Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 3 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 249
söndagsförmiddag om vintern under en af
dessa matinéer, som äro pariserbarnens dröm,
och där mannen med den dubbla puckeln
börjar med att trolla och slutar med att dela
ut presenter såsom belöning för den drägliga
franska motsvarighet till hvad som på andra
sidan kanalen lätt skulle urarta till söndags-
skolefullkomlighet. Det är nämligen genom
Polichinelles händer en pariserpappa eller
mamma stundom uppmuntrar dygden med en
docka eller en Noaks ark, hvilken gåfva un-
der skallande applåder öfverlämnas till den
lycklige mottagaren, som aldrig är för liten
att uppskatta hvad äran kan skänka af till-
fredsställelse och tjusning.
Teaterns publik är sammansatt af alla
stånd, men arbetaren, som kanske ger ut en
half dagspenning, för att hans bleka flick-
unge en gång skall få sig ett riktigt godt
skratt, försvinner bland den kompakta majo-
riteten af borgerliga fäder och mödrar, hvil-
kas breda ryggar deras blomstrande söner
och döttrar äro kallade att ärfva. När dessa
små, påpälsade och med händerna i kavaj-
fickor eller muffar, stå i kö utanför teaterin-
gången, anta de något af det till hälften tå-
liga, till hälften uttråkade allvar, som kän-
netecknar den stora publiken, när den vän-
tar utanför Théâtre Français eller Odéon. Det
unga ämnet till en blifvande klubb- eller
sportsman betraktar en annan obekant fram-
tidsvariant af typen med detta ögonkast, som
är så fullkomligt blottadt på hvarje slag af
uttryck, att ingenting kan vara mera likgil-
tigt korrekt, och den unga damen, hon, som
vet med sig själf, att det icke är en plym
på hennes hatt, som icke sitter som den skall
sitta, icke ett veck på hennes klädning, som
icke faller efter konstens sista regler, under-
söker med hela den oförbehållsamma nyfi-
kenheten af sina sex år, om den eller den
lilla grannen också är chic. Och trots allt
detta förstår hennes lilla ansikte att bibe-
hålla ett oåtergifligt något af förnäm sluten-
het, som återspeglar den omisskänliga reser-
ven i modrens eller stora systers blick på
omgifningen. Men vid sidan om dessa små
försigkomna får man också se barnaanleten,
hvilka stråla vid tanken på Polichinelle, och
när hela denna lilla värld väl passerat bil-
jettluckan, när man ändtligen tagit af rock
och kappa och kommit in i teatersalongen,
tyckes förväntningens spänning gripa alla
dessa unga damer, hvilka med graciösa vrid-
ningar på sina små axlar sätta sig till rätta
i stolen, liksom de se mamma eller stora sy-
ster göra, och alla dessa unga män, hvilka
liksom pappa vända sig om och underkasta
publiken en flyktig granskning. Anblicken
af dessa småflickor med luftigt utkammadt
hår och dessa smågossar med allvarligt be-
nad lugg eller med långa lockar nedför ryg-
gen och utöfver skuldrorna har något oemot-
ståndligt intagande, och man skall bara se,
hvilken ljusning det far öfver dessa ansikten,
när ridån går upp och Polichinelle träder in
med sitt sminkade ansikte och sin gula och
röda sidenkostym. Han gör trollkonster — och
hur vidga sig icke alla dessa ögon, som icke
förlora en enda af hans rörelser, hur förvå-
nad är man icke, när han skakar hundra-
tals små trikolorer ur en tom hög hatt, och
med hvilken ifver sträcker man icke ut hän-
derna, då ouvreusen delar ut dem i salon-
gen. Den svärtade negern, som sedan kom-
mer in och spelar dragharmonika och dan-
sar negerdans med sina långa klapprande
skor, har icke hälften så mycket framgång,
och när en pjerrot återger en hundvalps grad-
vis växande skicklighet i att skälla, när han
härmar kattornas jamande och det sedesamt
afvärjande kackel, hvarmed en ung höna be-
svarar tuppens entusiastiskt galande hyllning,
är det icke barnen som skratta mest, det är
mamma och stora syster, hvilken redan va-
rit med om balerna och tror, att hon känner
lifvet.
Pantomimen, som följer efter, är mera äg-
nad att roa de små. Det är den eviga och
oemotståndliga historien om den själfsvåldige
pojken, som spelar sin omgifning spratt på
spratt, och den unga publiken jublar af be-
låtenhet öfver att se sina kära odygder gå
igen på de bräder, som föreställa världen, i
synnerhet som moralen äger den äkta fran-
ska ingifvelsen att göra sig så liten som möj-
ligt, när den ändtligen har sin oundvikliga
entrée inemot slutet. Det hela har en fart,
en fläkt, en lätthet, som kan muntra äfven
de vuxna, men det är de smås anmärknin-
gar man skall höra under mellanakten, när
ouvreusen gjort sin rond med kakbrickor och
hela parkett äter tårtor eller förlorar sig i
njutningen af att suga på dessa långa kara-
meller, som parisersmåttingarna veta att hålla
i sina behandskade händer på ett sätt, som
inga barn i världen skulle kunna göra dem
efter.
»Pas commode—hein?—celui-là», utbrister
ur djupet af sin öfvertygelse en pojke på en
sex—sju år. Det är pantomimhjälten han
tänker på och farfar han vänder sig till, och
denne patriark, som troligen känner en an-
nan byting, hvilken icke är commode han
heller, ser på gunstlingen med en oefterhärm-
lig blick af godt förstånd.
Efter mellanakten kommer nöjets glans-
punkt — Polichinelles utdelning af de för-
seglade paket, som man anförtrott honom
före representationens början, medan han ännu
var en herre i svart redingote som alla an-
dra. Han inleder högtidligheten med ett li-
tet föredrag, fullt af smickrande allvar, och
ropar därefter upp namnet på den lycklige,
som han äger att belöna. Det är pantomi-
mens unge beundrare, som först blir fram-
kallad. Mycket rak i sin lilla sammetsblus
med spetskragen, men med ett brunlockigt
hufvud, som han redan vet bära med inta-
gande ledighet, springer han, rask och vac-
ker, upp på scenen.
»Monsieur,» säger Polichinelle, alltjämt i
samma allvarsfulla ton, »det är mig en glädje
att som en uppmuntran för den flit ni åda-
galägger i edra studier få lämna er en liten
gåfva från Polichinelle den äldre, min högt-
ärade far, men på samma gång torde ni till-
låta mig att uttala den förhoppningen, att
vissa kantigheter i ert uppförande måtte ut-
jämnas. Nu vill det synas, som om ni inte
alltid skulle vara riktigt lätt att handskas
med — inte så alldeles commode. »
»Det är sant, herr Polichinelle!» utbrister
gossen, högt och käckt, medan farfar strålar
och den vuxna publiken, vunnen af den lilles
stolta och säkra later, ger sin sympati till-
känna i ett halfkväfdt mummel af betagna
utrop.
»Ni skall ändra er — je Vespère, monsieur,-»
säger Polichinelle högtidligt.
»Monsieur,» svarar gossen med en bugning
och ett leende, som borgar för att de spiri-
tuella männens ras ännu kan räkna på ge-
nerationer i Frankrike, »je l’êspère — comme
vous.» Och så vänder han tillbaka till far-
far, följd af en smattrande salva af applå-
der, som först tystnar, då Polichinelle ropar
upp ett annat namn och en förtjusande ljus-
klädd bébé, som icke ser ut att kunna taga
många steg på egen hand, alldeles ensam
traskar upp på scenen, där ett paket, som
nästan är större än hon själf, ligger och vän-
tar på den lilla, Hon griper om det med
båda händerna: »Tack, herr Polichinelle!»
säger hon öfverlycklig, och herr Polichinelle
bär både henne och paketet ned på parkett.
Gränsen är upphäfd mellan teatertiljorna
och salongen, man ropar upp de större, lik-
som man ropar upp de små, men det är nä-
stan för starkt, när en förvuxen flickunge,
omöjligt lång och olycklig öfver sin längd,
mottar en docka ur Polichinelles händer, me-
dan hon ser ut att vilja sjunka genom golf-
vet, då haD, nästan lika generad som hon,
på initiativ af någon obarmhärtigt ungdom-
lig mamma, som icke kan försona sig med
tanken på att hon snart har en stor dotter,
förklarar, att han hört en fågel sjunga om,
att mademoiselle ibland brister i artighet emot
sin guvernant.
Det är ett hån att applådera det arma
barnet, och som om själfve Polichinelle hade
medlidande med henne, gör han ett hastigt
slut på den pinsamma scenen genom att låta
dela ut skallror i salongen och be orkestern
spela upp en marsch, hvilken det står publi-
ken fritt att accompagnera.
Man skrattar, man skriker, man skramlar
med skallror, och så befäster han sitt välde,
den populäre herr Polichinelle, men det hin-
drar icke, att man öfverlämnat honom och
hans teater åt sitt öde. Nu är det i Luxem-
bourgsträdgården och i Champs-Elysées, som
det yngsta Paris roar sig hela de långa
soliga dagarna. Där har man de små eki-
pagen, förspända med getter, där har man
karusellen, gungorna, mannen som kan trolla,
och sist Guignol, den oemotståndlige fader
Guignol, rodockan af ålder, som alltid äger
sin publik af gatpojkar, af sysslolöst tjänste-
folk och af barn. I den nya eleganta tea-
tern i Tuileriträdgården, där man får titta
på honom inför ett brädskrank, som svart-
sjukt afstänger alla dem, hvilka icke kunna
betala, slår han dock oftast sitt hufvud i
väggen inför tomma eller halftomma bänkra-
der; — det är icke så man vill se honom,
det är i det fria, där ett rep skiljer dem,
som ha råd att ge ut två sous, ifrån de an-
dra, men där ingen är utestängd. Föreställ-
ning efter föreställning stå de där, de sysslo-
lösa, hvilkas tid icke är pengar — alla de
platssökande, som komma från kommissions-
kontoren, och gaminerna, hvilkas fröjd det är
att drifva. Och genom denna lefvande massa
tränga sig barnen med sina bonner eller med
pappa och mamma, hvilka ibland bevarat
förmågan att skratta lika godt som de små,
när Guignol utdelar slag till höger och vän-
ster med den oundvikliga käppen, som slut-
ligen dansar på hans egen rygg. Ty hur
äfventyret än växlar, beroende på rikedomen
af dekorationer och frodigheten af de respek-
tive teaterledarnes fantasi, förblir slagsmålet
föreställningens eviga intresse, liksom det öf-
verallt och alltid är Gavroche, parisergami-
nen, som öfverlistar domaren, gendarmen
och själfva pappa Guignol och som med al-
drig svikande fintlighet förstår att undvika
hugg och slag. Han är favoriten, och när
han befinner sig i klämman, när hans pappa
är på jakt efter skälmen och frågar, om då
ingen vet, hvar han kan vara, är det hun-
dratals små röster, som skrika »nej». Och
hur förtjust är man icke, när bytingen tages
i förhör af domaren eller gerdarmen oeh sva-
rar »ja, nej» på alla frågor, tills ransakarna
Tillg. 1 jan. 1893....... kr. 513,064,511
I ifnön-t-afnnrl ÅR 91fi Q71
I iftnrsäkrinirshnl. New-York I / ifräntor till 8, 10, 12, 14, 16
10 n/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
