rädd för, de
kunde ju locka Elsa ifrån mig.
Och en dag — det är nu tre år sedan —
kom det ett bref till Elsa, också det från
Amerika, men ej med Annas stil, utan med
en stor vacker utanskrift. Jag gick med det
i fickan en hel timme, utan att våga ge
henne det. Men när syflickorna hade gått
och ätit middag och vi voro ensamma, tog
jag fram det. Jag anade, att det var något
ledsamt med brefvet, men jag tordes inte
göra en enda fråga, medan Elsa läste de
många tätt skrifna sidorna. Hon sade heller
ingenting, men när hon läst det nästan till
slut, gick hon in i sitt rum och stängde
dörren.
Hvad jag var hjärtängslig, medan jag
satt därute i ovisshet och väntade, utan att
kunna smaka en bit af middagen. Jag vet
inte, hur länge Elsa dröjde, för jag tyckte
att det var en hel evighet. Men hon var
som en annan människa, när hon kom ut
till mig, så ung och glad såg hon ut. Och
så fick jag höra brefvet. Aldrig hade jag
kunnat drömma om något dylikt. Det var
ett friarbref, och hade det inte kommit från
det där landet, som redan tagit ifrån mig
två af mina barn, skulle jag ha blifvit så
glad öfver det. Tänk, det var från en barn-
domsvän till Elsa, en gosse, som bott i samma
hus som vi. Han hade lekt med henne, när
hon var liten, och följt henne till skolan, när
hon blef äldre. Han hade gifvit henne en
present, när hon gick och läste, och han skref,
att det var i förtviflan öfver att hon förlof-
vat sig, som han reste till Amerika. Nu bad
han henne att komma dit och bli hans hus-
tru. Var det inte som en saga? En gång
hade han varit hemma, vi hade träffat honom
som hastigast, men glömt honom snart igen.
Då var han gift, men nu var han änkling
utan barn och kunde bjuda Elsa ett bekym-
merfritt lif. Han hade aldrig glömt henne
— skref han — och hoppades, att hon hade
någon vrå i sitt hjärta för en trogen barn-
domsvän.
Det var ett så vackert och rörande bref,
och jag grät, när jag läste det. Men sedan
grät jag öfver mig själf, öfver att Elsa skulle
resa ifrån mig. Ty hon var obeveklig från
första stund. Inte var det kärlek till barn-
domsvännen, som dref henne dit ut, utan,
som hon sade, det var utsikten att få slippa
ifrån det enformiga slaflifvet vid symaskinen.
Och mig ville hon ha med sig. Både Anna
och Ragnar skulle taga emot mig med öppna
armar, det visste vi ju.
Men jag var lika envis som alltid. Förr
ville jag komma på fattighuset eller svälta
ihjäl här hemma, än jag följde med. Elsa
grät och bad mig. Amerika hade alltid varit
hennes dröm, tillstod hon. För min del hade
hon så länge stridt emot, men detta tillfälle
till en tryggad framtid kunde hon inte låta
gå sig ur händerna.
Hon hade fattat sitt beslut, hon var led-
sen att behöfva lämna mig, men hon kunde
inte afstå från att fara.
Så reste hon, ensam, utan att kunna språ-
ket, men med godt mod. Fästmannen hade
skickat rikligt med respengar, han var äfven
lycklig och väntade henne otåligt. Och jag
stannade kvar och fortsatte samma släp som
förut. . . .»
Fru Möller satte handen för ögonen och
förblef tyst en lång stund.
Jag vet inte, om hon grät, men jag tordes
inte störa henne, utan väntade tyst på, att
hon skulle fortsätta.
Efter ett par minuter började hon igen,
men i en helt annan ton. Förut hade hon
berättat ifrigt, liksom jagad af de påträn-
gande minnena, nu talade hon sakta, nästan
mödosamt.
»De här åren, det är bara litet mer än
tre år sedan Elsa reste, hvad de ha varit
långa, nästan som tio andra! Så många bref
som jag har fått! Alla tre skrefvo de så
vänligt, Anna hade ett sådant trefligt rum
för den gamla, Elsa längtade att få visa
mig sin lilla gosse. Ragnar, han nästan er-
bjöd sig att komma och hämta mig. Alla
tre sörjde de öfver, att jag skulle behöfva
lefva så ensam, skrefvo de. Och jag läng-
tade förstås efter dem allesammans, tänk
att aldrig få se sina barnbarn, det kändes
svårt. Men jag hatade Amerika, och jag
skref, att hellre än jag satte min fot i det
landet, ville jag sörja mig till döds i det
gamla hederliga Sverige. Jag tröttnade inte
på att upprepa det, men de tröttnade på att
be mig komma. Deras bref blefvo mera säll-
synta.
Och underligt var det, när ingen mer bad
mig, att jag skulle komma, då önskade jag,
att de skulle göra det.
Jag längtade så förfärligt och tyckte nä-
stan det var omöjligt att hålla ut här hemma.
Men de sökte inte längre öfvertala mig.
Pengar och presenter skickade de mig ibland,
och därmed måste jag vara nöjd. Hvad jag
sörjde öfver min hårdhet förut, hvad jag ång-
rade min envishet! Jag hatade Amerika mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
