Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 3 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 IDUN 1894
än någonsin, men alla mina tankar voro be-
ständigt där.
Så kom för en månad sedan ett bref från
Ragnar. Han hade blifvit änkling med tre
små barn, och han var så förtviflad, stackare.
Det tog jag som ett tecken från himmeleD,
fröken! Jag ville resa till San Francisco
och bo hos honom och sköta om de små.
Och jag skref med detsamma. Gud skall
nog skänka mig krafter — skref jag — det
är nog hans vilja, att jag skall resa, annars
hade han inte väckt en sådan längtan efter
er alla i mitt hjärta. Det kändes riktigt
godt att få ödmjuka sig oeh skrifva så, och
jag fick sådana kära, vänliga bref till svar
från alla tre barnen. Och nu är jag så långt,
att jag reser i öfvermorgon, ser fröken. »
Hon drog själen om sig och reste sig upp.
»Jaja, det är allt underligt att tänka, att man
på gamla da’r skall dit bort ändå»—suc-
kade hon.
»Och nu får jag säga adjö och tacka
för den här stunden! Det har varit» — hen-
nes röst darrade, och hon kramade min hand
mellan sina båda — »det har varit en sådan
lättnad att få tala om det riktigt, alltsammans.»
Hon neg och neg, under det tårarna runno
utför hennes skrynkliga kinder, och mumlade
något, som jag inte hörde, till tack för min
önskan om en lycklig resa. Så släppte hon
min hand med ett plötsligt ryck, och innan
jag kom mig fcr att följa henne, hade hon
skyndat ut i tamburen, öppnat dörren och
gått.
Stackars gumma! Lifvet hade handskats
hårdt med henne. Kanske skulle hon kom-
ma att få sina gladaste dagar just därborta
i det afskydda och nu likväl så efterläng-
tade Amerika.
Om väggens prydnader.
, Af Nicke Nuck.
(Forts. o. slut.)
Måleriet torde nog vara den konstart, som äger
uttrycksmedel att bäst göra sig omtyckt i vid-
sträckta kretsar, och hvad särskildt taflan beträf-
far, har dess lämplighet som prydnad för väggen
så fått burskap i allmänna medvetandet, att ett
hem för att vara fullständigt — jag vill ej säga
möbleradt, men orneradt — ej bör sakna en eller
flere taflor på väggen.
Detta är nog godt och väl och lyckligt nog för
den konstutöfvande artisten, endast att det som
taflan framställer och det sätt, på hvilket detta
sker, få vara hufvudsak samt färgernas och den
mer eller mindre glänsande ramens effekt mot
omgifningen bisak. Ty konsten kan och bör också
vara dekorativ, men på samma gång eller rättare
framför detta tillåter den oss ställa högre fordrin-
gar på sig. Ett verkligt konstverk inom måleriets
område skall med riktig teckning och färgernas
mjuka sammansmältning tilltala ögat, men det
skall äfven genom det ämne det behandlar och
genom den idé det för fram tala och tala godt
till vår inre människa. Det är konstens uppgift
att verka lyftande, förädlande och vederkvickande.
I vår oroliga värld, där så många materiela om-
sorger trycka oss, står konsten, uttrycket för det
sköna, det sanna, det harmoniska, och vill väcka
tankar på ett högre, ett andeligen rikare lif, som
vår ande i grunden trår efter, men hvilken läng-
tan ofta förkväfves.
Ställa vi sålunda stora fordringar på konsten
(och vi icke endast kunna göra detta, utan vi
skola det äfven), må vi ej glömma att själfva •—
om vi omgifva oss med konstens verk och sålunda
visa oss intresserade däraf — också verkligen vara
det och söka förstå, hvad den vill. gifva oss; och
detta konstförstånd och den därmed förenade kär-
leken till konsten (ty det man förstår, det lär
man äfven älska) blir den bästa rådgifvaren vid
valet af konstverk för smyckandet af våra hem.
Det myckna kram, som genom det i våra dagar
vanliga sysslandet med penseln bringas i dagen,
skall lefva dagsländans korta lif, och när mode-
strömningen kastar om, dö lika hastigt som den.
Allt skräp, som utan .innehåll skyltar på våra
väggar, utan att vara till glädje för någon, kan
lika gärna eller hellre vara borta. Fråga dig själf,
för hvad hänger detta här, eller hvarför skall jag
gifva detta ett rum på min vägg. Svarar du dig
själf uppriktigt, att det endast är för att det bru-
kas så, låt det då vara ogjordt. Du gör dig själf
en stor tjänst, då du ej dömer dig att dagligen
gå och se på något, som ej tillfredsställer ditt öga.
Jag har i det här sagda sökt framhålla, hvad
som bör vara driffjädern för all dekoration: ett
inre behof efter skönhet och trefnad, och jag har
sökt visa, hur konsten, genom de alster dess
ämnessvenner forma, hjälpande räcker oss sin
hand vid mättandet af denna längtan.
Vid konstens sida står konstindustrien, som
genom att gifva ädel form, lämplig ornering och
behaglig färg åt föremål afsedda för det nyttiga,
gör dem tilltalande för vårt formsinne och vår
skönhetskänsla, hvarigenom de väl försvara den
plats som prydnader vi gifva dem vid sidan af
den egentliga konstens alster.
Men utom dessa föremål — konstens och konst-
industriens — ha vår förskräckelse för tomma väg-
gar och kärlek till prydnader och särskildt vägg-
prydnader med fantasien och reproduktionsför-
mågan till hjälp framalstrat en annan utomordent-
ligt rik flora inom väggdekorationen, som också
bör ägnas några ord.
För att klargöra, Wad jag åsyftar, vill jag
nämna, hur tanken första gången uppstod hos
mig att i Idun säga några ord om väggens pryd-
nader. Det var vid genomläsandet af några i
tidningens frågoafdelning framställda spörsmål
angående denna sak. Frågor framställdes, hur
man af en del uppräknade småsaker — jag erin-
rar mig särskildt, att kotiljongsdekorationer och
porträtt från cigarettlådor nämndes — skulle kunna
sammansätta några nätta prydnader för väggen;
och frågor samt råd i samma väg ha sedermera
då och då återkommit. Det är ju gifvet, att om
man med sådant lappri vill belamra sina väggar
och känner sig tillfredsställd därmed, har man
endera sin smak förskämd, eller också, och detta
troligare, ligger den ännu i träda.
Ty, utgående ännu en gång därifrån, att det är
ett inre behof, som skall mättas, en längtan efter
något vackert för öga och tanke att dröja vid,
som skall tillfredsställas, kan man ju icke neka
till, att den andeliga föda, bestående af dylikt
skräp, som räckes det hungrande sinnet, är ytterst
tarflig, och det samma gäller många af de före-
mål, som med rang, heder och värdighet af pryd-
nader rekommenderas och användas. Se vi till
exempel på dessa torkade ängarnas blomster i
makartbuketterna, dessa påfågelsfjädrar, dessa
konstgjorda fjärilar, spindlar och annat kryp, dessa
draperier, solfjädrar, parasoller, sköldar, rosetter,
öfverspunna flaskor, allt detta krims krams, som
mer eller mindre vingligt håller sig kvar på våra
väggar, allt detta »som visserligen ej» — som
man ibland, utom i praktiken, får lära, på samma
gång man får något råd — »så länge bibehåller
sig, men som ej heller kostar så mycket i tid och
penningar,» så måste vi också medgifva, att det
i allmänhet skänker bra liten valuta, men däre-
mot ej underskrifva betyget om tiden, så länge
ännu damm alstras och trifves på vår jord. Ty om
också själfva tillverkningen går fort nog, tänk
bara på all den tid, som fordras för att hålla
allt putsadt, ty vi skola icke ens antaga, att någon,
som genom dekorativa anordningar visar sig äga
skönhetssinne, saknar den därmed besläktade kar-
dinaldygden : renlighetskänsla.
Emellertid är det ej min mening att bryta staf-
ven öfver all fantasidekoration, ty med små medel
kunna mången gång vackra och tilltalande anord-
ningar se dagen. Och just detta, om de äro till-
talande, om de hafva något att säga oss, berät-
tigar dem till en plats i vårt hem. Fråga vi här-
efter, få icke endast verkliga konstverk rum där,
utan vi gifva också — på samma gång mycket
intetsägande skräp faller igenom — plats åt an-
språkslösa saker, sådant som kanske mången gång
totalt saknar konstvärde, men som af ägaren skat-
tas högt, därför att dess åsyn påminner honom
om personer och händelser, vid hvilka hans tanke
gärna dröjer. Sådant är dels porträtt — det fal-
ler ju af sig själft att den mest urblekta fotografi
i den enklaste ram, på hvilken ägarens blick med
kärlek, ömhet eller glädje hvilar, står i värde o-
ändligt före mycket annat och väl försvarar sin
plats, — dels föremål, ofta rent bagateller, som
för andra blifva stumma, men för ägaren gömma
nyckeln till rika minnens skattkammare. Jämföra
vi t. ex. en liten vissnad krans, som en gång
gafs och togs vid något för ägaren minnesrikt till-
fälle, och en ståtlig köpt makartbukett, vid hvil-
ken ingenting annat fäster än möjligen damm, är
det ej svårt att afgöra, hvilkendera bör få heders-
platsen. Om smaken ligger i träda, skulle det
vara kärt om mina ord kunde verka som ett litet
spadtag däri, eller — för att öfvergifva bildsprå-
ket: om vi, utan att göra klart för oss, hvad upp-
hof och mening äro, af andras exempel lockas att
besinningslöst samla omkring oss hvarjehanda
konstartiklar, må då det sagda förmå ögat att
med sund kritik mönstra de dekorativa anord-
ningarna, och måtte denna syn på tingen föran-
leda en liten gallring, där så behöfves.
All dekoration är en frivillig sak, den skall
skänka oss trefnad och glädje, ej den tomma
glädje, som består däri, att man fått sitt hem lika
fullplockadt som de bekantas, utan den som upp-
lifvar sinnet, som utgör den andliga motvikt,
som håller själen ung gent emot de materiella
tryckande bördorna.
dfe-
Lyckönskningsadressen
till
kronprinsessan Lovisa af Danmark
öfverlämnades förliden fredag af denna
tidnings utgifvare till H. K. H. vid den
audiens, som sagda dag blifvit honom be-
viljad. H. K. H. kronprinsessan uttalade
sin lifliga tacksamhet och sin oförställda
förvåning öfver, att man ännu trots de
många årens skilsmässa hade henne i så
kär hågkomst i hennes älskade gamla
fosterland. Och såväl kronprinssessan
som hennes gemål förklarade sig sätta
ett mycket högt värde på den hyllning,
som genom den så talrikt undertecknade
adressen kom dem till del. Båda sade
sig ock mycket väl känna till »Idun» samt
huru allmänt spridd den vore inom Sve-
rige.
Audiensen, i hvilken samtidigt ytter-
ligare några få personer deltogo under
ledning af svenske ministern i Köpenhamn,
baron Beck-Friis, varade naturligtvis en-
dast en kort stund, då ju en mängd andra
deputationer väntade på företräde. När-
varande vid audiensen voro för öfrigt
kronprinsparets alla barn.
Hvad lyckönskningsadressen eljes be-
träffar, kunna vi nämna, att bland de
oräkneliga adresser, som vid silfverbröl-
lopsfesten till det danska kronprinsparet
aflämnats, adressen med de nära fjorton
tusen svenska kvinnornas underskrifter ej
torde hafva väckt den minsta uppmärk-
samheten.
Barnteatrarne i Paris.
För Idun af
Jane Gernandt-Claine.
8
>å fort Guignol — Paris’ Kasper —- väl
5* uppenbararat sig i Luxembourgsträd-
gården och Champs-Elysées, hjälper det icke,
om Polichinelle gör sitt bästa i den lilla ele-
ganta barnteatern vid Galerie Vivienne, ty
dess väggar stå tomma, men vill man se den
lilla salongen fullsatt, skall man gå dit en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
