Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 33. 17 augusti 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 267
tredje och fjärde strut. Huru pass denna kropps-
form liknar den åt. kvinnan af skaparen gifna,
kan ju en hvar dam bedöma genom att naken
ställa sig framför spegeln. Hon skall då finna,
att axelbredden är ungefär lika med höftbredden
(icke dubbelt så bred), att midjan är till omfån-
get minst dubbelt så stor som halsen (icke lika
stor), att öfverarmarnes omfång är på sin höjd 3
à 4 gånger så stort som handledens (icke 10 à 20
gånger).
*
-Kvinnor i postverket* är en reform,
som ej slagit lika väl ut i Frankrike som i åt-
skilliga andra land. Franska poststyrelsen, som
förut gått långt i sin ifver att anställa kvin
nor inom postverket, börjar nu tvärt om refor-
mera baklänges, och fleralet af de sysslor, som
för närvarande skötas af damer, torde åter till
falla det starkare könet. Orsaken till denna reak-
tion är dock ej att de franska kvinnorna mindre
än andra förvara »postverkets hemligheter», utan
att kvinnorna ej kunna arbeta så ihållande, måste
oftare aflösas och äro oftare sjuka än männen.
Möjligen beror detta därpå, att de blifvit svagare
aflönade än de senare. I stället för att medföra
minskade utgifter visade det sig emellertid, att
den nya regimen vållade förökade kostnader.
*
Furstliga bröllopsdräkter. Vid den furst-
liga förmälningen i Peterhof, då storfurstinnan
Xenia sammanvigdes med storfursten Alexander
Michailovitsch, bar kejsarinnan af Ryssland en
ljusblå robe af moirée antique med silfverbrode-
rier och präktiga smycken med safirer och dia-
manter.
Bruden bar öfver sin brudklädning med silfver-
broderier en skarlakansröd sammetskappa, kantad
med hermelin. Fyra kammarherrar uppburo det
långa, likaledes med hermelin prydda släpet. På
hufvudet hade bruden en orangekrans, en glän-
sande diamanttiar samt den traditionella krona,
som bäres af alla storfurstinnor vid deras bröllop.
Prinsessan af Wales bar en hvit robe med guld-
broderadt släp samt praktfulla smycken. Hennes
döttrar buro ljusblå sidentoaletter med sammets-
släp. Storfurstinnorna voro iklädda lysande na-
tionaldräkter. I synnerhet väckte storfurstinnan
Wladimirs orangefärgade och storfurstinnan Ser-
gius’ hvita, guldbroderade sammetstoaletter upp-
märksamhet. Drottning Olga af Grekland bar
likaledes nationaldräkt i guld och rödt.
Vid banketten efter vigseln gick det storslaget
till. Så berättas det, alt ensam fisken vid den
samma kostade öfver 7,000 kr. Ett 50-tal präktiga
störar hade nämligen förts lefvande fpån Volga
och Kaspiska hafvet till Petersburg.
En odåga.
Skiss för Idun
af
Ina Stockenstrand.
f
edan som ung flicka hade Cathérine Tuleu
varit en auktoritet bland »dames de la Hal-
les». Hon var uppfödd i Hallarne, där hon
redan som barn började hjälpa sin mor, fru Ri-
bot, att sälja kål och rofvor. De voro af en gam-
mal månglerskefamilj. Det påstods, att så länge
det funnits hallar, hade det funnits Riboter där.
De hade under revolutionen deltagit i upploppet
på Grèveplatsen, anfört tåget till Versailles och
förehållit Marie Antoinette hennes piikter. Under
Karl X:es och Ludvig Filips tid hade de varit
bland de utvalde, som uppvaktat deras majestä-
ter. De gingo alltid i spetsen vid Den heliga
junfruns ordens processioner i Sant-Leu; de in-
gåfvo själfva polisinspektörerna respekt och ut-
öfvade ett oinskränkt herravälde inom sin lilla
krets. Liksom de varit terrorister under skräck-
regeringen, rojalister under restaurationen, voro
de nu goda republikaner. Då nationalhögtidsda-
gen instiftades, beslöt mor Ribot, att äfven mång-
lerskorna skulle fira årsdagen för Bastiljens stor-
mande; och allt framgent smyckas hallarne med
blommor och kulörta lyktor, fanor ock frihetsem-
blemer den 14 juli, och om aftnarne användas de
stora salarne till ballokaler.
Då Cathérine var nitton år, gifte hennes mor
bort henne med en slaktare i kötthallen. Äkten-
skapet var ej lyckligt, och så snart hon blef änka,
flyttade hon tillbaka till grönsakshallen, där hon
öfvertog sin mors försäljning. Stor och kraftig,
med frisk hy och bländhvita tänder, tog hon sig
präktigt ut i den traditionella månglerskedräkten:
blommig halfsidenkjol, gul halsduk, knuten öfver
den svarta koftan, och hvit mössa. När hon
reste sig upp i sin fulla längd med händerna i
sidorna, uttalande sina åsikter med en stämma,
som tonade genom hallen, var det ingen som var
nog djärf att motsäga henne. Hon var en auk-
toritet liksom hennes mor varit det före henne
och hennes mormor varit på Marché des Innocents.
Det finns dynastier, som inom sin sfer väcka lika
mycken vördnad, som hohenzollerna och roman
oferna.
Det var en tradition inom hallarne, att en Ri
bot aldrig begått en dumhet. Vare sig det gällde
uppköp, affärens ordnande, giftermål eller arfsan-
gelägenheter, så förstodo alltid Riboterna att
skaffa sig de största fördelarne. Men då Cathé-
rine gifte sig med Marc Tuleu, bröt hon mot sin
familjs traditioner. Man visste icke mycket om
Tuleu, men det lilla man visste var icke till hans
fördel. Cathérine borde valt en rangerad karl ur
sin egen krets, icke en sådan där utifrån — en
odåga. Cathérine uppfångade mången klandrande
blick bland sin omgifning, men hon endast höjde
hufvudet slolt och besvarade alla frågor kort och
afvisande. Hvad angick det väl det där goda
folket, med hvem hon gifte sig — hon ämnade
icke bedja dem om lof att bli lycklig.
Redan som fästmö upptäckte Cathérine ett af
Tuleus värsta fel — han var drinkare, icke af
smak, men af vana. Det afskräckte henne emel-
lertid icke; efter giftermålet skulle hon nog förmå
honom att lägga bort den där fula ovanan. Men
för att andra icke skulle komma underfund med
hans fel, beslöt hon att bröllopet skulle försiggå
utan några festligheter. Det förlät »les dames de
la Halles» henne aldrig.
Första gången Tuleu kom drucken hem, lät Ca-
thérine honom först sofva ruset af sig, hvarpå
hon gaf honom en straffpredikan, som kunnat
omvända en kines. Hon började med alla de
kraftuttryck hon lärt sig i hallarne, hon öfverho-
pade honom med förebråelser och stickord, före-
ställningar och förmaningar, och slutade med att
be honom komma ihåg, att det var en Ribot han
gift sig med. Denna påminnelse retade Tuleu
mer än allt det andra, och för att visa, att han
ej lät skrämma sig, gick han ut och tillbringade
återstoden af dagen på en vinkrog.
Marc Tuleu var till yrket skyltmålare, men han
ägnade sig endast sällan däråt. Han ansåg sig
vara artist, han hatade arbetet, beundrade sig
själf och fann det helt naturligt, att andra drogo
försorg om honom. Som barn hade han blifvit
bortskämd af en svag mor; då hon dog, gick han
i arf till en gammal kvinnlig släkting, som läste
Rousseau, beundrade de politiska bjältarne för
dagen och målade på porslin. Hos henne full-
bordade han sin uppfostran. Då han förlorat
henne, såg han sig om efter ett nytt kvinnligt vä-
sen, som han kunde haka sig fast vid. Liten,
spenslig och blond, beundrade han de storväxta,
mörka kvinnorna. Cathérine förverkligade hans
ideal, och genom någon oförklarlig rubbning i
attraktionslagen lyckades det honom att väcka
hennes kärlek.
Cathérine, som hade behof af att tro på den
hon älskade, lät till en tid dupera sig af Tuleus
granna fraser och storslagna vyer. Tron försvann
snart, men kärleken förblef orubbad. Hon ville
aldrig ens för sig själf medge, att Marc var henne
lika andligt som kroppsligt underlägsen. Bara
hon väl förmått honom att upphöra med sitt
dagdrifveri, skulle allt bli annorlunda, intalade
hon sig själf; ’ med tiden skulle hon nog lyckas
att väcka något af sin egen arbetslust och energi
hos honom. Hennes önskan var att han — så
snart han fullkomnat sig i sitt yrke — skulle
börja med egen verkstad. I sin affär kunde hon
icke sysselsätta honom; hon skulle grämt sig till
döds, om det minsta slarf eller oregelbundenhet
förekommit i hennes — Riboternas — butik. Men
hvarken förmaningar eller förebråelser förmådde
Tuleu att afslå från sina ungkarlsvanor. Han
sällskapade med afsigkomna artister, höll poli-
tiska tal hos »le père Trin» och tillbringade half-
va nätterna på »Chat-noir», han förslösade Ca-
thérines besparingar och bemötte säljerskorna i
hallarne med ringaktning. Dessa kvinnor, hvilka
annars besvarade hvarje oartighet med en stört-
skur af otidigheter, endast smålogo öfverseende
mot den lille mannen. De visste mycket väl, att
detta öfverseende retade Cathérine mer än ett
häftigt ord skulle gjort. Hon, en Ribot, måste
finna sig uti, att man visade henne medlidande.
En afton, då Tuleu satt omgifven af sina van-
liga supbröder å »le père Trin», fick han se Ca
thérine inträda. Han hade dåligt samvete, eme-
dan han på morgonen länsat hustruns kassa.
För att dölja sin förlägenhet fortfor han att tala
till de kringstående. Hans tal handlade om män-
niskans rättigheter, lifvets mål och statens skyl-
digheter. Liksom de fleste fransmän var Tuleu
en god talare, och han hade ingenting emot att
låta hustrun bli vittne till sin oratoriska triumf.
Han uppsökte sina vackraste fraser, jonglerade
med alla de klingande ord, som de store politiske
tänkarne använda. Stundtals var hans språk fin-
poleradt som en akademikers, stundtals var det
kraftigt som en Auvergnares och späckadt med
uttryck ur ytlqngue verte» ; konstpauserna använ-
des till att tömma glasen, och då han slutat och
såg en beundrande skara skocka sig omkring ho-
nom, ropade han åt uppasserskan att sätta fram
en ny omgång flaskor.
Cathérine beundrade Marcs talareförmåga, men
hon genomskådade ihåligheten i hans föredrag;
det var lånade tankar, upplockade fraser — hit-
tegods från tidningar och politiska möten. — Då
uppassserskan kom med flaskorna, sade hon : »Det
där behöfs icke,» och vändande sig till Tuleu bad
hon honom följa med sig hem.
Tuleu skrattade ett kort, nervöst skratt, kasta-
de hufvudet tillbaka och svarade med ett till-
konstladt lugn: »Nej, min goda Cathérine, jag är
för närvarande upptagen, som du ser.»
De kringstående betraktade Cathérine på ett ut-
manande sätt. Hon blef blossande röd och hen-
nes ögon fingo ett hotande uttryck. Tuleu började
darra, men tillfället att passera som den star-
kaste var för frestande att han icke skulle ge vika.
Och med en öfvermodig blick på de kringstående
sade han ; »Du får allt vänta på mig till i mor-
gonobittida, förr kommer jag nog inte hem.»
»Åhjo, du skall allt komma hem innan dess,»
svarade Cathéerine, och hennes starka stämma
ljöd öfver sorlet. Hon knuffade undan de kring-
stående, böjde sig ned öfver mannen, och med
en hastig rörelse lyfte hon upp honom på sina
starka armar, som om han varit ett olydigt barn.
Han sprattlade, skrek och väsnades, under det att
åskådarne skrattade och kastade speglosor efter
honom. Med armarne högt upplyftade bar Ca-
thérine sin börda genom hopen. Skratten tyst-
nade och ett sorl af beundran följde henne ge-
nom den öppna dörren. Det var ett kraftprof som
gästerna på »le pére» icke bjödos på alla dagar.
Tuleu var för feg att återvända till sitt gamla
stamhåll, han fruktade skrattsalfvorna och det
bitande hånet, hvarmed han skulle hälsas. Han
valde i stället kaféerna i grannskapet af hallarne.
Han visste, att det skulle förarga Cathérine att
höra säljarne berätta, att de drucko tillsammans
med honom. Men gästerna å dessa kafeer voro
inga dagdrifvare, de hade ej tid att politisera.
Tuleu blef hvarken beundrad eller applåderad,
och därför trifdes han icke.
För att tvinga sin man till något regelbundet
arbete, upphörde Cathérine att förse honom med
pengar. Men han tycktes ingenting sakna, fort-
for att besöka kafeerna och började kläda sig
som sprätt. Det var gommeuxcns löjliga dräkt
han valde: vida, rutiga byxor, kort jacka, spet-
siga skor och bjärta halsdukar. Hvarje dag ex-
ponerade han denna elegans i hallarne, där säl-
jerskorna gjorde narr af honom och låtsades af-
undas Cathérine hennes präktige man. Cathérine
led af hånet och lyckades endast med möda bi-
behålla sin själfbehärskning. Tuleu fick dock
umgälla det, då de kommo på tu man hand.
Trodde han väl, att hon skulle lugnt finna sig uti
att han gjorde sig till ett föremål för hån och
åtlöje — — —. Men det skulle ej vidare ske.
Tuleu hörde på med minen hos en man, som
vet att skaffa sig upprättelse. Och då Cathérine
hotade honom med att låsa in hans kläder för
att hindra honom från att gå ut, reste han sig
upp och närmade sig dörren. »Farväl då, Ca
thérine,» sade han med ett trotsigt leende, »jag
går väl dit, där jag inte hotas med arrest.»
Hvart ämnade han sig väl, undrade Cathérine.
Den token, trodde han, att han skulle skrämma
hsnne. När han förlorat krediten, kom han nog
tillbaka. — Men Tuleu syntes icke till på flera
dagar. Månglerskorna underrättade Cathérine om,
att han slagit sig ned hos enkan Guinot, som
hade matvaruhandel invid hallarne; Adèle Gui-
not troddes vara förlofvad med en handelsresan-
de, men under hans frånvaro hade hon ingenting
emot att uppvaktas af andra herrar. Cathérine
började nu ångra sin häftighet mot Tuleu. Tan-
ken på att hon kanske förlorat honom för alltid
gjorde henne utom sig, och för första gången i
sitt lif begick hon en handling, hvaröfvep hon
blygdes — hon spionerade utanför fru Guinots
butik, hvilket hade till följd att hennes misstan-
fin TV/Torco 1 (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
rlrtnariknin rr of hanrlolckomicfon Kofnnnon Pn 1 infvcr fiillnntl
K. A. Wydahl & C:o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0271.html
