Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 24 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 I DU N 1894
Hjärta, o, hvi suckar du och klagar?
Gläds ât mognadens och fruktens tid!
Fröjda dig åt sommarns sista dagar,
Svalka njut i aftonskuggans frid!
Blef ej skörden riklig, som du tänkte,
Gläds dock åt den vinning, han dig skänkte,
Tacksam var att trägen mödas sådd
Ej förvissnat redan i sin brodd.
Charlotte Lindholm.
talare, unga män frän olika delar af Småland
ocli södra Östergötland, det tvingande behofvet
af lämpliga ungdomsskolor för allmogeflickorna.
När nu för den manliga ungdomen ordnats
lämplig undervisning, så skulle en alltmer vid-
gad klyfta uppstå mellan män ocli kvinnor, om
icke också de senare finge något motsvarande ;
de ville, att deras systrar, fästmör ocli hustrur
skulle förstå dem, med dem kunna njuta af
historiens, literaturens och sångens skatter,
med dem glädjas öfver naturens skiftande mång-
fald.
På grund af denna direkta uppmaning be-
slöto folkhögskolans lärare, kapten von Nauckhoff
och undertecknad, att redan samma år upprätta
en folkhögskola för kvinnor. I skolans sty-
relse voro särskildt de bekanta kvinnliga bild-
ningsvännerna, riksdagsmännen Emil Key och
C. J. Svensén intresserade för saken. Erfa-
renheter inhämtades frän andra håll, då man
förut på några andra ställen inrättat liknande
skolor (först på Hvilan i Skåne 1873), men
mycket berodde på att få en för denna un-
dervisning passande lärarinna, och de hade
den lyckan att då med sig få associera en, som
alldeles särskildt lämpade sig härför, fröken
Mathilda von Hartmansdorff.
Härstammande från en i vår nyare politiska
historia välbekant släkt (fadren var först borg-
mästare i Eksjö, sedan häradshöfding i Kinda
och Ydre domsaga, en frände var den fräjdade
statsmannen J. A. Hartmansdorff), hade hon, af
naturen rikt utrustad, fått en god uppfostran
och hågad för själfständig verksamhet med
framgång bestyrt en flickskola i Vimmerby samt
därvid förvärfvat sig undervisningens ingalunda
lättlärda konst.
Sålunda väl förberedd och varmt intresserad
för sin uppgift, skred hon till sitt arbete och
hade den sällsporda lyckan att genast vinna
sina elevers obetingade förtroende. Det var
hufvudsakligen öfver skolans direkt praktiska
arbete hon hade ledningen. Själf ovanligt
kunnig i olika arter af kvinnlig slöjd, ägde hon
därtill förmågan att utvälja och anordna, hvad
som kunde vara till nytta och prydnad i ett
enklare hem, att aflägsna grannlåtsartiklar, men
låta lärjungarne med smak och omsorg utföra
hvad de behöfde för sin egen och hemmets
räkning.
Under följande kurser deltog hon ofta i den
teoretiska undervisningen, skildrade för eleverna
Sveriges natur och folk samt läste samman med
dem våra skalders bästa arbeten. Och hennes
arbete inskränkte sig icke till timmarna å
skolschemat. Ständigt voro elever i hennes rum
för att spörja och få råd om olika ting, än
om handarbetet, än om hälsans vård och icke
sällan i rent personliga ärenden. Man var viss
att städse få ett godt råd, och om hvad hon
sagt, fanns ej ringaste tvekan, att det icke var
rätt och riktigt.
Åt sina elever och närmaste vänner meddelade
hon på detta sätt gärna af sin rika erfarenhet,
men utom denna krets och i allmänna sam-
manlefnaden för öfrigt var hon en nästan blyg
natur och, i motsats till icke så få af våra
dagars kvinnor, kunde därvid på henne lämpas
de vackra orden om Odins maka: »Hon vet
allting, men hon tiger«.
Emellertid, icke minst genom fröken v. Hart-
mansdorffs medverkan, fick folkhögskolan ett
godt ry ocli dit strömmade i början af 1880-
talet unga kvinnor ej blott ur allmogehemmen,
utan äfven af andra samhällsklasser från olika
delar af Småland och angränsande bygder, ofta
flerc än skolan kunde rymma.
Men så, till medlärares och lärjungars djupa
sorg, drabbades fröken v. H. af ett svårt li-
dande, en äfven af läkarne knappast förstådd
muskel- och ledsjukdom. Trots smärtorna fort-
satte hon dock en tid undervisningen, men ofta
nödgad att intaga sjukbädden, måste hon med
saknad lämna sina kära flickor i andras händer.
Med exempellöst tålamod fördrog hon i öfver
tio år den bittra lidandets kalk, som för andra
syntes outhärdlig. Den 7 sistlidne augusti
kom omsider döden-befriaren. Hon var då nära
40 år gammal.
Andra hafva längre och mer än hon fått
verka för den kvinnliga ungdomens fostran, men
ingen har mera plikttroget, mera samvetsgrant
och därför också ingen mera framgångsrikt
utfört sin gärning. Därför må dessa enkla
rader varda hennes eftermäle ; på hennes grift
kan med full sanning ristas: en god och ädel
kvinna !
Gustaf A. Aldén.
jly
Notturno.
K
ät oiD ßetgeta oägg 6tåt fänden,
på Derv fuktiga pEatån,
Dat man. ifiåDat jjotDen jåån.
JCät Den auatmiadt gfaDa fanden
uta^ ungDom neD 6ig Aatt
t en fjuj; augustinatt.
9TLånens srfjWlduita sttåfat
ojmet jjoiDea öfå ett ßanD,
gfimtanDe jåån sttanD tiff »ttanD.
Oidolens* ttän ftan mystvs&t måfat,
Dät e i uinD^fäåt nu 6ig töt
ocå man |ût*teg6 EjuD ej dot.
älviDi
<et oss oti
iD ßi
mar met
atigaten, sa smat ood jvn,
meD Sitt sdto^ utaj^ potsftn.
fFj-otDens gPitttan.De DeCjtuet,
madtiffat i stimmat gå
ocd v Ej usa tingEat sfå.
8fjes ty6t filing SttänDet, oatfen.
Sbtsen ßata, ma-Dt emot,
sdummat filåDt tiff dfippans ^ot,
sjunget t Den stiffa natten
sömnfös oa das doä j?Da sdti.
3jotDen sist dan stupat v.
cdttet stum oåt unga sdata,
yngCingat oed möt i EeD,
tyedta uta|? stamning meD.
91ait, Du fju^oa, unDetßata,
j’uCE ap osdufD ood dtistaff,
ßtus ap snofjust oatten faff!
JtuaD jag södt i Dagat fånga,
miDt t SoEenS deta gfans,
men doaD aEDlig a|’ mig l’anus,
dat jug jved Det saEigt j’ânga
t. en dyss aj: mun så fen
uti månens matmotsden.
Fredrik Nycander.
”Jag har glömt det.”
,kl|jag har glömt det» — i hvilket hem hör
WW man ej dessa slagord, med hvilka man
söker urskulda sig för underlåtenhet af alle-
handa art, både i stort och smått.
»Jag har glömt det,» svarar barnet skyggt
på moderns förebrående fråga, hvarför det
ej lärt sina lexor. Den lille syndaren vet
mycket väl, att denna undflykt finner föga
nåd inför den otillfredsställda modern, och
han låter skuldmedveten den nu följande
straffpredikan gå öfver sitt hufvud utan
vidare försök att förklara sig. Kvintes-
sensen af densamma är ungefär följande:
»Det är inte sannt att du kunnat glömma
dina lexor, men har du verkligen gjort det,
så vore det så mycket värre, ty ingen god
och flitig människa får glömma att uppfylla
sin plikt.» Vackert sagdt, kära moder, men
rättar du dig äfven själf efter dina ord?
Några timmar senare kommer kanske din
man och frågar dig, om du uträttat ett upp-
drag, som han i morse bad dig ändtligen ut-
föra, och du svarar med största tänkbara fri-
modighet: »Ack, det har jag verkligen glömt. »
Är det också bokstafligen sant? Har du
inte fastmer från timme till timme med vett
vilja skjutit upp att göra hvad du varit om-
bedd? En ursäkt måste man väl hafva, något
måste man väl svara. Hvad är väl då be-
kvämare och ligger närmare till hands än
den korta satsen: »Jag har glömt det.» Och
ingen förnuftig människa kan väl klandra en
husmoder, hvars dagsverke är sammansatt af
tusentals olika bestyr, om hennes minne inte
räcker till för en eller några af dessa många
småsaker.
Hem- och sällskapslifvet ställer så många
fordringar på husmodern, att den eller den
småsaken lätt kan förbises under dagens
brådska. Men ha vi därför någon rätt att
vara glömska eller ge oss sken af att vara
det? Hvad är väl glömskan, om vi närmare
skärskåda den? En svaghet, som härrör an-
tingen af inskränkthet, distraktion eller tank-
löshet. Den första af dessa tre egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
