Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 17 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 265
är hvarje rättskaffens kvinnas skyldighet emot
sig själf. Inom mitt stånd har det alltid
brukats att. ..»
Grosshandlaren var känd för att stå under
toffeln; men egentligen var han endast en
fredlig man, som gick ur vägen för obehag,
när han kunde. Gällde det, var han herre i
sitt hus.
»Hur det brukas eller inte brukas vet jag
inte,» röt han till, »men bjudas skall hon!»
»Hon måtte ha förhexat också dig ? »
»Bjudas skall hon,» fortsatte han med sti-
gande hetta, »motsatsen vore ju att ohjälpligt
fälla henne både inför sin man och världen
och göra henne brottslig, hvilket jag för min
del inte tror att hon är.»
Så kom den stora dagen, då frackklädda
herrar — hvaribland en och annan uniform
bjärt afsfack — samt damer i allt, hvad den
lilla staden kunde bjuda af elegans, voro sam-
manpackade i grosshandlar Berggrens rymliga,
men vid detta tillfälle alldeles otillräckliga
våning, hvilken fejad och blomsterprydd hade
mistat sin temligen hvardagliga prägel.
För att skaffa mera utrymme hade den till
huset hörande trädgården iordningställts och
lusthuset apterats till rökrum.
Inte var det någon egentlig värme i luften
ännu; men krokus, snödroppar, blå pärlhya-
cinter och andra lökväxter stucko upp ur
rabatterna, och trädens knoppar skulle öppna
sig för några få soliga vårdagar.
Värden gick omkring, nervös som alltid, när
han skulle representera, hvilket han kände
låg Gfver hans förmåga, men vänlig var han
mot alla, helst de förbisedda. Värdinnan para-
derade i ny storblommig sidenklädning, hvar-
till hon visste att ingen annan hade maken,
intetgöras. Man kan nämligen om några dagar
finna nya svampar på samma ställe i fall af
gynnande väderlek.
När jag fått svampen i mina händer, klyfver
jag den för att undersöka, om den är angripen
af insekter. Är delta fallet och svampen är stor,
rensar man bort de angripna delarna och ser väl
till, att något skadadt icke medtages, ty vid an-
rättning af svamp, uti hvilken finnas maskar eller
något af maskens afföring, uppstår en obehaglig
lutsmak, som tillika är skadlig. Allt, som icke
är användbart, bortrensas, så att jag icke behöf-
ver hemföra det som icke duger, såsom fröred-
ningen på alla rörsoppar, hvilken består af sam-
manpackade pipor eller rör (däraf svampens namn!).
På skifsvampar däremot borttagas icke de under
hatten från foten strålformigt utgående skifvorna
eller lamellerna, som de äfven kallas. Endast på
champignoner, som äro gamla, så gamla att skif-
vorna blifvit mörka, får detta ske. På alla svam-
par, där öfverhuden är lös och kan afdragas,
tages den bort; men är huden sammanväxt med
svampen, må den sitta kvar. Som sagdt är, bör
denna förberedande åtgärd, om möjligt, försiggå
i skogen.
Ha vi haft god tur, återvända vi med våra kor-
gar fulla af präktiga och rensade svampar. Men
kanhända det då redan är afton, och någon till-
lagning samma dag icke kan komma ifråga. Hur
skola vi då bete oss för att förvara skörden till
morgondagen, utan att den under natten på ett
eller annat sätt tager skada af insekter och mera
sådant? Skyddet härför heter förvällning i svamp-
gryla eller saltbad, som strax komma att beskrif-
vas. Anmärkas bör, att svampen bör sköljas i
varmt vatten som på annat ställe är anfördt.
Svamparna böra icke få stå kvar uti grytan, utan
läggas upp på lackerade kärl. För förvaring öfver
natten kan en half timmes kokning vara nog;
man kokar om dem följande dag den tid, som är
behöflig.
Vid svampens tillagning begås ofla åtskilliga
misstag och anrättningarna blifva därigenom mer
eller mindre misslyckade. Man tänker sig lätt,
att svamp, som är så mjuk och behaglig, kan
anrättas på några få minuter. Ja, vissa arter
kunna ju till och med ätas råa. Men detta be-
och redan detta ingaf en behaglig känsla af
öfverlägsenhet.
Ingen af gästerna hade velat vara den för-
ste och ingen den siste, hvarför de till stor
del samlats i kapprummen nere i undervå-
ningen för att komma samtidigt.
Uppför trappan, där trängseln var som
störst, smög en ung blek kvinna med stora
själfulla ögon och ett fint formadt ansikte.
Ingen talade vid henne, ingen tycktes se
henne, och hon tordes ej heller se på någon,
hur obesvärad hon eljes bjöd till att synas.
Det var Elfrida Stenman.
En »väninna» hade berättat henne, att det
varit formligt gräl hos Berggrens för hennes
skull, och att bruden gråtit öfver att hon
skulle bjudas.
Hur gärna hon velat stanna hemma, och
med hvilka tunga steg hon vandrat till bröl-
lopsgården, visste endast Gud. Men gå måste
hon, att uteblifva hade varit att fälla sin
egen dom.
Hon visste allt, man sagt om henne, både
det som var sant och det som inte var det!
Hon visste, att man spionerat på hvarje hen-
nes steg, hvarje ord, hvarje blick, och att
hon var det skandalhungriga samhällets offer,
på hvilket det med skadeglädje frossade.
Hon hade användt mycken omsorg på sin
klädsel och vall länge för att vara enkel, men
ändock smakfull, och så mycket som möjligt
undgå anmärkningar. Och vacker var hon,
där hon gick så anspråkslös och värdig i sätt
och väsen, att den som ej kände hennes histo-
ria, skulle tagit henne för en ung omedveten
flicka.
(Slut i nästa n:r.)
visar ingenting. Låt oss betänka, hur svampar
förhålla sig till andra vegetabiliska födoämnen.
Här några exempel ! Sant är, att svampar kunna
ätas råa. Men detsamma är förhållandet med
hvitkål, kålrötter, rofvor o. s. v. Men huru går
det, om vi försöka att äta rå potatis? Potatis
kan emellertid koka på ’/i timme, men icke så
med ofvannämnda rot- och kålväxler; de behöfva,
som hvarje husmoder väl vet, koka 1’/a à 2 tim-
mar. Hvarpå beror nu detta? Jo, potatisen in-
nehåller, som vi veta, mycket stärkelse, som vid
kokningen sönderspränger cellulosan, icke så kål
och kålrötter, ej heller svampar, ty de äro myc-
ket fattiga på stärkelse. Därför behöfva de ock
koka minst en timme, innan den egentliga tillag-
ningen försiggår.
Förvällningen tillgår sålunda: De välrensade
svamparna tvättas fort i rikligt med varmt vatten
uti ett större kärl och omröras helt hastigt med
en visp. Vattnet bör vara så varmt, att man
utan smärta kan hålla händerna däri. När svam-
parpe sedan fått afrinna, läggas de uti en svamp-
gryla utan vatten. Nämnda gryta liknar nämligen
en limpanna, hvilken står uti ett annat käd med
vatten, som kokar och meddelar sin värme åt det
inre kärlet, hvars temperatur därvid stiger till 95
grader. I brist af svampgryta kan man använda
en bleckburk eller bleckflaska, som man ställer i
en gryta eller panna med kokande vatten. För
att bättre nå målet kan man lägga ett tefat i
kärlet på svamparna samt lock öfverst på det
inre kärlet. Efter kokningen uppläggas svamparna
på ett lämpligt kärl tillsammans med den af svam-
pen bildade saften att på ett svalt ställe kallna;
bör ej stå betäckt. På detta vis behandlade svam-
par kunna tryggt förvaras till påföljande dag, ja,
hålla sig 2 à 3 dagar på svalt ställe.
Nu till ett annat sätt att förvara svamp eller
den så kallade iorrsaltningen. Denna tillgår så-
lunda: Man gör en mättad saltlake af groft berg
salt. Men det är icke nog därmed — det bör till
och med finnas en mängd oupplöst salt uti kärlet,
ty svamparna innehålla mycket vatten, därför det
oupplösta saltet! Den som är kännare uti salt-
ning, vet väl, att uti en silltunna finnes mycket
oupplöst, salt. Likaså måste det vara i svamp-
laken. Äfven här är ju nu fråga om att förvara
Något om maten i England.
För Iduu af Ebba Ramsey.
«
en som en mörk och dimmig vintermor-
gon, dä man ute pä gatan knappast
ser två fot framför sig, träder in i en
engelsk matsal, får en särdeles god idé om
rätta betydelsen af det engelska ordet »com-
fort». Det mattbelagda, väl ombonade rum-
met med dess enda, stora fönster på salens
ena kortsida, väl försedt med tjocka draperier
i varma färger ock upplyst af det röda ske-
net från kolelden i den öppa eldstaden, hvil-
ket fladdrar öfver det snöhvita duktyget, det
väl vårdade silfret och det vackra pors-
linet på det dukade frukostbordet, allt gör ett
oemotståndligt behagligt intryck. Utom det
fyrkantiga matbordet och ett antal bekväma
stolar längs dess långsidor, utgöres ofta mö-
bleringen i en dylik matsal enda:.-1 af en
större buffet, merendels af solid mahogny, på
rummets andra kortsida, såvida man icke
framme vid fönstret placerat ett skrifbord
eller en chaise-longue, ja, stundom båda de-
larne.
Kring frukostbordet samlas nu familjens
alla medlemmar på bestämdt klockslag —
sällan tidigare än åtta eller senare än nio —
fader, moder, fullvuxna söner och döttrar, äf-
vensom de halfvuxna barnen, såvida dessa
ej redan intagit sin frukost uti skolrummet
under sin lärarinnas tillsyn. Sällan eller
aldrig förekommer frukost i sofrummen eller
särskilda kaffebrickor för de bekvämas räk-
ning, ja i de allra flesta fall vankas det alls
icke något morgonkaffe, ty då te är Eng-
lands nationaldryck, börja nästan alla goda
engelsmän sin dag därmed. Man bör tilläg-
svampen för kommande dag. När jag därför hem-
kommer med min skörd, bör jag hafva saltlaken
i ordning och lägga svamparna däruti med ett
passande lock, som går in uti kärlet för att hålla
svamparne nere. Sålunda förvarade, kunna de
dagen därpå upptagas och anrättas. Vi återkomma
vidare härtill i fråga om konservering för längre tid.
Väl förvällda, kunna matsvamparne tillochmed
ätas utan annan tillsats eller tillagning än att
doppa dem uti salt. Är rätt smakligt och födande,
och är det endast fråga om att äta för alt lefva,
så vore detta ett godt bidrag för den mindre be-
medlade, om de endast kunde förmås att lyssna
till förståndiga råd härutinnan. Jag har mången
gång försökt att gifva landtbor enbart förvälld
svamp, utan att de vetat, hvad det var, och alla
ha trott, att det varit någon sorts kött, och för-
tärt det med god smak. När de så fått veta, hvad
det var, ha de med förvåning utropat: >va’ de’
svamp!» Jag har också en gång sammanträffat
med en tysk, som berättade, att han som pojke
dagligen utsändes under svamptiden för att in-
samla svampar. De kokades i vatten, och fadren
åt dem, som de voro, endast med litet salt.
Nu skola vi emellertid beskrifva några enkla,
men praktiska anrättningar. Vid dessa har jag
icke funnit skäl att gifva anvisning på särskilda
tillagningssätt för olika svampsorter, ty alla ätliga
svampar kunna med fördel sammanblandas.
Svampbuljong.
Af den saft, som svampen afger vid förvällning
uti svampgryta, blir en utmärkt buljong. Saften
tillspädes med 2 à 3 gånger så mycket vatten och
får uppkoka samt saltas efter behag med tillsats
af peppar och andra lämpliga kryddor. Om man
så vill, kunna selleri och rotsaker tillsättas, och
man har den ypperligaste buljong, som har vida
finare smak än köttbuljong. Vill man hafva denna
soppmat ännu mera delikat, uppfräsas de förvällda
svamparna s’arkt i smör eller kokas i fiottyr och
uppläggas på papper för att afrinna. Läggas de
de därpå i buljongen, har man en svamprätt, som
är oöfverträfflig.
Ärtor kunna ock kokas i svampsaft och blifva
mer smakliga, än om de vore kokta på fläsk, som
är det vanliga. _
_ (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
