Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 10 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 IDUN 1894
utomordentliga tillfällen. Och när de offent-
liga examina betyda så mycket i vårt sam-
hällslif, bör det ej då ligga oss mödrar om
hjärtat att i dem ej skicka upp försagda söner
och döttrar, hvilka på grund af en endast
yttre brist skulle löpa risken att falla igenom,
äfven i det fall att de innehade det erfor-
derliga kunskapsmåttet? Det är nu visserli-
gen sannt, att rädslan kan vid en examen
bemäktiga sig äfven den under vanliga för-
hållanden minst timide, men däraf förstår man
ju lätt, huru mycket mer den motsatta natu-
ren då skall lida.
Umgänget med människor, hvilket bör vara
— jag vill emellertid ej påstå, att det alltid
är det -— en förströelse och en vederkvickelse,
blir för den blyga en plåga. Jag hörde en
gång en mycket tillbakadragen ung flicka säga,
att hon aldrig fann något nöje i de lustbar-
heter, som ungdomen i allmänhet skatta så
högt, att hon alltid hade tråkigt »borta» och
pinades af att tala vid främmande personer.
Till all lycka hörde hon ej till dem, som för
sin utkomst behöfva taga en examen, behöfva
söka arbete, behöfva på ett eller annat sätt
uppträda inför allmänheten, men det finns nog
många, som behöfva detta och lika fullt känna
som hon, och dessa äro i sanning att beklaga.
Och för den man eller kvinna, som, till följd
af den eller den särskilda gåfvan, vet sig af
naturen bestämd för det offentliga lifvet, kan
det nära nog betecknas som en olycka att
behärskas af den sjukliga känsla, vi här
tala om.
Liksom den uppblåste går åt motsatta ytter-
ligheten och yfves öfver sig själf, går den
blyga och smått skäms. Detta är visserligen
för andra ej vedervärdigt som det förra, men
sannerligen det är rimligare. Ty äfven om
en person befinner sig i en obemärkt lefnads-
ställning eller är mindre bemedlad, bör han i
medvetande om sitt människovärde bära sitt
hufvud upprätt, för så vidt nämligen han
lefver hederligt och fyller sin plikt. Den
blyge är icke lycklig; han känner sig ej »å
son aise» annat än de stunder, han får till-
bringa i sin kammare. Dessa söker han
följaktligen öka och uttänja och slutar kanske
sitt lif som en enstöring, glömd och öfvergif-
ven af världen, nedgräfvande de pund, för-
synen skänkt bonom att ockra med. Ty allt
stillastående är, som hvar man vet, natur-
stridigt.
Blygheten hör emellertid lyckligtvis ej till
de obotliga åkommorna. En af vårt lands
mest bekanta politiska män har omtalet, att
han i grunden hade en mycket blyg natur
och att det vållade honom ett obeskrifligt
obehag att i början af sin bana uppträda och
tala offentligt. Han lyckades likväl efter
hand göra sig fullkomligt till herre öfver
denna känsla, och väl minst af allt har han
af såväl meningsfränder som motståndare blif-
vit hållen för timid. Men samma regel gäl-
ler om ifrågavarande onda som om allt annat,
att ju förr början göres att motarbeta det,
dess lättare går det tillbaka. Det är därför
vi böra vara uppmärksamma på barnen, och
så fort vi upptäcka det, genast ingripa där-
emot.
Men på hvilket sätt? Huru råda bot?
Såsom redan blifvit påpekadt, är blygheten
understundom medfödd, men torde ej så sällan
vara uppsprungen ur den första uppfostran
och de förhållanden, under hvilka barnaåren
blifvit tillbragta.
Det finns föräldrar, hvilka i bästa välme-
ning hänvisa sina barn till barnkammaren,
plus köket, och till Ijänarnes ständiga säll-
skap. Men detta är af flere skäl ej för-
delaktigt för dem. De lära ej där »vett»,
blifva lätt tafatta och människoskygga, ja,
kunna rent af blifva simpla i tal och fasoner,
något som de längre fram själfva uppfatta
och som då alstrar förlägenhet hos dem. Hvad
man än, med eller utan fog, må invända där-
emot — i föräldrars, anhörigas och öfver hufvud
taget i bildade personers sällskap fara barnen
bäst. Och när i hemmet bekanta och vänner
äro samlade, låt då barnen en stund vara
inne i salongen. Gratis inhämta de därvid
konsten att skicka sig belefvadt — ett godt
preservativ mot blyghet.
Ett ur pedagogisk synpunkt sedt lika far-
ligt missgrepp som att i barns närvaro upp-
repa deras kvickheter och skratta åt dem är
att säga till ett barn, att det är dumt, fult
eller obehagligt, ty därigenom beröfvar man
det det själfförtroende, det i lifvet så väl be-
höfver. Jag såg en liten flicka, hvilken hvarken
var vanlottad i fråga om behag eller förståuds-
gåfvor, till följd af en omogen omgifnings
ständiga kält om att hon hade uppnäsa, gick
illa m. m. —■ antagligen ett välment försök
att borttaga egenkärleken hos henne — blifva
så blyg, att hon knappt vågade öppna mun-
nen i främmandes närvaro, och börja antaga
ett generadt sätt, hvilket hon ännu som upp-
växt till en del behåller. Blommor skola
vattnas, ansas, ha sol och luft, men tåla ej
vidröras. Så ock barn.
Understundom ser man mödrar kläda sina
barn på ett sätt, som afsticker mot det bruk-
liga. Anledningen härtill är svår att fatta.
Men oklokt är det i högsta grad. Barnet
erfar obehag af att väcka undran på gatan
eller i skolan och blir stelt, onaturligt och
besväradt. Mot en dylik dårskap måste man
i barnens intresse protestera.
Leder nu blygheten sitt ursprung från några
yttre förhållanden såsom de nämnda eller till
exempel att familjen lefver i betryck och
mycket isoleradt eller att barnet inför kam-
raterna känner sig generadt för ett eller annat
i hemmet, brukar den gifva med sig, då dessa
förhållanden förändras, eller då den lilla plan-
tan omflyttas i tjänligare jordmån. Svårare
är det att öfvervinna den medfödda blygheten,
enär denna är alldeles omotiverad. Af egen
erfarenhet vet jag, att den är af envis natur
och att det fordras både tålamod och vishet
af den moder, som skall kunna komma sitt
barn till hjälp i denna sak.
För det första får hon ej förtröttas vid den
dagliga exercisen, så tråkig den än kan före-
falla henne, och huru benägen hon än må
känna sig att lämna det blyga barnet i fred.
När ett bud skall sändas, ett ärende uträttas,
låt gossen ej »slippa»! När vänner komma
på besök, glöm ej att ropa in honom för att
hälsa! Och så vidare. Tillfällen af dylikt
slag, lämpliga för bortnötandet af blygheten
hos den lille, förekomma dagligen i ett hem.
Lämna dem ej obegagnade! Och hvad skol-
arbetet vidkommer, så iakttag noga, att ditt
barn ej lär sig sina lexor till hälften eller till
tre fjärdedelar, utan helt och fullt. Osäker-
heten i lexan förvirrar barnet och ökar ytter-
ligare dess naturliga blyghet, då däremot det
är en god hjälp mot denna åkomma att det
vid lektionen känner sig riktigt sadelfast.
Och när barnen börja utveckla sig till yng-
ling och jungfru, huru viktigt är det ej då,
att vi söka bibringa dem en rätt syn på tin-
gen och på människorna, så att de ej låta
imponera på sig af all den humbug, som öfver
allt skall möta dem! Ja, äfven om det icke
är humbug, krymper dock allt jordiskt och
intager andra dimensioner, när det betraktas
i evighetens ljus. Må man lära dem, att det
icke är godt att i sin föreställning sätta upp
människor på höga piedestaler och sedan dar-
rande krypa i stoftet vid deras fötter! Ack,
sedda på nära håll äro äfven de, som hunnit
några trappsteg högre på samhällsstegen eller
lyckats samla en ansenligare förmögenhet, icke
3å synnerligt märkvärdiga! När jag varnar
för människofruktan, har jag en stor aukto-
rietet för mig i honom, som sade: Rädens
icke för människorna! men vet lika fullt, att
jag med detsamma är inne på ett område, där
det kau vara svårt nog att peka på den
gyllene medelvägen. Icke bör man borttaga
hos barnen respekten för föräldrar och lärare,
hos underordnade den égard, de äro skyldiga
öfverordnade o. s. v.; långt därifrån. Men
räddhågan skall icke finnas, denna ängsliga
förvirring, i hvilken man understundom råkar,
kanske icke så mycket inför den verkliga
öfverlägsenheten, den sanna högheten, som
fastmer inför rätt medelmåttiga personer, hvilka
älska att omgifva sig med en viss prestige,
afsedd att imponera. Har det ej möjligen
händt dig, att du känt dig tillintetgjord inför
det högdragna sätt eller den nedlåtande blick,
hvarmed du blifvit hälsad af någon pösande
parveny, eller att du rodnat för den min af
nonchalans, bvarmed betjänten i ett patricier-
hem bjudit dig stiga in, sedan han på kortet
läst ett »plebejiskt» namn?
Jag vill minnas det är Montaigne, som på
ett ställe säger: »Il faut prendre les choses
humaines plus grossièrement,» och denna vis-
hetsregel kan vara god för litet hvar att ha
med sig på färden genom lifvet. Det ligger
i mångens natur en benägenhet att skrufva
upp helt vanliga förhållanden till något utom-
ordentligt, att af obetydligheter göra saker af
vikt för att sedan gå och grufva sig för dem.
Men detta är icke godt. Må man i stället
lära de unga att »résonnera med sig» samt
uppmana dem att bjuda till att taga allting
så enkelt och naturligt som möjligt, ty det
är visst och sant, att »allting gaaer bædre,
hvis man lader, som det icke vore så meget
med den sagen.»
Ktt Karlbergsminne.
Fragment af Mari Mihi.
Ä
lla gästerna hade farit så när som på den
gamle glade kapten Wendels, hvilken äm-
nade ligga kvar på Wäringe. Juninatten
var så ljus och sval. Solen hade inte lust att
gå ned ordentligt, den gömde sig bara ett litet
tag bakom skogstopparne borta på andra sidan
sjön för att en stund därefter färga österns skyar
i purpur och guld. — »Innan vi krypa till kojs,
kunna vi gärna ta en pipa nere i mitt rum,» före-
slog rnorbror Claës. »Eller kanske du är sömnig,
Arvid?»
»Inte ett dugg,» bekräftade jag och följde de
båda gamle ned i biblioteket, en stolt benämning,
som man gifvit rökrummet på Wäringe. Mina
vänner, finnes det något hemtrefligare än att en
vacker sommarnatt sitta i rökrummet på ett gam-
malt gods, begrafvet djupt nere i Sörmland, och
höra en gammal farbror berätta sina gamla ung-
domsminnen?
Finnes det något ärevördigare än en långskaf-
tad, silfverbeslagen sjöskumspipa, brun och besk
af ålder och trogen tjänst?
Just på ett sådant gammalt gods satt jag nu
denna vackra juninatt, just en sådan där gammal
farbror hade jag i sällskap, just ur en sådan där
gammal sjöskumspipa, omsorgsfullt stoppad med
holländsk knaster, drog jag lättjefullt tjocka dof-
tande rökmoln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
