Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 17 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 263
bomullskalsonger, som
knäppas pä lifstycket;
samt, i stället för under-
kjolar, ett par vida byxor
af samma tyg som kläd-
ningen och fodrade med
flanell eller annat lätt
ylle. Dessa byxor knäp-
pas pä samma knappar
som de hvita. Kläd-
ningslinningen förses med
knapphål och knäppes på
lifstycket. Likaså blus-
linningen ; Dräktreform-
föreniugens modell har nämligen
blus i stället för åtsittande lif,
på det att dräkten må kunna
Fig.’i. användas som gymnastikdräkt.
Skolflickor klaga ofta öfver att »gymna-
stiken är tråkig». Men när man frågar dem
hvarför, får man vanligen till svar: »Åhja,
själfva gymnastiserandet är ej tråkigt, men
omklädningen är så besvärlig och tröttande.»
Och däri ha de fullkomligt rätt. För dem,
som använda Dräktreformföreningens skol-
dräkt, går denna omklädning däremot fort
och lätt : de taga af sig klädningskjolen, byta
om skodon, och så äro de färdiga (fig. 2).
A propos skodon skulle jag vilja säga ett
par ord om dessa plagg, som för så många
skolflickor äro riktiga pinoredskap. Det ser
nästan ut, som om flertalet mödrar anse det
vara en samvetssak att skaffa sina döttrar
fula och förstörda fötter. Flickornas kängor
äro nämligen så inrättade, att de användas
ömsom på höger och vänster fot; dessutom
äro de skarpt tillspetsade i tårna. Detta har
till följd, att tårna klämmas ihop, och att
liktornar bildas. Dräktreformföreningens sko-
modeller äro gjorda med olika formade skor
för högra och vänstra foten, så att sulans
form motsvarar fotens
trampyta. Eftersom fo-
tens inre kant är högre
än den yttre, är ofvan-
lädret rymligare åt inre
kanten. Klackarna äro
naturligtvis breda och
låga. En gång hörde
jag en mamma yttra, att
det var »onödigt pjåsk »
att låta flickorna ha
skor med olika form för
höger och vänster fot;
och jag fruktar, att
många komma att be-
gagna samma uttryck
om hvad jag nu säger,
nämligen att strumporna
ej äro alldeles skuldlösa
till den ofason fötter i
allmänhet äga, och att
det skulle vara ganska
förmånligt, om strum-
porna förfärdigades efter
samma princip som här omtalade skomodell.
Skolklädningen och de därtill hörande byxorna
äro gjorda af mörkblå engelsk cheviot; men det
ju klart, att kläder efter denna modell kunna för-
färdigas af andra tyger.
Ofta har jag fått följande fråga: »Hvad skall
man ha i stället för de där byxorna, när flickorna
skola vara litet elegant och ljust klädda?» »Låt dem,
har jag svarat, »då ha en delad kjol (fig. 3) af t.
ex. hvitt ylle och sätt en spets i kanten på plissén.»
Så skulle jag för skolflickornas räkning vilja be
om ännu en sak. Låt dem få två fickor, en i hvar
sida af kjolen, i stället för en stor påse midt bak!
Det är en passion hos skolbarn — och den torde
Fig. 3.
vara outrotlig — att stoppa på sig likt och
olikt. De förnämsta olägenheterna af detta
bruk, nämligen att fickan får ett utseende,
som påminner om stoppad korf, och att inne-
hållet sittes sönder, torde undanrödjas, genom
att fickorna anordnas på det här föreslagna
sättet.
Lika begifna på omvexling, som vi kvin-
nor äro, när det gäller klädningar, lika kon-
servativa äro vi, när det är fråga om under-
kläder. Vi begagna samma slags underplagg
som våra oldmödrar, hvilka — med all re-
spekt för deras utmärkthet i öfrigt -— dock
icke hade den ringaste aning om kroppens
hygieniska omvårdnad. Man får därför ej
hoppas, att Dräktreformföreningens skoldräkt
skall vinna hastig utbredning. Men säkert
är, att den under de senare åren kommit
alltmer i bruk. Vid Statens uormalskola för
flickor begagnas den redan ganska allmänt.
Och måhända kan man utan förmätenhet hop-
X
Fig. 2.
pas, det dessa rader skola förmå åtskilliga
mödrar att, nu när de utrusta sina döttrar
för skolkampagnen, låta dessa få en lätt, be-
kväm, praktisk och för hälsan nyttig dräkt.
Vi skulle bestämdt icke ångra, om vi i
detta afseende frigjorde oss en smula från
konventionalismens tvång, så att vi i stället
för att fråga: »Hur brukas det? Hur^klär
fru X. eller fru Z. sina barn?» i första rum-
met tänka: »Hvad är bäst och nyttigast för
våra döttrar?»
Gur/i Linder.
Barmhärtighet.
Skiss af
Wilma Lindhé.
orgmästaren skulle gifta sig, hvilket var
snart sagdt det märkligaste som på långa
tider tilldragit sig i X-köping, hvars innevå-
nareantal ej var stort större, än att bjudnings-
brefven till brölloppet omfattade så godt som
alla personer af ringaste betydenhet.
Det var minsann inte godt att utesluta någon
— huru gärna man än ville — och i bröl-
loppsgården, hos rika grosshandlar Berggrens,
var en komité tillsatt bestående af bruden
själf, hennes föräldrar, en moster, två fastrar
och en pensionerad major — samhällsoraklet
i etikettsfrågor — för att afgöra, hvilka som
skulle räknas till fåren eller getterna.
En del voro ju själfskrifna och behöfde ej
komma under debatt, såsom embetsmän, stads-
fullmäktige, änkenåder och högadliga fröknar
— som slagit sig ner i den lilla staden för
alt få de knappa styfrarne att räcka till —■
och främst af allt de som voro högt taxe-
rade.
Fru Berggren var vid förfärligt lynne och
hennes grofva, något pussiga ansikte, som då
hon var glad och vänlig ej saknade ett visst
behag, föreföll rent af frånstötande. Dottern
som var en kopia af modern, ehuru i för-
bättrad upplaga, var gråtfärdig och grosshand-
laren nervös som alltid, då det gällde husliga
angelägenheter.
Många svåra punkter hade redan klarerats,
såsom då det var fråga om att utesluta hand-
landen Person, som för några år sedan gjort
sig skyldig till förfalskning och gått fri endast
genom mutor.
Majoren hade starkt hållit på, att han ej
skulle bjudas; men ehuru lite hvar fruktade
hans häftiga lynne, hade han fått alla emot
sig — ty Person var i alla fall stadens rikaste
man, med hvilken det minst af allt gick an
att stöta sig.
Det såg sannerligen ut, som hade en stor
del af samhällsmedlemmarne varit äggskal,
så rädd var man för detta — »att stöta
någon».
»Moster Beate», som var lite sträng i sina
åsikter och satte sin ära däri, hade också
framkastat att unga baron G. -— som var
allmänt känd för sitt dåliga lefnadssätt •—
skulle få sitt namn struket på bjudningslistan,
och grosshandlaren medgaf, att det såg han
också helst.
»Det där förstår du inte Berggren,» inföll
hans hustru harmset. »Att han är en dålig
människa, vet lite hvar, men hvad angår det
oss egentligen. Blir inte han bjuden, kommer
naturligtvis inte hans mor friherrinnan, och
hur tycker du det skulle se ut.»
»Hon har då också låtit tala om sig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
