Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 10 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 257
»Hör du bror Wendeis, hur kommer det sig att
du alltid drar på mun, då du ser grefvinnan Lil-
jeconvaljenstolpe; jag märkte det just i kväll vid
supén,» utlät sig morbror Claës.
»Å, det är en vidlyftig historia,» förklarade kap-
tenen. »Den sammanhänger med den enda diplo-
matiska fint, som Rutger Wendels någonsin gjort.»
»Berätta den, snälla farbror, jag behöfver något
sömngifvande.»
»Jo, ser herrarne, saken är den, att Jacquette
Ingertz en gång kostade några af mina Karlbergs-
kamrater 22 halfvor punsch + 8 stora toddar.»
»Hur i Herrans namn är det möjligt,» utropade
morbror Claës med ett kluckande olympiskt löje.
Med orubbligt allvar lutade sig Wendels tillbaka
i den skinnklädda länstolen och tycktes samla
sina spridda tankar, medan han drog de första,
vällustiga dragen ur pipan. — Så började han :
»I min ungdom—sådär au milieu du siècle —
bjöd jag henne jämte tvänne andra unga damer
på en Karlbergsbal. Som du vet, har Jacquette just
aldrig utmärkt sig för någon bländande skönhet
eller för några särskildt märkliga själsegenskaper.
Snarare tvärtom. Därför brukade man oftast dra
sig för att bjuda upp henne, och jag skulle nog
aldrig heller ha inviterat denna persona ingrata,
om det ej berott på särskilda omständigheter.
Men en vacker dag springer hennes kära pappa,
kommerserådet, fatt mig på Norrbro och säger i
ömklig ton med andan i halsen: »Käre bror,
Jacquette väsnas alldeles horribelt därhemma, för
att hon ej blir bjuden på Karlbergsbalen. Det
har gått så långt, att hon förebrår mig, fattig
stackare, att jag blifvit kommerseråd i stället för
militär. Skulle du kunna skaffa henne invitation
till festen, vore jag dig evigt tacksam.» — Mina
affärer voro på den tiden af det slag att ett kom-
merseråds »eviga tacksamhet» var högeligen efter-
slräfvansvärd. På goda grunder sände jag henne
således ett inbjudningskort, som för den närmaste
framtiden skulle betrygga husfriden hos det stac-
kars beskedliga kommerserådet och hans familj.
»De tvänne andra unga flickorna däremot voro
af annan kaliber. Vackra, glada, anspråkslösa,
hjärtliga och blåögda, hörde de till dem, som ung-
domen skänker sin varmaste hyllning, skalderna
sina skönaste sånger, med ett. ord, sådana där
små hjärtklämmor, som vi alla ha svärmat för
på den glada tid, då skräddareräkningarna hopade
sig i bredd med kärleksbrefven i våra skrifbords-
lådor. Jag var således skäligen säker på, att
Jacquette skulle bli en så kallad »panelhöna», me-
dan de båda andra redan vid sin entrée skulle bli
utsatta för formlig stormning. Dagen före balen
■vände jag mig därför till ett dussintal af mina
kamrater med förfrågan, om de ämnade dansa med
fröknarna D.
»Det var en fråga det.»
»Ja, men hvar dans kostar en half punsch,»
upplyste jag.
»A, inte värre än så,» kom det enstämmigt från
dem.
»Allihop skulle gärna ha pantat bort det dyrba-
raste de ägde för en vals. Sådan var ungdomen
då för tiden. Eld och lågor, så det sprakade. —
Hurudan är den nu, du Arvid?»
»Jag vet inte,» sade jag. »Jag är ju tjugutvå
år gammal.»
»Ack förlåt, jag kom ju inte att tänka på, alt
du hunnit gubbåldern! Men, lika godt. Då de
tolf lycklige fått teckna upp sina namn på de
båda programmen, samlade jag ihop ett annat
dussin officersaspiranter.
»Hvilka af er ämna dansa med Jacquette In-
gertz?»
»Allmän tystnad.
»Hör på,» sade jag. »För hvarje dans ni bju-
der upp henne till, bjuder jag er på två halfvor
punsch. Maken till anbud göres er aldrig mer på
den här planeten.»
»Vid dessa mina ord uppklarnade deras anleten
småningom.
»En känd vivör, det var Jonathan Carl Sigismund
Liljeconvaljenstolpe, allas vår Sven Dufva, anteck-
nade sig till och med för tre danser.
»För ser du bror Wendels,» yttrade han på sitt
långsamma högtidliga sätt, »sex halfvor punsch äro
i alla fall sex halfvor punsch.»
»Detta märkliga yttrande ville ingen af de när-
varande bestrida, allraminst jag, och programmet
fulltecknades nära nog lika hastigt som de båda
andras. — I detta ögonblick kände jag en före
bråelsens stämma inom mig. Jag hade förfelat
min kallelse, hade kastat bort min lycka. Jag
kunde ha blifvit en stor man, kunde ha blifvit
hofrättsnotarie. Juridikens och diplomatikens irr-
gångar lågo lika klara för mig som Nordostpassa-
gen för Nordenskiöld. Orsak alt vara stolt hade
jag också, ty jag betviflar starkt, att själfva hans
eminens kardinalen — hertigen af Richelieu och
Fronsac — skulle kunnat förmå ett dussin skönhets-
dyrkande kadetter att dansa med en flicka, hög-
färdig som en påfågel, dum som en gås och snatt
rande som en skata.
»Balen aflöpte emellertid till allas belåtenhet, ja,
till och med Jacquette såg mindre surmulen ut än
vanligt. — Då man sagt hvarandra godnatt, da-
merna blifvit upphjälpta i vagnarna och de sista
ögonkastasten vexlade genom de immiga landå-
fönstren, upptäckte jag vännen Liljeconvaljenstol-
pe, som stod på borggården och betraktade månen
med en en energi, som skulle hedrat den mest
intensive stjärnkikare. — Jag insåg genast, att »den
stora lyckan» hade öppnat sina portar på vid
gafvel för Sven Dufva, och att han nu sam i ett
haf af sällbet. Då jag kom närmare, vände han
mot mig ett ansikte, som sade mer än ord, och i
det han lade handen på min axel, frågade han
med en af rörelse halfkväfd röst:
»Är du alldeles säker på, att gubben Ingertz är
millionär?»
»Absolut; det vet hela Stockholm för öfrigt.»
»Ock att han har bara en enda dotter.»
»Ja, det vet också hela Stockholm.»
»Jonathan Carl Sigismund blef nu fullkomligt
öfverväldigad af rörelse.
»Min gamla dröm, min gamla dröm, som ändt-
ligen skall förverkligas,» stönade han. Sven Dufva
var den sista människa i världen som jag skulle
kunnat misstänka för att kunna gå och bära på
drömmar, hvarför jag bad honom förklara sig tyd-
ligare.
»Och så kom det stötvis i korta meningar, af-
brutna af snyftningar.
»Fideikommissarie,ser du . . . Inteckningar i lån-
ga banor ... Slottet, ett gammalt råttbo ... Sko-
garna nedhuggna .. . Fattig som Lazarus ... Såld
för en million ... Bra betaldt för Sven Dufva....
Ger kärleken på båten, bara Stjärnebobolm ... Är
född där, vill dö där . . . Har drömt om den gamla
glansen igen, du förstår . . .»
Jag blef nästan rörd. Det var kärleken till fä-
dernetorfvan, till det gamla förfallna Stjärnebo-
holm, som kommit honom att binda sitt öde vid Jac-
quette Ingertz. Stackars Sven Dufva. Fast kamra-
terna drefvo med hans tölpiga yttre och hans tröga
hufvud, fanns det dock ett hjärta i bröstet på ho-
nom, ett hjärta som offrade allt för att återse
det gamla hemmet som det fordom varit. — Skulle
någon människa hafva trott vännen Liljeconval-
jenstolpe om ett sådant Don Quijotteri, då man
ser hans själfbelåtna, uttryckslösa hvardagfysio-
nomi.
»Ja, mina vänner,» slöt farbror Wendels i det
han reste sig och knackade ur sin pipa. »Lifvet är
en stor maskerad med idel röfvare och clowner, bå-
dadera vanligen lika triviala. Men slit bort den bi-
stra masken, ryck af dem narrkåpan — och du skall
se ett hjärta, som blöder, ett öga som tåras.–––
God natt, mina herrar. — Nej se så vackert solen
går upp. Vi få bestämdt vackert väder till slåt-
tern.»
Läkarehonorar.
Några siffror och en uppmaning.
K
älsan anses ju med skäl för lifvets hög-
sta goda, och därför har ock i alla ti-
der folk, »som sä hafva kunna», betalat
herrar läkare oerhörda summor för deras tjän-
ster. Särskildt ha enskilda »specialister»
bland läkarne förvärfvat kolossala förmögen-
heter, under det dock det stora flertalet af
medicinare — förr liksom nu — fått nöja
sig med en mera blygsam lott.
Påfve Honorius den fjärde tillkallade under
en sin sjukdom år 1282 den berömde läkaren
Thaddäus från Florens, men denne kom till
Rom, först sedan man lofvat honom 100
guldstycken. Denna fordran var dock själfve
påfven för dryg, och han protesterade därför
efter sitt tillfrisknande mot dess utbetalande.
Men läkaren var tydligen äfven en slipad
diplomat, ty han svarade: »Hvad? Skulle
kristenhetens hufvud vara för mindre än alla
de små grefvar och furstar, som betala mig
hundra dukater för hvarje dag?» Dessa ord
gjorde verkan hos Honorius. Han betalade
ej blott den begärda summan, utan skänkte
läkaren dessutom 10,000 dukater extra.
Ludvig XI af Frankrike betalade doktor
Jacques Collier för sju månaders behandling
den för de tiderna högst betydliga summan
af 100,000 thaler.
I den nyare tiden är det i synnerhet de
berömda kirurgerna, som begära och erhålla
kolossala summor för operationer. Dylika
»stora specialister» beräkna för äfven jäm-
förelsevis lätta operationer honorar, där man
blott täljer med tusenden, och måste dessa
herrar företaga resor i och för operationen,
så betalar man därför en »förmögenhet». Så
erhöll direktören för staden Berlins sjukhus,
doktor Hahn, för en resa till England, som
han gjorde för att utföra en struphufvuds-
operation på det rika hofrättsrådet Williams,
1,000 pund sterling, alltså öfver 18,000 kr.
Dylika honorar äro icke sällsynta och i viss
mån äfven berättigade, emedan genom en så-
dan resa en specialist lider stort afbräck i
sin ordinarie praktik. Hos de största opera-
törerna kan man godt uppskatta dagskassan
i form af professorslön, klinik, privatförfråg-
ningar o. s. v. till 1,000 kronor. De ame-
rikanska läkarne fordra — nota bene, om de
äro »ryktbara» — ännu mycket högre honorar
än de europeiska kollegorna. Läkareräknin-
gar på 100,000 kronor och däröfver före-
komma mycket ofta. Det styfvaste i den
vägen prestera läkarne i Argentina. Den
österrikiske konsul Schnabl berättar i sin bok
om »Buenos-Ayres » : »Det finns ingen be-
stämd taxa, och läkaren kan efter förhållan-
dena skrufva upp sitt pris så högt han be-
hagar. Så kommer det sig, att ett mera
kompliceradt refbens- eller benbrott kan sluka
en mans hela årsinkomst, ruinera en familj
i blygsamma villkor. För ett accouchement
begäres med kallaste blod i världen 500 till
1.000 francs. Ja, jag känner ett fall, då en
läkare hade den oförsyntheten att för en hy-
podermisk insprutning debitera en summa af
50.000 francs. Händelsen passerade i Mon-
tevideo. Om denne läkare inte var vansinnig,
hör jag frågas. Nej, det var han icke, och
äfven patienten var i full besittning af sitt
förstånd, ty... han betalade.»
Då det blir fråga om »krönta hufvuden»,
så beräknas läkarehonoraren naturligtvis efter
en ännu högre tariff. Då kejsaren af Bra-
silien, dom Pedro, insjuknade under sin vi-
stelse i Milano, kallade man till honom d:r
Charrok från Paris, och denne erhöll därför
40.000 francs. Då kung Ludvig af Portugal
dog för fem år sedan, betalades under några
få veckor mer än 300,000 francs för läkare-
behandlingen. Förste läkaren erhöll för ader-
ton besök 120,000 francs, en andre för tio
konsultationer 80,000 francs. Det honorar,
den engelske »specialisten» d:r Mackenzie er-
höll för behandlingen af den nu döde tyske
kejsar Fredrik, uppskattas till 300,000 mark.
Ett läkaresällskap i London, som räknar de
förnämsta specialister bland sina medlemmar,
har för någon tid sedan beslutat att som
»etikettsmässigt» för furstliga personer fast-
ställa en ersättning af 1,000 guineer (20,000
kronor) för hvarje konsultation.
Publiken, äfven här hemma i Sverige, har
nu till dags en formlig mani att rådfråga
specialister äfven i fall, som äro föga kom-
plicerade. I synnerhet damerna tro sig i
regel finna hälsa endast hos dagens berömd-
heter, i hvilkas väntrum de tåligt trängas i
timtal för att sedan affårdas på några få
minuter och vanligen förständigas att endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
