Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 17 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 IDUN 1894
pass i sin ungdoni) att hälften kunde vara
nog,» svarade han godmodigt.
»Hvem talar om den snön som föll i fjol,
och hedersgästen är hon i alla fall. Nej,
hennes son kan då minst af alla uteslutas.»
Majoren, hvilken sett betänksam ut och
visste värre saker om den unge mannen än
någon annan i laget, nickade och sade afgö-
rande: »Fru Berggren har rätt — han är
själfskrifven. »
»Jag tycker i alla fall ...» inföll mostern.
»Saken är afgjord, Beate lilla,» svarade
fru Berggren högdraget, »vi ha sannerligen
inte tid att sysselsätta oss med småsaker,
och du som inte är af adel kan ej förstå
sådant.»
»Hvad säger min lilla flicka, hon borde väl
ha ett ord med i laget?» sade fadern och
klappade sitt älsklingsbarn på kinden.
»Jag tycker som mamma — visst är han
otäck -— men det kan inte hjälpas!»
Fadern svarade ej, men det kom ett sorg-
set uttryck i hans ögon.
Grosshandlar Berggren var en uppkomling,
men en man som kommit fram genom egen
kraft och duglighet. Hans hustru däremot
en fattig flicka med ett von framför sitt namn,
hvilket hon aldrig glömde eller lät någon
annan glömma.
Mannens larfliga släktingar hade alltid varit
henne en nagel i ögat och nödvändigheten att
vid brölloppet visa några af dem för egna
anhöriga, eller de anseddare gästerna, var
egentliga orsaken till hennes misshumör.
Att inte bjuda rektor Holm och hans hustru
var omöjligt; men i sitt innersta hoppades
man, att hon åtminstone skulle uteblifva. De
brukade ju nästan aldrig gå bort. Han skötte
sitt kall med nit och kärlek, läste mycket
och kände sig så lycklig innanför hemmets
En svamplektion.
Som ingen af våra läsarinnor bör sitta öfver.
f
år artar det sig att bli ett riktigt
godt svampår, och därför böra alla för-
ståndiga svenska husmödrar, som lärt sig
att värdera de präktiga rätter vår moder
natur i form af svamp gratis dukar på sitt
bord, ta tillfället i akt. Och de, som ännu
icke lärt sig det, ha änDU större anledning
att ändtligen en gång kasta bort sin tröghet
och sin fördom. Ty svampskörden och svamp-
anrättningarna, rätt skötta, gifva både andlig
tillfredsställelse och materielt utbyte — trefliga,
sinnesuppfriskande exkursioner i fria naturen
och en närande, hälsosam, läcker spis som
omväxling i hvardagsmatsedeln.
Sant är att våra kokböcker mer eller min-
dre utförligt behandla tillredningen af svamp,
och äfven i Idun har många gånger natur-
ligtvis detta kapitel varit på tal. Men våra läsa-
rinnor böra därför icke försumma den svamp-
lektion, som här skall gifvas dem, ty den
kommer att bjuda på något praktiskt värde-
fullt och nytt, på personliga erfarenheter af en
af de förnämsta och mest nitiska svampkän-
nare Sverige äger.
Vi hade nämligen här om dagen besök på
vår byrå af den kände svampvännen herr
Mikael Hultqvist, som förklarade, att just nu
vore rätta ögonblicket, att han för vårt lands
alla duktiga husmödrar finge genom deras
egen tidning framlägga sitt långa lifs rika
erfarenheter på detta område. Herr Hultqvist
är förut vida känd i vårt land för sin verk-
dörrar, att han sällan tänkte på hvad som
föregick därutanför. Om stadens »on dits»
hade han ingen aning. Rektorskan respekte-
rade och undvek man. Hon hade ett ovan-
ligt nobelt utseende och en sällsynt finhet och
charme öfver sitt väsen, men klädde sig en-
kelt, ägnade sig helt och hållet åt hemmet
och syntes sällan på gatorna, annat än då
hon besökte sina fattiga eller gick till böne-
möten.
Att hon ej gick i kyrkan, där den gamle
kyrkoherden predikade entonigt och innehålls-
löst för den halfsofvande menigheten, stötte
hela samhället, hvarför hon också allmänt
kallades »läserskan» och intet annat.
Förmögna voro rektor Holms också och
kunde haft råd ställa till bjudningar, om de
velat; men hade de någon gång främmande,
var det oftast en tillfällig resande eller »rik-
tigt tarfliga personer», som hjälpte rektorskan
med hennes söndagsskola eller vården om de
fattiga.
Omtyckta kunde de således ej vara, ty efter
antalet större eller mindre bjudningar inom en
familj taxerades också dess värde.
»Måtte hon inte komma!» önskade fru
Berggren af allt sitt hjärta. »Krusa måste
man ändå för henne; men hon ser så ledsam
ut, att hon kan skrämma folk, och så kan
hon naturligtvis inte tala om annat än sitt
läseri. Hennes förträfflighet ligger nog också
mest på läpparna.»
Nu kom den kvistigaste punkten!
Elfrida Stenman!?
»Hon kommer inte inom mina dörrar!»
utropade fru Berggren strängt.
»Rätt, alldeles rätt, Sophie lilla,» inföll både
mostern och fastrarna.
»Men hur är det möjligt annat än att bjuda
henne. Hon hör ju till herrskapets intimaste
samhet som svampkännare. På statens be-
kostnad har han som svamplärare rest om-
kring i skilda landsdelar och under framgång
och bifall ordnat föredrag och förevisningar
inom sitt älsklingsämne. Oftast höll man
därvid till i skolhusen, och barnen beordra-
des att gå ut och samla svamp. Svamparne
tillreddes sedan inför åhörarnes ögon och
fingo dessa muntligen öfvertyga sig om de
smakliga resultaten af föredragarens konst.
Vid de svampfester, som af sällskapet »Svamp-
vännerna» i hufvudstaden nästan årligen af-
hållits under stor tillslutning och intresse
från våra damers sida, har också hr Hult-
qvist varit öfver- och mästerkock, och de
kulinariska verk, hvarunder borden vid dessa
gouterade svampmåltider dignat, ha varit de
bästa vittnesbörden om den gamle svamp-
kännarens kompetens.
Kungl. Patriotiska sällskapets största medalj
har blifvit det yttre erkännandet för hr Hult-
qvists gagnande verksamhet, som har verkligt
omfattande nationalekonomisk betydelse. Aren
ha icke förminskat hans intresse för sin sak,
ej heller hans outtröttlighet och vigör, och
han har bedt oss förkunna, att ännu står han
villig, om någon behagar kalla honom, att
än vidare sprida intresset och kännedomen
om våra svampar och deras användande. En
sådan kallelse kan i så fall förmedlas genom
Iduns redaktion.
För dagen vill han emellertid, som sagdt,
ge en svamplektion genom Iduns egna spal-
ter. Hvad som således nu följer är hr Hult-
qvists egenhändiga anteckningar och pröfvade
erfarenheter :
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
