Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 31. 3 augusti 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 251
Up notisboken.
Vår kronprinsessa. I kronprinsessans hälso-
tillstånd har under senaste veckan någon förbättring
inträdt, så att hon kunnat vistas mer i det fria.
För att ytterligare stärka sig genom sjöluften kom-
mer kronprinsessan att jämte sina båda äldsta söner
på läkares inrådan företaga en tur på en vecka från
den ä augusti i skärgården med Drott, som konun-
gen ställt till hennes förfogande. Födelsedagen den
7 augusti lär kronprinsessan komma att tillbringa
på Tullgarn.
*
Kvinnlig simkonst — ett 35- och ett 25-årigt
minne. I slutet af juli månad 1859 öppnades den
första sim- och badinrättning i Stockholm för frun-
timmer. Det är den nuvarande fruntimmerssimsko-
lan vid Skeppsholmsbron. som sagda år byggdes å
pontoner och förankrades i Kastellholmsviken, nedan-
för den plats, där nu Svenska segelsällskapets villa
är uppförd. Därifrån fördes den till sitt nuvarande
läge 1870. Fröken Nancy Edberg, som kan räknas
såsom den första simlärarinnan i Stockholm och som
inlagt stora förtjänster om simkonstens utveckling
bland de feminina släktet, började redan 1853 att i
en mindre bassäng å Djurgården meddela undervis-
ning i simkonsten. Att få en egen fruntimmerssim-
skola till stånd visades intet intresse för, trots den
goda hjälp, som framlidne professor F. A. Ceder-
schiöld egnade åt denna tanke. Men en simuppvis-
ning, som fröken Edberg lät föranstalta i den gamla
Giörkeska simskolan 1858 med sina elever, väckte
då så stort deltagande, att redan år 1859, som Bagdt,
den första fruntimmersskolan i Stockholm blef byggd.
I flera af Sveriges landsortsstäder voro förut frun-
timmerssimskolor anlagda, såsom i Jönköping 1852,
i Norrköping och Vestervik 1855, i Linköping 1856,
i Nyköping och Marstrand 1857, i Göteborg och
Vexjö 1858 och i Halmstad 1859.
Tio år efter Stockholms fruntimmerssimskolas an-
läggning, eller år 1869 i augusti, d. v. s. för snart 25
år sedan, egde den första simpromotionen för frun-
timmer rum i simskolan vid Kastellholmen under
ledning af framlidne simläraren A. F. Longström.
De föregående simprofven, som aflades af fröknarna
Dorothea Carling, Cecilia Grafström, Mimmi Vol-
fenstein, Sigrid och Hulda Englund, utfördes på
sommaren 1869 mellan södra landet och stora sim-
Bkolan å Manilla. Från detta år steg håg och lust
för simkonsten ytterligare bland hufvudstadens frun-
timmer, och nu får man, som kändt, hvart annat
år se många kvinnliga simmagistrar och kandidater
bekransas vid simpromotionerna härstädes.
*
Moderns kopp. En liten episod, som i all
sin enkelhet på ett rörande sätt tolkar ett moders-
hjärtas kärlek och hopp, förtjänar omtalas.
Kort före hr Ohlins utresa för att deltaga i Peary-
expeditionen vände sig den försvunne Björlings mo-
der, som är änkefru och bosatt i Stockholm, till
honom med en begäran att han måtte medtaga ett
bref från henne till sonen och ändtligen ombesörja
att det komme ordentligt fram till adressaten. Svå-
righeten vore blott — trodde hon — att åsätta
brefvet den rätta adressen, och då hr Ohlin af lätt
förklarliga skäl icke kunde lämna någon upplysning
i det afseendet, skref hon resolut och med rask stil
på kuvertet:
Naturforskaren Björling.
Till handa.
Under denna adress är nu hennes bref på väg till
Ellesmerelandet eller hvart det annars månde bära.
Denna moder, så hårdt pröfvad af den långa oviss-
heten om sonens öde, tror fullt och fast att han är
vid lif och att undsättningen i sinom tid skall nå
honom. I det hoppet lefver hon, och man kan en-
dast önska att det icke måtte svikas.
*
För alla mödrar till unga »slitvargar», det
må nu vara gossar eller flickor, är nog vår annon-
sör M. Bendix, som hittills innehaft aflär n:r 10
Drottninggatan här i Stockholm, väl känd och re-
nommerad för sitt rikliga urval af barnkläder — eller
borde åtminstone vara det! Denna firma har näm-
ligen alltid genom synnerligen goda varor försvarat
en framskjuten ställning inom sin bransch. I dessa
dagar har affären företagit flyttning till en större,
tidsenlig lokal, ej långt från den förra, nämligen till
Drottning-gatan 29 C, 1 tr. upp, och vilja
vi, i sammanhang med detta omnämnande, rekom-
mendera den välförtjänta affären hos våra talrika
läsarinnor.
En moder.
Fn lifsbild från den nya världen, för Idun
af
Hilma Angered Strandberg.
(Forts.)
»Det är ingenting,» log Nils med darrande
läppar och torkade sig okonstladt i ögonen
med afvigsidan af handen — »det är bara
roligt att se dig litet glad.»
Där satt hon i hans knä som vanligt i
mörkningen — och var nästan förlägen. Hon
talade litet — men det blef inga visa ord just.
Hennes man förstod henne nog, men han tog
det som en stämning, hvilken det var bäst
att orda så litet som möjligt om och började
berätta stadsnytt — om bodaffärerna.
Då fattades hon af en stor ångest — det
fick icke flykta, nej — det var nog inte så
högt som i morse, — men gå fick det inte,
— inte sjunka ihop till det gamla, innehålls-
lösa.
»Nej — åh nej, Nils — var inte så där
ointresserad — jag vill någonting •— nå-
gonting. »
»Ja — hvad då särskildt?»
»Jag vill — arbeta på något sätt — jag
menar inte groft arbete, det vet du — men
något som har en idé bakom sig.»
»En idé, sa du — pengarna är den allra
bästa idén — förresten» — han höll upp
armen till skydd för sig och tittade öfver den
halfskrattande — »en utmärkt idé ligger det
i de här köttbullarna ...»
»Nils, var inte så rysligt bondkvick,» af-
bröt Hanna med afsky.
»Nej, jag skall tiga;» han blef litet stucken.
Men Hannas ansikte hade slappnat, och det
gamla, trötta uttrycket var nära för handen,
då hon sade i ynklig ton:
»Kan du inte alls hjälpa mig, Nils?»
Då sjönk han litet ihop och såg framför
sig med den där tomt lugna blicken, som
blef märkbarare för hvarje år, en undergifven,
tänkande blick — men tom på energi, tom
på minsta grand af hopp och väntan.
»Ja, Hanna — det är så mycket svårare
än du tror — vi äro nästan båda för gamla
— nej — inte för gamla — vi skulle vara
födda här. Bara försök, ska du se! — Bröd
kan man nog förtjäna — men att få i sig den
amerikanska andan — riktigt förstå, hvad det
är, som gör Amerika så stort och lifskraftigt
— och — ja — jag kan inte uttrycka mig —
men jag vet så innerligt väl, hvad jag menar
— vi kunna aldrig riktigt se med deras ögon
och gå med deras steg — vi dras till det —
och vi stötas bort. Om du skulle ge dig in
och arbeta i något andligt arbete med ame-
rikanska damer, så finge du se. Du skulle
aldrig få deras tag i dig — nå ja — det är
en särskild sak, — det gjorde inte så mycket
— men du skulle inte förstå dem alltid —
du skulle jämt vilja ha något ideelt — något
filosofiskt, om jag kan så säga — in i det —
och —- de arbeta inte alls så. Det är bara
ett och ett och ett, —- om de ha börjat med
det — och så är det så rifvande, afgörande
och fixeradt — antingen de hålla tal eller
räkna siffror ...»
»Men lilla gumman,» bröt han af tröstande —
»ha vi det inte bra nu? Ja — jag vet nog
Hanna — jag vet nog, må du tro. Tror du
ändå inte,» — kom det så sakta och innerligt
varsamt — »att det var det allra bästa? Vi
hade det så smått — jag var veïkligen myc-
ket trött — inte alls för det — men — du
hade knappt stått ut -— och så hade du ju
ett sådant behof att läsa och höra bildande
saker.»
»Men hon hade blifvit äldre,» kom det svagt.
»Ja det förstås, — men din ungdom hade
gått — jag säger det bara för din skull.»
Hon satt med bortvändt hufvud i den skym-
mande kvällen. Tårarna droppade ned —
skulle det hafva så kort varaktighet? Var
hon en sådan usel stämningsmänniska, att
hon inte tålde en fläkt af verkligheten? Men
var det inte sant? Hade inte allt det där
genomkorsat hennes egen hjärna många gånger?
Inte dugde hon till något — och att barnet
hade gått — det var bara bra! Allt det stora,
som dragit genom hennes själ i dag — var
det bara meningslösa intryck — komna för
ro skull? — for lifvet själft bara hit och dit
så där -— utan något, som styrde?
»Nej nej nej,» ropade hon, och en eld drog
åter genom hennes själ — »nej — det kan
inte allt vara lögn, jag har känt, att jag duger
till något, Nils jag vill inte tillbaka.»
»Tror du jag vill hålla dig tillbaka?» sade
mannen. »Jag önskar inte bättre, än att du
kunde finna glädje — försök på. Vi ska
tänka ut något.»
I
* *
*
En varm kväll i augusti kom Hanna gående
rätt sent nerifrån järnvägsstationen. Hon såg
trött ut och var förargad, emedan Nils icke
gått och mött henne. Denne, som njöt sin
cigarr i hängmattan midi uti en svärm af
moskitos, protesterade lifligt emot en dylik
orättvisa — hur kunde han drömma om, att
hon skulle komma så tidigt — mottagningen
hade väl aldrig slutat än?
»Nej, men jag gick långt förut,» sade Hanna
med en min, som icke var af hennes blidaste,
och slog sig ned på trappan inunder. »Usch,
kan du inte röka här lite, man blir ju upp-
äten af de här odjuren.»
Nils låg tyst och funderade. Hm!
»Nå, hur var det?» vågade han fråga
försiktigt.
»Jo, det var idiotiskt, det kan jag tala om,»
utbrast hans hustru utan minsta förbehåll-
samhet. »Det ska vara Amerikas begåfvade
damer, det här! — puff —• de ha ju inte
aning om, hvad konversation är. Kan du
tänka dig — jag talade om Tolstoi och Ibsen
med fru Little, och hon blef så förströdd,
som om jag bara varit luft — ja, du behöf-
ver inte alls göra miner, för jag sa bra saker
— de där herrarne vet jag lika mycket om
som någon — ne-ej du, saken var, man skulle
tala om hennes tal, om rösträttsfrågan och
alla de där odrägliga kvinnosakshistorierna —
så var det med allihop, — några intressanta
allmänna ämnen, det va’ de inte med på —
blef frånvarande och tittade efter nytt folk —
presenterade — och: »vackert väder»! »how
do you do?» — nej — det säger jag —
präktiga tal höllo de i förmiddags, men de
röra sig då precis bara inom sin egen sfer . ..
Och så att få nya namn, siffror — adresser
— den och den och den. Jag försäkrar,
man kan inte få dem att säga ett intellektuelt
ord om sina egna idéer en gång. Usch, jag
kände mig så dum som. helst, och ändå var
jag så inne i frågorna! Men det där är ju
—- jag vet inte hvad — det är ju riktigt
mekaniskt.»
Hanna urladdade sig, medan hon slog efter
myggen. Nils låg tyst och rökte, men ögonen
voro lefvande med — mer än de brukade
vara. Efter en stund sade han:
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un- K. A. Nydahl & C:o
dersokmng af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod. stockhoimf3 sturepian 2
tCoflJ ,
.2
ö a
-o w cö
% O c
S m.°
g® CO
g-g =
O Q_
52 O
•£ u
^ a> ai
«p Sl
’O o «
fl S —
q
o ca ;
å0-
sgi
a *■* 1
a 2 !
a k i
Si
,J>! -3
23 «5 bt
£ co as
42 w> ••
SS
rd .p o
_ hc"®
Si"
« s g
2
■3« •
als .
5 a> ■**
1 4-1 A
O
■H
<0
’S’
fi
öl
o s
M
B a
8)0
gS
Q®
B
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0255.html
