Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 3 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 i DU N 1894
fulla af förtviflan slå sina trähufvuden i ram-
pen och Gavroche begagnar sig af ögonblic-
ket för att efter ett par välriktade käpprapp
försvinna i en kuliss.
Slyngelfiffighetens triumf, föräldramyndig-
hetens och rättvisans bedröfliga nederlag —
allt detta är icke vidare vackert, icke vidare
lärorikt, men hvad betyder det, när det väc-
ker denna barnaglädje, när det framkallar
dessa skratt, som göra fäder och mödrar sä
lyckliga, och som äro de mest klingande ac-
korden i världsstadens rika melodi.
När åskan går.
e mest storslagna naturföreteelser, som
yppa sig för dödliges blickar, bli ofta
obeaktade och göra intet intryck endast
pä den grund, att de äro sä alldagliga. Hvem
darrar för solens nedgång? Hvem faller i
hänförelse, då hon uppstiger i all sin glans?
Blott de sentimentalaste bland de sentimentala,
och dessa löpa ändå nästan fara att göra sig
till åtlöje därmed.
Men det gifves andra företeelser, hvilka
återkomma lika naturligt och under gifna
förutsättningar och trots detta väcka ångest
och förskräckelse, ieke minst hos det s. k.
»svaga könet». Vi syfta på sommardagarnes
oväder. Och dock är dagarnes och årstidernas
vexling under årets lopp oändligt mycket far-
ligare för allt lif, isynnerhet människornas, än
alla oväder sammanlagda under samma tid-
rymd. En enda natts vårfrost dödar mer än
hela sommarens hagel, och den menlösa cigar-
rens obevakade glöd sticker flere hus i brand
än den eld, som ljungar från himmeleu.
När åskan går, pläga ängsliga naturer iakt-
taga en mängd mer eller mindre förnuftiga
försiktighetsmått, hvarigenom de tro sig skyd-
dade för dess fruktade makt. De släcka
elden på härden, emedan det heter, att den
uppstigande röken kan blifva en ledare för
blixten. De församla sig i ett rum, så myc-
ket som möjligt i midten af detsamma och
på afstånd från skorstensmuren, på det att
en blixt, som träffar denna eller väggarne, ej
skall nå dem. Somliga påstå att man måste
stänga fönstren och ej gå i dörrarne, på det
intet drag må uppstå, under det andra för-
mena, att man bör hålla fönster och dörrar
öppna för att undvika faran af kväfning i
händelse af ett åskslag och gifva de half-
bedöfvade tillfälle att komma ut. Förstån
digast är att undvika drag, men hålla ett
fönster öppet. De riktigt hjärtskrämda kunna
tillochmed falla på den idén att gömma sig
i källaren. Men blixten fladdrar icke som
en dufva in genom fönstret, han tar sin väg
från ofvan nedåt och tvärtom och uppsöker
lika gärna källaren som takåsen. Men ve
dem, som vid en plötslig brand befinna sig i
källaren !
Rådligt är att under ett åskväder icke ställa
sig i den öppna porten eller i närheten af
skvalande takrännor. För dem, som öfver-
raskas af oväder på öppna fältet, har man
äfven hört många förhålluingsregler predikas.
Man skall springa af alla krafter, säga som-
liga, för att nå ett skyddande tak. Men
andra hålla före, att blotta draget vid
springandet kan leda blixten! Så heter det,
att ingenting är farligare än att på öppna
fältet vara det enda uppstående föremålet —
alltså in i skogen! Men från andra håll var-
nas bevekligen för träden : aldrig bör man i
åskväder ställa sig under ett träd. I synner-
het skulle ekarne vara farliga. Förnuftigast
är emellertid att gå den väg, man är på,
lugnt fram, som om ingenting passerade.
Kastar mig stormen till marken, då må jag
åter stå upp; blir jag våt in på bara kroppen,
så kan jag väl sedan bli torr; och råkar mig
blixten, så kan det lika väl ske hvarhelst
på vida jorden.
Man har uppfunuit åskledaren. Dess nytta
kan hvarken teoretiskt eller af erfarenheten
bestridas, men dess förnämsta uppgift ligger
utan tvifvel däri, att de människor, som bo
under de3s spira, känna sig trygga. Ty denna
känsla af säkerhet, detta herravälde öfver
ångesten är egentligen det viktigaste vi kunna
uppnå gent emot okufliga naturkrafter. Den
oförnuftiga rädslan för hvarje oväder under
ett helt lif är väl mycket sämre än till och
med en blixt, som för en gång slår ned i
gafvelkrönet. Från blixtslaget till antändning
och brand är föröfrigt lång väg: af tio åsk-
slag tänder knappast ett, och lika sällan blir
någon dödad af en blixt, som slår ned i bo-
ningen. Det är säkrare i ett hus, som står
på klippgrund, än i ett på fuktig och lös
botten. För höstackar och hölador bör varnas,
ty dessa tyckas genom den från dem upp-
stigande fuktigheten draga till sig blixten.
Jämförelsevis säker för blixten är man på
mycket höga berg och i djupa, trånga dalar,
som begränsas af branta bergväggar. Ännu
säkrare är det på ett järnvägståg, man har
ytterst få exempel på, att järnvägsresande
träffats af blixten. Äfven om den slår ned
i ett tåg, brukar den afledes, utan att anställa
någon skada.
Den smärtfria död, som den af blixten
träffade ljuter, må visserligen vara en ganska
ringa tröst, då ju dess plötslighet förhöjer
fasan. Men enligt samstämmigt vittnesbörd
från alla, som återkommit till lif efter en
åskbedöfning, åtföljes densamma af en ögon-
blicklig medvets- och känslolöshet. De träf-
fade erinra sig ej ens att ha sett skenet, än
mindre hinna de gripas af tanken på döden.
Deras oangenäma förnimmelser börja först i
det ögonblick, då de åter vakna till lifvet.
Det kan hända, att människor i åttio år hysa
fruktan för döden, och till sist kan man
knappast säga, att de dö. Det heter, att de
genom Guds nåd så plötsligt utsläckas, att
de intet veta eller förnimma af alltsammans.
Men denna skaparens flammande andedräkt
sväfvar beständigt öfver oss. Blixten är ju
nästan den enda förintande kraft, inför hvil-
ken människan står absolut maktlös, inför
hvilken hon ej kan mildra och lindra. Hon
kan hvarken undvika eller utsätta sig för
denna fara, hon är den helt och hållet under-
gifven.
Vi sluta med den åsikten, att rädslan för
åskan ej står i något rimligt förhållande till
den skada, den anstiftar. Af hundratusentals
människolif, som dagligen gå under, är det
knappast tio, som förbrännas af himmelens
eld. Det rullande maskinhjulet är mycket
farligare än åskans viggar; det af människo-
hand skapade eldvapnet kostar ojämförligt
mycket flere lif än blixten. De mänskliga
lustarne och lidelserna kräfva oändligt större
offer — hvarför då denna ängslan och bäfvan?
I den ljusälskande forntiden lärde man att
se upp till stjärnorna, och man förnöjes åt
det ringa glitter i joriens sköt, som vi nämna
guld. Endast till det vida mer effektrika
himmelsljuset, till blixten, skådar ögat upp
med fruktan. Hvarför med fruktan? Hvarför
ej med tillbedjan? Om Herren låter sin eld
flamma genom molnens mörker, gör han det
för att sätta människorna i bäfvan?
Nej, för att söka dem!
W-
Från Iduns läsekrets.
Föf mycket och för litet.
För en tid sen förekom i Iduns spalter en upp-
sats under rubrik: »Fru Aktsam», som i mitt och
säkerligen många fleres sinne uppväckt en hel
här af stormande känslor. Under inflytande här-
af var det min mening att då genast med några
rader gendrifva nämnda uppsats’ författarinna,
men vid närmare öfvervägande var det omöjligt
att icke medgifva, det hon ju ändå i viss mån
hade rätt: det kan blifva för mycket äfven af det
goda, och ordning, urartande till pedanteri, är
alls inte att rekommendera. Alltså beslöt jag, att
inte låta solen gå ned öfver min vrede, utan af-
bida den stund, då den allt försonande tiden lagt
sitt helande balsam på mitt sinnes sår och jag
med lugn kunde gripa till pennan för att åt fru
Aktsam och hennes mer eller mindre likasinnade
medsystrar återeröfra någon liten bit af det an-
seende, som Hedda Lengauer så obarmhärtigt
bortsopat.
Och då frågar jag allra först:
Är det nyttigt att i »damernas egen», som ju
är en tidning för kvinnan och hemmet, predika
en sådan lära som den nämnda uppsats innehål-
ler? Hafva vi icke fastmer af nöden att studera
de stycken som, dess bättre, ofta i vår tidning
förekomma, de där uppmana till ordning och akt-
samhet inom hemmet? Jo, helt säkert. Låtom
oss blott ett ögonblick tänka efter, hur det skulle
se ut i det hem, där frun till hufvudregel hade
dessa ord: »I mitt hus skall det då inte aktas!»
Huru skola vi ej vid vårt inträde där allra först
varseblifva den nersolkade mattan, de ovårdade
växterna m. m., och stanna vi då så länge, att vi
bjudas på kaffe eller te, så händer det säkert, att
vi blifva serverade i den spräckta servisen, aliden-
stund nog ingen annan .finnes.
Tid och omständigheter i förening göra äfven
sitt till att rycka oss mer och mer ned från ord-
ningens och aktsamhetens höjder, så att vi väl
behöfva att fasthålla så mycket som möjligt af
dessa principer. Det blir skralt nog ändå mången
gång. Ett gammalt ordspråk säger ju : »Lämnar
man »en viss person» ett finger, så tar han snart
hela handen», och detta tror jag med fullt fog
härvidlag kunna tillämpas. Ha vi blott börjat att
gifva efter, så ryckas vi nog snart helt och hål-
let ned i oaktsamhetens djupa ström, där vi icke
komma att sakna sällskap på vägen.
Undert. känner en liten fru, som en gång under sin
flicktid (medan det ännu hos henne fanns vissa an-
lag till en kommande fru Aktsam) vid ett tillfälle,
då hennes fästman slängde tändstickan, hvarmed
han tändt cigarren, på golfvet, så ihärdigt med
ögonen följde denna lilla process, att han blef
uppmärksam härpå och bad om ursäkt för sin
vårdslöshet. Men hvad tror ni att hon säger, då
denne samme individ, nu hennes herre och man,
förvandlar hela hvardagsrummet till slöjdsal un-
der de mulna vinterdagarne? Jo, hon håller god
min och har vant sig rätt bra därvid, fast det
nog, i synnerhet i början, kostade henne mången
hemlig strid. Men icke förty trifves mannen bäst
i sitt hem, då på lördags e. m. alla spår af verk-
stad blifvit utplånade och ett i allo rent och tref-
ligt rum i stället uppenbarar sig för besökandes
blickar. Och då känner den lilla frun allt för
väl, att hon hade behöft ännu mera utpreglade
anlag à la fru Aktsam, om hon skall förmå att i
tidens längd bibehålla så pass ordning i sitt hem,
att det ej urartar till ett formligt skräphus.
Fördenskull, mina unga medsystrar, varande
eller blifvande fruar — ställen eder högt uppe
på öfversta trappsteget af ordningens och akt-
samhetens höjd! Ni blifva ändå med tiden så
småningom och för eder själfva oförmärkt ned-
dragna därifrån, så att ni till slut kanske befinna
eder på det allra nedersta! Och emellan detta
och fullkomlig oordning är ett tuppfjät blott ! Här-
vidlag som ofta annars är det väl svårt att träf-
fa medelmåttan, men hellre af ordning och akt-
samhet i hemmet för mycket än för litet.
Albert . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
